Världen räcker inte till (1999)

världen räcker inte till 1999

3starrating

Regi: Michael Apted

UPPDRAG: En oljebaron, nära knuten till MI6, mördas. En prestigeförlust och en personlig sorg för M. Bond måste ta reda på mördaren.

RESULTAT: Mördaren tycks vara frilansterroristen Renard (Robert Carlyle). Men det finns en spindel i nätet, och mordet tycks bara vara del av en större komplott.

En i mängden – det var vad man sa om den nittonde Bondfilmen Världen räcker inte till när den kom. Filmen innehöll allt det till synes obligatoriska, som man nu vant sig vid – en jakt i skidbackar, en scen på kasino, en final på en ubåt – och med den sedvanliga PR-uppbackningen verkade det onekligen vara en generell Bondfilm, en wishy-washy, varken bra eller dålig och halvt minnesvärd del i serien, gjord främst för att det nu var ett säkert kort att göra Bondfilmer (föregångaren Tomorrow Never Dies gick upp på amerikansk bio samma dag som Titanic och blev ändå mycket framgångsrik).

Till och med jag själv – som såg Världen räcker inte till på bio när det begav sig – har sett den med halvöppna ögon, låtit den liksom brusa förbi utan att göra sig hörd speciellt mycket. Sist jag såg den minns jag att jag anade något mer mellan raderna, men det känns som att jag nu, när jag såg filmen inför detta projekt, för första gången verkligen såg, lyssnade och tog in filmen.

Det är inte en perfekt film, men det är kanske den mest underskattade Bondfilmen av alla. Den introducerar oss för manusförfattarna Neal Purvis och Robert Wade – just de som skulle skriva manus för Daniel Craig-filmerna. De är de verkliga spionerna i Världen räcker inte till, och under ytan av filmen kan man ana deras plan att göra om Bond från grunden.

Medan den visserligen är präglad av glittriga 007-klyschor längs vägen så pågår det mycket mellan raderna. Främst av allt är det en Bondfilm i Ian Fleming-traditionen – den följer faktiskt en hyggligt robust spionintrig, och placerar sig därför i From Russia With Love/Ur dödlig synvinkel/Iskallt uppdrag-traditionen snarare än Goldfinger/Älskade spion/GoldenEye-facket. Det verkar som att det sistnämnda var synonymt med Bond på 90-talet, för går man igenom recensioner av Världen räcker inte till så verkar väldigt många kritiker redan ha varit förinställda på att se ett hjärndött spektakel och därför hittat ett i filmen, fastän den egentligen är bättre än så.

Bond-varumärket var på 90-talet så inhamrat i publikens medvetande att ingen riktigt såg ambitionen som var där – efter den högljudda, totalt actionbetonade (och hemska) Tomorrow Never Dies ville man naturligtvis göra en mer nertonad, karaktärsdriven och seriös Bondfilm. Manuset var skådespelarvänligt, med psykologiskt intressanta karaktärer, och regissören Michael Apted var mest känd för sina socialrealistiska Up-dokumentärer.

Världen räcker inte till blev därför en av de mer personliga Bondfilmerna – precis tvärtom mot vad som ansågs av många – och jag tror Daniel Craig-eran hjälpt till lite. När vi nu vet att formula-tvångströjan gick att komma ut från blir det lättare att se tillbaka på Världen räcker inte till och se att man faktiskt försökte, så långt det var möjligt, att göra något mer allvarligt och seriöst.

Visst, Pierce Brosnan-eran var självmedvetenhetens 90-tal och Bond var tvungen att vara Bond med action, stunttrick och explosioner; det var Brosnans öde att göra en serietidnings-Bond som enbart existerade som en balans mellan Connerys farlighet, Moores lustighet och Daltons heroiska allvar.

Men med allt det sagt så var Världen räcker inte till helt klart hans mest ambitiösa och bästa film – det är en prydlig film som har sin spionfilmsstomme, humor som mestadels aldrig går överstyr, actionscener som är skickligt gjorda och beundransvärda och samtidigt så mycket riktigt skådespeleri och karaktärsfördjupning som det bara går att få in (vilket blir mycket för att vara en Bondfilm).

Det som verkligen kopplar filmen till Craig-eran är att det är den första Bondfilmen som på allvar väver in riktig tematik i sin intrig. Det är den första filmen i serien, utom möjligen I hennes majestäts hemliga tjänst, som fungerar på en annan nivå än bara som underhållning. Tematiskt handlar filmen om känslor och olika typer av emotionell förvirring – svek, manipulation, lögner, vårt behov av närhet, sättet vi “bondar” (no pun intended) med varandra och väljer att känna tillit; sättet vi riskerar att bli avhumaniserade på, om vi håller oss borta från våra direkta känslor. Den mentala ansträngning som krävs för att faktiskt döda en annan människa.

renard

Det mest konkreta exemplet på känslotematiken är Renard, den frilansande terroristen som introduceras som filmens skurk och som spelas av en hundögd Robert Carlyle. Premissen för hans existens är melankolisk: Efter att han fått en kula i huvudet, men överlevt, kan han inte längre känna fysiska känslor – en dag kommer han att dö av kulan, som är där, men fram tills dess kommer han vara befriad från känslor.

Åtminstone fysiska känslor. Carlyle gör Renard till en gammaldags romantiker – en sårad, glädjelös och nästan mjältsjuk figur som går runt som en blöt fläck, inte olikt replikanterna i Ridley Scotts Blade Runner (1982) när han håller i glödande kolbitar och likgiltigt stirrar på sin hand. Det som håller honom vid liv – förutom den sorgsna kärleken till kvinnan han en gång i tiden kidnappade (Sophie Marceau) – tycks vara vreden, en känsla av att världen måste utplånas. Det är sant att alla Bondskurkar måste komma fram till den här slutsatsen, men Renard är den enda som faktiskt övertygar en om att han vill göra det på riktigt.

Egentligen är det inte världen som ska utplånas, dock, utan Istanbul. Detta ska ske med en atomvapenbestyckad ubåt och orsaken har att göra med byggandet av en rysk pipeline som (när den också sprängs) kommer att göra en viss oljeägare ännu rikare.

Men det är en ganska intrikat väv av dubbla identiteter som leder fram till det avslöjandet, och alla spelare är aktiva på spelplanen. Mysteriet som kickar igång filmen är ett mord på en oljebaron som också råkar vara en nära vän till M (Judi Dench), vilket i sin tur gör att hon blir väldigt personligt knuten till att hitta mördaren – vi vet att det är Renard, men vi misstänker att han är en lakej eftersom han inte är med så mycket i filmen som en typisk Bondskurk borde vara; berättelsen trycker undan honom för att istället få mer fokus på de mänskliga relationerna. Dottern till den mördade oljebaronen, Elektra (Marceau), tycks vara den mer mystiska. Renard kidnappade henne en gång i tiden, och är nu olyckligt förälskad i henne. Har hon fallit för Stockholmssyndromet?

Det är inte en speciellt djup intrig, förstås, men den är tillräckligt komplex för att vara svår att sätta i ord. Det mest befriande är att dessa karaktärer är otroligt välspelade, av skådespelare som njuter av svängrummet manuset ger dem – vi får se Judi Denchs M gå igenom en liten emotionell resa (återigen något som kopplar denna film till Craig-filmerna där hon också blev mer aktiv), Marceau är fenomenal när hon gestaltar en högst mångsidig och enigmatisk figur. Slutet må utspela sig på en ubåt, men det är en märkligt effektiv blandning av ett rått och avskalat slagsmål och stora operatiska känslor under ytan.

Få Bondfilmer har faktiskt på det stora hela gjort mig så berörd på riktigt som denna. Inte minst är Brosnan tveklöst bättre än han någonsin var i rollen – James Bond blir en karaktär han äntligen fattar att han kan försöka göra till sin egen, istället för att vara skyltdockan Bond (GoldenEye) eller GI Joe-Bond (Tomorrow Never Dies), bara genom att läsa manuset och “do the character”. Vi blir påminda om Bonds tragiska förflutna på olika subtila sätt genom filmen och Brosnan är hela tiden närvarande som en människa av kött och blod, en person som har personliga anledningar till att reagera som han gör när han ställs inför problem – och också en agent som, när det gäller, måste göra sig själv iskall.

I själ och hjärta ligger alltså Världen räcker inte till mycket nära Ian Fleming, och på det personliga planet är det en på många sätt fängslande intrig där man hela tiden har en anledning att fundera på vad karaktärerna egentligen menar när de säger vad de säger, för det låter alltid lite mystiskt och lömskt. Till och med musiken, av David Arnold (tronföljaren till John Barry) är mer minnesvärd än på mycket länge. Under ytan vilar, latent, en mer seriös spionthriller (som skulle blomma ut med Craig-filmerna).

ghsd

Ytan, ja. Ja, jo, den finns också. När det begav sig var alla snabba på att plocka fram den stora motorsågen i ett avseende – Denise Richards, som spelar atomforskare i wet-T-shirt och shorts. Det fanns tydligen något väldigt roligt med det. Nej, rollen är inte övertygande, och hon är inte speciellt bra överhuvudtaget, men hon gör ingenting särskilt irriterande, hon är inte ens med i filmen speciellt mycket, hon är ingen bimbo och Richards är en bättre skådespelare än till exempel Britt Ekland, Jill St. John och vem som nu spelade Plenty O’Toole. Okej, hon är en atomfysiker från Wild Things (1998), än sen.

Det värsta med Denise Richards är inte så mycket hennes existens utan den totalt sexualiserade kontexten (karaktären heter Christmas Jones vilket föranleder oförsvarliga skämt som “I thought Christmas only comes once a year”) och överhuvudtaget sättet de mer tramsiga 007-klyschorna stör vad som i övrigt är ett ganska utmärkt spionäventyr. Liknande saker går att säga om Robbie Coltranes ryska mafioso Valentin (som återvänder från GoldenEye) och Desmond Llewelyns i och för sig tårfyllda farväl som Q. Det fungerar bättre, om än vingligt – värst är John Cleese som nya Q (“R”) – naturligtvis förstår jag frestelsen att ha Cleese i den här rollen, men han är helt felcastad.

Det är tydligt att Bond här blivit en slags skog som inte går att se för alla träden. Jag minns att jag var tveksam, rentav rädd, när jag hörde att Casino Royale (2006) skulle bli en reboot. Jag har förstås vant mig vid tanken sedan dess, och när jag nu ser om Världen räcker inte till så förstår jag precis hur oundvikligt det var. Detta är nämligen en film som väldigt ofta är väldigt bra, men det är en film som vill vara stirred, inte shaken. När till och med filmens comic relief utbrister “Bond, James Bond!” borde man ana att serien på många sätt sjöng på sista versen, och behövde dö och återfödas för att överleva.

FREDRIK FYHR

*

Följ Videosöndags Bondmaraton här.

*

wwwww

VÄRLDEN RÄCKER INTE TILL

Originaltitel, land: The World Is Not Enough, Storbritannien/USA.
Urpremiär: 8 november 1999 (USA)
Svensk premiär: 8 december 1999.
Speltid: 128 min. (2.08)
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm (Panavision)/35 mm/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Pierce Brosnan, Sophie Marceau, Robert Carlyle, Denise Richards, Robbie Coltrane, Judi Dench, Desmond Llewelyn, John Cleese, Maria Grazia Cucinotta, Samantha Bond, Michael Kitchen, Colin Salmon, Goldie, David Calder, Serena Scott Thomas, Ulrich Thomsen, John Seru, Claude-Olivier Rudolph, Patrick Malahide, Omid Djalili, Jeff Nuttall.
Regi: Michael Apted.
Manus: Neal Purvis, Robert Wade, Bruce Feirstein.
Producent: Barbara Broccoli, Michael G. Wilson.
Foto: Adrian Biddle.
Klippning: Jim Clark.
Musik: David Arnold.
Scenografi: Peter Lamont.
Kostym: Lindy Hemming.
Produktionsbolag: Danjaq, Eon Productions, MGM, United Artists.
Svensk distributör: UIP, SFI (35 mm, 1999), SF (DVD, 2000 et al.)

Visa / dölj kommentarer (3)

3 tankar om “Världen räcker inte till (1999)

  1. Pingback: Die Another Day (2002) | Videosöndag

  2. Pingback: Videosöndags Bondmaraton (Innehållssida) | Videosöndag

  3. Pingback: Quantum of Solace (2008) | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *