Dollar (1938)

Själ och hantverk är märkliga ting – själ kan för det första inte förklaras, och kanske man borde använda ett annat ord. Ett gott hantverk gör ofta det mesta jobbet i en bra film – har du ett välskrivet manus, en närvarande regissör, professionella skådespelare och ett team som vet vad det gör, så har du i nio fall av tio en mer eller mindre bra film.

Men ibland händer det ändå att filmer skapas enligt konstens alla regler utan att anden hinner med. Ett utmärkt exempel är den fenomenala Bondfilmen Älskade spion (1977) som följdes av den helt livlösa Moonraker (1979) – båda filmerna är utan tvekan hantverksfilmer, och de är gjorda av och med ungefär samma människor, men av någon anledning är det något som rör sig i den ena filmen men inte i den andra.

Liknande saker går att säga om SF:s gamla skyddshelgon Gustaf Molander, som regisserade 65 långfilmer mellan 1920 och 1956. Detta var inte en obegåvad man. Han kunde regissera skådespelare enligt utmärkt förnuft, och skulptera fram (blygsamt men effektivt) de stämningar som en film behövde. Han gjorde fina filmer som Intermezzo, lysande filmer som Swedenhielms och urusla filmer som Kära släkten och stela, livlösa affärer som Dollar.

Filmen är en – kanske alltför adekvat – komedi om överklassen, skriven av Stina Bergman efter Hjalmars ursprungliga pjäs (1926). Pjäsen var resultatet av en kort tripp till USA, dit Hjalmar hade åkt för att skriva manus (många var som sagt sugna på att doppa fötterna där på 20-talet). Han stannade inte länge där, utan förfasades över den amerikanska kulturen och återvände till Sverige som någon slags moralist – det fanns, enligt honom, något mänskligt som gått förlorat i det Amerika han såg, ett där kutym och sociala och moraliska regler var viktigare än att vara sig själv och leva sitt liv. (Med andra ord var han en tidig identifierare av den något fantomartade ”politiska korrektheten”).

Resultatet blev alltså Dollar, som handlar om tre mer eller mindre inavlade familjer som växt upp tätt ihop och nu är kära i varandra medan de är gifta med andra, och så vidare. Filmen utspelar sig huvudsakligen på ett hotell i Åre där de är på någon form av semester (inte för att de verkar ha så mycket att göra till vardags). Den begravda hunden, som ska hålla intresset vid liv genom hela filmen, är faktumet att den spelberoende Louis (Kotti Chave) har spelat bort 50.000 kronor (ja, en rätt gastronomisk summa år 1938) utan att kunna betala för sig. Tanken med Åretrippen är att träffa på en rik ”amerikanska” vid namn Mary Johnstone (Elsa Burnett), som enligt ryktesvägen är på väg dit för att strö pengar omkring sig. Under tiden har skådespelaren Julia (Ingrid Bergman) i hemlighet betalat tillbaka Louis skuld, via hans olyckliga hustru Sussi (Tutta Rolf) som nyligen förlorat ett barn och är generellt deprimerad. Julia är förresten också olyckligt gift med en direktör (Georg Rydeberg) som har något på gång med Katja (Birgit Tengroth) som i sin tur är gift med godsägaren Ludvig (Håkan Westergren).

Släng in en läkare uppe i fjällen, spelad av Edvin Adolphson i en sjuhelsikes pälsrock, så har vi ett gnabbigt svartsjukedrama där alla hela tiden är med fel partner. Dramat bygger upp mot punkten då ”amerikanskan” dyker upp, varpå hon agerar ”kärleksdoktor” som ska psykologisera sig fram till det helt uppenbara faktumet att dessa människor inte är alldeles lyckliga ihop. Här kommer förstås Hjalmar Bergmans upprördhet över sin USA-vistelse in – jag skriver ”amerikanskan” inte bara för att hon är en nidbild, en glad amatör som är lika säker på sin sak som hon är obegåvad i sitt resonemang, utan främst för att jag inte vet vad för brytning skådespelaren Elsa Burnett försöker ha i rollen (det låter inte som något jag någonsin hört någonstans).

Budskapsmässigt är situationen dock rätt knepig, för i det att hon utmålas som filmens skurk blir också de olyckliga kärleksparen hjältar – Ingrid Bergman får själv, i rollen som den näsvisa Julia, försvara deras otrogna själar i ett klacksparkigt brandtal om vikten av att vara sig själv, även om man är en eländig kålsupare. Det är, i förbigående sagt, slående att se vilken plats Ingrid Bergman tar i filmen – hon är här utan tvekan filmens största stjärna – och som hon alltid gjorde så äter hon här upp hela rollen utan att lämna några onödiga nyanser kvar på tallriken. I det här fallet fungerar inte rollfiguren, hennes eller någon annans, men det är å andra sidan inte hennes fel.

Det finns ytterligare teknikaliteter i intrigen, men färre att lägga på minnet (jag har sett filmen två gånger men minns ändå inte mycket av den nu). Uppvisningen i den, såväl från Molander som från ensemblen, är nämligen så teknisk och programmerad att det är svårt att registrera själva dramat (eller komedin). Det är eleganta rörelser, silkeslena repliker, och även om karaktärerna oavsett om karaktärerna uttrycker glädje eller sorg så gör de det med samma manierade lättsamhet. Genom hela filmen ligger en monoton ton av obryddhet, som jag inte tror varit avsiktlig.

Det finns, inom den ringa skara människor som intresserar sig för gammal svensk film, de som tycker mycket om Dollar, och sett ur en strikt pragmatisk synvinkel kan jag förstå dem – berättelsen är i grunden rätt välgenomtänkt, skådespelarna är utmärkta, och medan den pågår så utspelar sig komedin… tja, följsamt, får man väl säga. Men i mina ögon saknas det vitala engagemang, den tilltro på materialet, som alla bra filmer behöver. Skådespelarna är så proffsiga att de verkar sväva ovanför sina rollfigurer, svalt obekymrade om deras repliker når ut eller inte så länge de levereras så skickligt som möjligt.

Tydligast syns det i Ingrid Bergman, eftersom hon förmodligen är kändast för vem som än tittar på filmen – man kan jämföra med en tidig Hollywood-roll som den i Dr. Jekyll och Mr. Hyde (1941) där hon var den skrikande kvinnan i Universals monsterkatalog. En mindre ärofylld eller ambitiös roll, men en som är mycket enklare att övertygas av än den blasé överklasstypen hon (och de andra) gestaltar här – troget för ändamålet, kan man visserligen säga, men ändå. Jag är övertygad om att det ska finnas någon slags ångest i botten av de här figurerna, och att det måste gå att nå in i sprickorna mellan den självbelåtna fernissan och hitta de riktiga människovarelserna… men det glänser och skiner helt enkelt för mycket. Inte ens den mest romantiserade överklass kan efterlikna mannekänger så väl, och tro att något ska hända.

FREDRIK FYHR


Dollar är även del av 2018 års retrospektivserie.


DOLLAR

1938 Sverige 78 min. svartvit film 35mm 1.37:1. Regi: Gustaf Molander. Manus: Stina Bergman, efter en pjäs av Hjalmar Bergman. Producent: Stellan Claësson (produktionsledare). Huvudsakliga skådespelare: Ingrid Bergman, Georg Rydeberg, Tutta Rolf, Kotti Chave, Birgit Tengroth, Håkan Westergren, Edvin Adolphson, Elsa Burnett. Foto: Åke Dahlqvist. Klippning: Oscar Rosander. Musik: Eric Bengtson (okrediterad). Scenografi: Arne Åkermark (arkitekt). Produktionsbolag: SF. Distribution: SF (35mm, 1936), SFI (DCP, 2015). Kategori: Bred dramakomedi, inhemsk produktion, typ av storfilm (byggd på pjäs). Genre: Komedi, drama, kammarspel, romantik, melodram, relationsdrama, stilistiskt traditionell, rak och skådespelargenerös teatral stil med erotiska undertoner och inslag av screwball, fars, musikal, 3/5-aktstruktur. Premiär: 5 september 1938 (Stockholm).

Omdöme: Romantisk kammerspiel (byggt på pjäs) med stabilt uträknad regi som ger plats åt mycket säkert skådespeleri – men den anonyma stilen, och den genomgående lättsamma tonen, hyvlar ner alla nyanser i berättelsen, och gör ett myllrande kammarspel livlöst och monotont.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *