Älskade spion (1977)

älskade spion

35starrating

Regi: Lewis Gilbert

UPPDRAG: En rysk och en brittisk kärnvapenubåt stulen! Bond får utreda saken tillsammans med Sovjets topp-spion Triple-X!

RESULTAT: Galning har stulit kärnvapenubåtarna, ämnar bomba världen och skapa en ny under havsytan. Bond går några ronder både här och var med den högst begåvade Triple-X samt, inte att förglömma “Hajen” (Jaws), lakejen med tänder av stål.

Älskade spion är filmisk ingenjörskonst. Det är lyxhotell-Bond med hundra våningar och en ljudlös hiss. Liksom sina två omedelbara föregångare – Leva och låta dö och Mannen med den gyllene pistolen – är det en mekanisk, kallt kalkylerad och effektiviserad produkt. Men till skillnad från de filmerna – ja, till skillnad från de flesta Bondfilmer – så är resultatet en lyckad summa av delarna. Det var succén man velat upprepa ända sedan Goldfinger, och på många sätt den filmens rättmätiga uppföljare. Man kan ha smakmässig aversion mot delar av den – den töntiga humorn, den löjliga storyn, Roger Moore, discosoundtracket – men ingredienserna är fint blandade och smakerna ställda mot varandra intill perfektionens gräns.

Det är också en oväntat skön och tillfredsställande punkt att nå när man går igenom serien kronologiskt. Den återinförde succéformulan, och använde den slaviskt i en rad Roger Moore-filmer (Moonraker, Ur dödlig synvinkel, Octopussy och Levande måltavla) tills 007-serien blivit en glädjelös maskin.

Men samtidigt var det någonstans förtjänat. Serien hade rent kreativt tappat fokus efter att George Lazenby-mästerverket I hennes majestäts hemliga tjänst inte blev en succé. Bondfilmerna gick in i en formlös, rastlös, tillbaka-till-ritningsbordet fas med halvdant genomtänkta filmer som såg ohyggligt billiga ut – Connerys sista Bondfilm Diamantfeber var lam, och de två filmerna som Roger Moore gjort efter det lämnade mycket att önska. Det var mycket som ledde fram till den perfekta formen i Älskade spion, och det är inte för inte jag kallar det för filmisk ingenjörskonst. Produktionen gick igenom en rad rättegångar innan kamerorna ens hunnit rulla – Ian Fleming-boken fick man bara använda titeln på, någon stämde produktionsbolaget Eon för plagiat och producenten Harry Saltzman lämnade företaget på grund av skulder från tidigare projekt.

Ändå har man släpat ändan ur vagnen och gjort en magnifik Bondfilm här. Förutom frånvaron av John Barrys karaktäristiska musik (ersatt av Marvin Hamlischs vid tiden populära discomusik) så är det en gedigen 007-besättning, där Lewis Gilbert (som gjorde Man lever bara två gånger) ersatt den finesslöse Guy Hamilton och där vi återigen får beskåda geniet Ken Adams ljuvliga och futuristiska scenografi, som redan i den första filmen satte en undermedveten prägel på serien.

Filmen är strikt serietidningsunderhållning – alla ansikten är stoiska, deras kläder påminner om uniformer, och dialogerna känns som pratbubblor. I den sinnessjuka inledningsscenen jagas Bond av ett gäng lakejer i Alperna – vardagsmat – för att därefter störta ut från en klippa och falla rakt ut i tomma luften, bara för att mitt i luften räddas av en fallskärm med Union Jack-motiv. Det är ett trick som utfördes på riktigt, av en riktig människa, och i vår tids digitala effekter så påminner det nästan om att se stuntscener från filmer som Cabiria (1914) – tänk att folk faktiskt riskerade livet för att skapa fenomenala filmscener förr. Och, ja, herregud man blir ju nästan gråtfärdig av att se tricket idag. Det är eventuellt seriens stoltaste stund/t.

pomp

Det är också en självsäker, jubilerande signal till publiken: Nu tittar ni på en Bondfilm igen. Efter flera år av (vad som såg ut som) sunkiga b-filmer för Joe Popcorn-publiken, här kommer något påkostat och fantastiskt, och något som har att göra med den här serien.

Regissören Lewis Gilbert var, till skillnad från Hamilton, en riktig regissör. Han förstod att han var tvungen att “göra något åt” Roger Moore. Man hade låtit honom vara för tramsig, samtidigt som man hade försökt föra vidare Connerys brutalitet (vilket, som jag förklarat tidigare, istället gav honom auran av en äckelgubbe). Man brukar säga att han behövde “ett par filmer på sig” för att “växa in” i rollen men jag tror Lewis Gilbert var räddaren i nöden och hade han regisserat honom från början hade det inte varit ett problem. I Älskade spion är Moore tydligt regisserad på ett helt annat sätt än förr – han är mycket åtstramad, allvarlig, avståndstagande, registrerande; han kläcker fortfarande ur sig dåliga vitsar till höger och vänster, men han ler nästan aldrig. Han är såklart inte Connery, men han passerar åtminstone som spion, vilket är allt man kan begära.

Storyn är vad den är. Istället för Gert Fröbes Goldfinger så får vi Curd Jürgens’ Karl Stromberg – en till tysk, gråsprängd galning (kusligt lik en av mina gamla lärare i spanska) som vill utplåna civilisationen med kärnvapen och bygga ett nytt samhälle under vatten. Han bor i en slags gigantisk metallsnäcka som rör sig upp och ner från vattenytan – en skapelse som japanerna faktiskt skapat för att studera undervattensstaden i Okinawa – och som lakej har han Richard Kiels stålkäftade klassiker Jaws (eller ”Hajen” som han hette i Sverige, snacka om översättningsinavel): Ett stycke filmmonster- och clown i ett. Jag tror han tuggar ihjäl sina offer men jag är inte säker.

Här försökte man ju kapitalisera på Spielbergs Hajen – som man får komma ihåg var en världsförändrande succé – och listan är rätt lång på kalkylerade publikmagneter: För att blidka den vänsterorienterade kvinnliga frigörelserörelsen (där Bond aldrig varit het, av förklarliga skäl) så skapade man en briljant premiss. I Älskade spion samarbetar han med den sovjetiska majoren Anya Amasova – aka Agent Triple-X, Sovjets toppspion – allt i ett försök att skapa “Anglo-Soviet relations”, som den lurige general Gogol (Walter Gotell) förklarar, medan han avslöjar att M (Bernard Lee) står för Miles.

älskade spion videosöndag

Motvilligt går Bond med på det professionella samarbetet med en yrkeskvinna, och det är skönt att se detta eftersom Moores Bond fram till här punkten varit mycket mer chauvinistisk än Connery någonsin var. Triple-X, visar det sig, går inte av för hackor. I Barbara Bachs kyliga gestalt mobbar hon svalt Bond, psykar honom för att hans fru är död, låtsas förföra honom för att komma åt information, kickar rumpa och kör bil som om hon är med i ett derby (“Shaken, not stirred?”) – Ännu beskare blir det när det visar sig att Bond haft ihjäl hennes älskare. Håll i er nu: Han var en av lakejerna i den där första scenen. Inte nog med att han haft ihjäl hennes ex, alltså, han gjorde det med ett gevär inbyggt i en skidstav. Men Triple-X ser förstås inte humorn i det utan svär att hon ska döda Bond så fort uppdraget är slutfört. Jag menar, blir odds mer spännande än så?

Spännande kanske inte är rätt ord att beskriva Älskade spion med, å andra sidan. Om den saknar något som de andra toppfilmerna i serien har så är det kanske en känsla av ambivalens och fara, den där täta och farliga känslan som bara ordentligt manifesterats i en film – From Russia With Love – men som känns här och var i Daniel Craigs filmer, och som det finns ännu mindre spår av i Dalton och Brosnans (men spår likväl).

Moores filmer var mer pang på rödbettan, och Älskade spion är också mer högflygande underhållning – komplett med daterad “superteknik” som en vattenscooter (ooh!) eller en Casio-klocka med automatisk Dymo-tape-kommunikativt maskineri (huh?).

Jag hittar inte nog med saker att berömma filmen för, även om inget har med storyn eller manuset att göra. På många sätt är det en remake på Man lever bara två gånger, som Gilbert gjorde förut, med maskiner som äter maskiner och nationer som spelas ut mot varandra och inte minst finalen som – liksom i Man lever bara två gånger – utspelar sig i skurkens stora bas där hundratals statister är i fullt krig med varandra och Bond och hans generiska Felix Leiter-typ-sidekick utkämpar en kamp mot klockan för att “get to the control room!”

Jag älskar hela finalen, och allt som har med den att göra, eftersom det är ett sådant kraftprov från Ken Adam. Man använde inte en enda ubåt eller ett enda hangarfartyg – allt är modeller, och det ser oftast fasansfullt snyggt ut (och detta kommer från en som inte är nostalgisk för praktiska effekter eller anti-CGI) i synnerhet när det kontrasteras mot den gigantiska hangaren, där det ryms två dockade atomubåtar i en och samma bild. Man fick bygga en helt egen studio för att klara av det gigantiska scenbygget, och Ken Adam hade ingen aning om hur han skulle ljussätta scenen. Inget blev bättre av att fotografen Claude Renoir, son till Jean och sonson till målaren, hade börjat bli närsynt och kunde bokstavligt talat inte se till andra sidan väggen.

Ken Adam bad desperat om hjälp från den enda han kände som han visste hade ett svar, den enda han kände som hade alla svar: Stanley Kubrick, som Adam hade designat Dr. Strangelove (1963) med. Kubricks dotter Katharina Hobbs var redan involverad i produktionen av Älskade spion, hon översåg byggandet av den stora studion och hade designat Jaws-tänderna, så Kubrick var inte obekant med produktionen. Han var däremot extremt ovillig att hjälpa Adam, som fick lova att ingen någonsin skulle få veta att han varit där. Så en mörk söndagskväll möttes de utanför studion, Kubrick och Adam, och spenderade några timmar på den ekande scenen, bara de två där, och Kubrick vandrade av och an och spekulerade innan han kom fram till att den mest effektiva lösningen var att låta lampor vara del av scenografin; varningsljus, gångljus, den typen av belysning man rimligen hittar på ett högteknologiskt attackskepp.

Resultatet var det där mäktiga ögonblicket då hela hangaren blir upplyst med alla de där hundratals lamporna (pachow!) och man tror – bara i några sekunder – att man tittar på en Stanley Kubrick-film.

Nobody does it better, som Carly Simon sjunger i den ljuvliga smörsången som ackompanjerar de hysteriskt roliga förtexterna där silhuetter studsar upp och ner i fjantiga kullerbyttor. Inte heller gjorde Roger Moore en bättre film än det här, och överhuvudtaget är Älskade spion en film svår att slå på sina egna meriter. Även om det är den där typen av Bondfilm som alla inte gillar – den fjantiga och överdrivna – så är det den bästa av sitt slag. Och om det är den mer fjantiga och överdrivna Bond man gillar, då är Älskade spion nog den bästa i serien. Om man nu inte föredrar Austin Powers, vilket Moores filmer skulle närma sig efter det här.

FREDRIK FYHR

*

kokokok

Följ Videosöndags Bondmaraton här.

*

mmmmm

ÄLSKADE SPION

Originaltitel, land: The Spy Who Loved Me, Storbritannien.
Urpremiär: 7 juli 1977 (Storbritannien).
Svensk premiär: 17 september 1977 (eventuellt klippt version)
Speltid: 125 min. (2.05)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm (Panavision)/35 mm/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Roger Moore, Barbara Bach, Curd Jürgens, Richard Kiel, Caroline Munro, Walter Gotell, Geoffrey Keen, Bernard Lee, Lois Maxwell, Desmond Llewelyn, George Baker, Michael Billington, Olga Bisera, Edward de Souza, Vernon Dobtcheff, Sydney Tafler, Nadim Sawalha, Sue Vanner, Eva Reuber-Staier, Robert Brown, Marilyn Galsworthy, Milton Reid, Cyril Shaps, Milo Sperber.
Regi: Lewis Gilbert.
Manus: Christopher Wood, Richard Maibum.
Producent: Albert R. Broccoli.
Foto: Claude Renoir.
Klippning: John Glen.
Musik: Marvin Hamlisch.
Scenografi: Ken Adam.
Kostym: Rosemary Burrows.
Produktionsbolag: Eon Productions, Danjaq.
Svensk distributör: United Artists (35 mm, 1977), SF (2003, DVD et al).

Visa / dölj kommentarer (8)

8 tankar om “Älskade spion (1977)

  1. Pingback: Moonraker (1979) | Videosöndag

  2. Pingback: Ur dödlig synvinkel (1981) | Videosöndag

  3. Pingback: Videosöndags Bondmaraton (Innehållssida) | Videosöndag

  4. Pingback: Levande måltavla (1985) | Videosöndag

  5. Pingback: Tomorrow Never Dies (1997) | Videosöndag

  6. Pingback: Världen räcker inte till (1999) | Videosöndag

  7. Pingback: Die Another Day (2002) | Videosöndag

  8. Pingback: Star Wars (II): Klippningen anfaller! | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *