I hennes majestäts hemliga tjänst (1969)

mästerverkfonti hennes majestäts hemliga tjänst videosöndag

4starrating

<- Flickan och odjuret.
-> Mycket väsen för ingenting.

Regi: Peter R. Hunt

UPPDRAGET: På eget bevåg söker agent 007 jorden runt efter SPECTRE:s ledare Ernst Stavro Blofeldt.

RESULTAT: Han träffar grevinnan Teresa och inser att han vill gifta sig med henne, och säga upp sig från hennes majestäts hemliga tjänst.

Av alla hjältar i en filmproduktion är kanske den begåvade klipparen den mest osjungna. En film är till stor del sin klippning – efter att en film fotas ligger den i klipparens händer; en dålig klippare kan förvandla bra material till en dålig film och en bra klippare kan förvandla dåligt material till en bra film. Skådespelarna kan vara självupptagna. Regissören kan vara ute och cykla. Fotografen kan sakna talang. Men klipparen är den som har i uppgift att i sista ledet skapa en bra film. Klipparen vet hur en bra film ser ut.

Peter R. Hunt hade klippt alla Bondfilmer från starten och det kliade i fingrarna. Han ville regissera. Han hade sett materialet bli sämre och sämre och han ville rädda serien. Han ville göra den allra bästa Bondfilmen.

Han lyckades. Många fans anser att I hennes majestäts hemliga tjänst är den bästa filmen i serien och jag håller med. De flesta Bondfilmer känner jag igen när jag ser om dem men denna bara växer och växer. Hantverket är oklanderligt. Manuset, tätt byggt på Ian Flemings bok, vattentätt. Emotionellt går berättelsen djupt. Karaktärerna är intelligenta, skådespeleriet drabbande. Äventyret är storslaget men psykologiskt är det en kuslig, besk, sorglig film.

Om vi leker med tanken att detta hade varit den sista Bondfilmen (vilket vissa trodde att det skulle bli) så hade den kanske varit ännu mer erkänd idag. Fortfarande är den – kanske oundvikligen – mest känd för sin mest iögonfallande elefant i rummet: Den 1.88 meter långa fotomodellen George Lazenby från Australien.

Lazenby-fiaskot, som många kom att kalla det, är en historia för sig. 007-producenterna Harry Saltzman och Cubby Broccoli hade uppgiften att hitta en efterträdare till Sean Connery – som sagt sayonara till rollen redan under produktionen av Man lever bara två gånger – och i brist på bättre gick de efter utseendet: De hade sett Lazenby i en TV-reklam och anlitade honom utan vidare, fastän han inte var en skådespelare och hade en fet Crocodile Dundee-dialekt.

En röstcoach, en skådespelarcoach, ett besök hos skräddaren och frisören, samt flera test-tagningar senare så hade Lazenby groomats till en nästan helt godtagbar James Bond, om än skuggan av Connery (såklart). Ändå är det något med det mörka, rakryggade, ospecifika som gör rollen enkel. Hunt kände att Lazenby egentligen var det minsta problemet med en produktion så gigantisk som en 007-produktion. “James Bond är inte Sean Connery eller Roger Moore eller George Lazenby” sa han i efterhand, “James Bond är James Bond… och han [Lazenby] var James Bond”.

Med facit i hand – Moore, Dalton, Brosnan och Craig – är det lättare att se Lazenby som en i mängden, trots att han bara gjorde en film. När det begav sig var det dock annat ljud i källan – den brittiska pressen var iglar på filminspelningen, och de skapade bilden av att Lazenby var en oduglig idiot som inte kunde skådespela och som inte gick att samarbeta med; de dömde ut hans framträdande som kalkon-artat innan Hunt ens sagt “action” (inte minst eftersom filmen också hade mer romantiska och “omanliga” inslag). Dessutom ansåg många att Bond var passé och att Connerys farväl innebar att rollen aldrig skulle kunna fungera igen. Lazenbys agent annonserade – helt på eget bevåg – att han inte skulle reprisera rollen och när filmen inte blev samma framgång som de tidigare så sa producenterna att han inte var välkommen tillbaka ändå.

Även om tidningarnas drev var överdrivet, och bara gick ut på att sälja lösnummer i “klassisk” brittisk tabloid-tradition, så fanns det förstås frö av sanning i grunden. Lazenby var en totalt oerfaren 28-åring som agerade mot en skådespelar-elit – stjärnan Telly Savalas och divan Diana Rigg, inte minst – och han lät stjärnglansen stiga honom åt huvudet, var ofta omedveten om sin egen arrogans, och på en ökänd inspelningsdag åt Diana Rigg vitlök innan hon skulle kyssa Lazenby för att sätta honom på plats. Vid ett annat tillfälle hade produktionsbolaget fest och Lazenby tjurade över att han inte fått någon specialinbjudan eftersom han var stjärnan.

“Look here” hade Cubby sagt. “Du är ingen stjärna för att du säger det. Eller för att jag säger det. Eller för att någon här säger det. Du är en stjärna när folket kallar dig för stjärna. Och det har inte hänt än.”

Så Lazenby var enkelt uttryckt en Dirk Diggler (i Boogie Nights) som inte visste bättre, och det skulle vara kul att se någon slags biopic om inspelningen för att döma av alla anekdoter och omskrivningar så verkar det ha varit en väldigt lustig inspelning, av en film som hade många frågetecken riktade mot sig och som många redan på förhand hade dömt ut.

poks

Extra märkligt är det att inget av det här har med det färdiga resultatet att göra. Jag ser om I hennes majestäts hemliga tjänst och dras med från första stund. Man märker att en klippare satt sig i registolen för tagningarna är formidabla, rytmen exakt, det är en film som berättas med en nästan maskinell effektivitet. Trots den förlegade tekniken med bakgrundsprojektioner och studiomiljöer har filmen ett rasande tempo och så snabb klippning, när det gäller, att kroppen dras med i spänningen.

Man märker också att man följer Flemings roman troget, för intrigen har en form som man sällan hittar i filmer gjorda enligt (film)konstens alla regler – och med en helt annan psykologisk stämning än i de tidigare filmerna.

Filmen föreslår för oss här att James Bond är en riktig människa, kapabel att känna empati och kärlek. Sean Connery utstrålade många saker, men aldrig något så humant. Ändå frågade Honey Rider, redan i den första filmen, om han någonsin haft en äkta kärlek, men de blir avbrutna innan han hinner svara. Det är tydligt att karaktären har djup som man inte velat fiska i förrän nu.

Sex har med det här att göra också. Som jag tidigare nämnt så har 60-talsfilmerna en helt annan sexuell symbolik än alla de senare filmerna – inklusive de med Daniel Craig – så att göra Bond till en romantisk man, som finner en kvinna att gifta sig med, har en helt annan fundamental betydelse här. Visst, det är en mer riktig kärlekshistoria som Daniel Craigs Bond går igenom i Casino Royale (2006) också, men den filmen kom i en tid av allvarliga reboots och Craig var mer som en sur, emotionellt återhållsam pojkvän.

George Lazenby är verkligen en mjukare, mer emotionell, romantisk och melodramatisk figur som när allt kommer omkring är mer lämplig än Connery för just den här filmen. Dessutom finns det något oerhört tragiskt i sättet Bond blottar sig själv, gör sig själv sårbar, som om man vet att en kniv kommer åka rakt in i hans hjärta.

Ta bara inledningsscenen, där Bond som vanligt ser en vacker kvinna han inte känner till, följer henne med sin bil till en vacker strand. Han spionerar på henne med kikare, ser hennes olyckliga ansikte och inser att hon är där för att ta sitt liv ute i vågorna.

Hon är den unga grevinnan Teresa (Rigg), en societetspingla som levt ett liv fullt av fester och gränsöverskridande beteende, i trots mot hennes pappa – gangsterkungen Draco (Gabriele Ferzetti) – och i skuggan av en mor hon förlorat i en sjukdom. Nu, när Flower Power-eran går mot sitt slut, efter Manson-morden och Rolling Stones dödsspelning i Altamont, är festen slut och hon är beredd att avsluta sitt liv efter en vacker men kort irrfärd.

Bond räddar henne på den där stranden (och slåss mot random hejdukar) varpå hon flyr och föranleder filmens bästa replik (“This never happened to the other fellow!”) – redan slagsmålet på stranden, i motljus, föreslår att detta är en mer sensorisk och dynamisk film, gjord av en person som förstår hur actionscener kan vara brutala men också märkligt vackra, och hur de kan väva in romantik och melodramatik för ännu mer dynamiska effekter.

Filmen utvecklar sig till en nästan helt romantiskt orienterad film i den första tredjedelen. Bond kontaktas av Draco som är orolig för sin dotter. Han anser att hon behöver en man som kan dominera henne, och vill att Bond gifter sig med henne. Bond går med på det hela som en strikt business-plan, i utbyte mot information om vart ärkefienden Blofeldt befinner sig. Tracy – en dynamisk karaktär fantastiskt spelad av Diana Rigg – är dock inte lika förtjust i planen eftersom hon fallit för Bond innan han vågar erkänna för sig själv att han faktiskt fallit för henne också.

Ett rekordartat romantiskt montage följer, med underbara “We Have All The Time in the World” av Louis Armstrong (det sista han spelade in), och vi förstår att Bond måste säga upp sig från MI6, något som det först “skojas” om fastän det egentligen är på allvar. Med en gangster till svärfar, och med någon annan än sig själv att bry sig om, måste han lägga hatten på hyllan en gång för alla och leva med Tracy, som han nu hamnar får en djupare och djupare förståelse för.

Intressant nog lever Bond i en slags förnekelse och han prokrastinerar sina känslor för Tracy tills dess att hans uppdrag är avklarat. Dracos information leder Bond till Schweiz där det visar sig att Blofeldt (Telly Savalas, kanske den mest perfekta skådespelaren någonsin för denna roll) har en bas uppe i alperna – detta är för övrigt Christopher Nolans favoritfilm, och han reproducerade denna alpina bas i Inception (2010) – och i en verkligt bisarr del av filmen anländer Bond i förklädnad: Som den homosexuelle “genologen” Sir Hillary (“Hilly”) Bray, i kilt, glasögon och hatt samt en högadlig snobb-brittisk accent, ska han bo hos greve de Bleuchamp, dvs Blofeldt, för att studera hans släktträd. Förutom han så finns där även ett dussin unga sexuellt utsvultna kvinnor som Blofeldt hjärntvättar till att bli drönare i en diabolisk plan att göra alla människor och växter sterila.

Det här leder till ett psykologiskt landskap som är oväntat komplext för att vara en Bondfilm – och som kanske inte är uppenbart första gången man ser filmen; i grund och botten handlar filmen om sex, fara och död, precis som Connerys filmer, men skillnaden är att I hennes majestäts hemliga tjänst också föreslår en tematik om tvåsamhet, klassisk romantisk kärlek och tanken att stadga sig (ett slagsmål sker uppe i ett klocktorn!). Återigen hamnar Bond i trubbel på grund av sin libido, och jag tror att det som sker där uppe (med drönar-bimbosen) är den huvudsakliga anledningen till hans stora straff i slutet av filmen.

asdada

Diana Rigg gör Tracy till en fascinerande verklig människa. Troget och hoppfullt väntar hon på att han ska säga ja och bli hennes man och fadern till hennes barn, men hon är samtidigt en adrenalin-knarkare och partytjej som bara nyligen lämnat bakom sig ett hedniskt och vilt liv. Filmen – som är 140 minuter lång – har en över 30 minuter lång jaktscen, där hon utstrålar både säkerhet och sårbarhet; hon och Bond har Blofeldt i hälarna, men hon behandlar det som en lördagkväll (och kör bil bokstavligt talat som en rallyförare). Men olycksbådande omen följer Bond och Tracy – alltifrån undermedvetna signaler i skridskor och is till en genuint obehaglig scen där de båda slukas av en lavin.

Jag vet inte om det är för att jag bara är van vid Lazenby i den här filmen, eller för att Diana Rigg är så bra, men jag gråter alltid i slutet – som träffar en som en tyst kula rakt i huvudet – och varje gång jag ser de korta eftertexterna slås jag alltid av vilket unikum I hennes majestäts hemliga tjänst är. Det är den där sällsynta kommersiella serietidningsfilmen som lyckas kläcka äkta känslor och mänsklig psykologi i dramat – även om mycket sker via subtila detaljer och signaler.

Att göra en “seriös” Bondfilm nuförtiden är inte så konstigt, men att man vågade göra det 1969 är oerhört. Och inte nog med att I hennes majestäts hemliga tjänst är seriös, den är oseriös också, och har genuin humor av Peter Sellers-slaget – förmodligen för att försöka smälta in med alla 007-coypcats som börjat dyka upp vid det här laget, i synnerhet komedin Casino Royale (1967) som föreslog att Bond nu gick att skoja om. Det är en märklig hybrid som aldrig riktigt beprövades igen, och det är det (ihop med Lazenby) som gör filmen så unik (i synnerhet som en film i serien).

ja

Det skadar förstås inte heller att filmen också bara som en actionfilm är helt fantastisk. Jag skojar inte när jag säger att jaktscenen är en halvtimme lång – om inte mer, inklusive paus; den går på skidor, till fots, i bil, i en rallybana, till fots, på skidor igen, förvandlas efter en paus till en militärattack och slutar som en hisnande bobsleigh-jakt mellan Bond och Blofeldt.

Den här filmen packar en sådan punch som actionfilm, har så mångsidiga ambitioner som mainstream-produkt, fungerar så bra som en romantisk berättelse, är så oförskämt välspelad och välskriven, har så fascinerande kryddor av dunkel psykologi och sexuell ångest och vågar lägga alla ägg i korgen att det är svårt att hitta något att jämföra med.

Sean Connery, trots sitt cementerande av rollen, hade inte kunnat göra den här filmen. Det verkar som att hans första fem filmer hade banat vägen för detta stora operatiska 007-mästerverk, men han var ironiskt nog inte där när det blev av – vilket på något sätt gör filmen ännu mer speciell.

Så filmen blev ingen stor hit, och man försökte inte spinna vidare på dess idéer förrän långt senare (i vår tid, mer specifikt). Så är det ju när man spelar med stora pengar. Men om en Bondfilm någonsin varit ett mästerverk så är det I hennes majestäts hemliga tjänst. Den hade lika gärna kunnat vara den sista som gjordes i serien, för den blev aldrig bättre.

FREDRIK FYHR

*

i hennes majestäts hemliga tjänst videosöndag

I HENNES MAJESTÄTS HEMLIGA TJÄNST

Originaltitel, land: On Her Majesty’s Secret Service, Storbritannien.
Urpremiär: 13 december 1969 (Japan).
Svensk premiär: 18 december 1969.
Speltid: 142 min. (2.22)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm (Panavision)/35 mm/2.35:1.
Skådespelare (fullständig rollista): George Lazenby, Diana Rigg, Telly Savalas, Gabriele Ferzetti, Ilse Steppat, Lois Maxwell, George Baker, Bernard Lee, Bernard Horsfall, Desmond Llewelyn, Yuri Borienko, Virginia North, Geoffrey Cheshire, Irvin Allen, Terence Mountain, John Gay, James Bree, Angela Scoular, Catherine Schell, Julie Ege, Mona Chong, Sylvana Henriques, Sally Sheridan, Joanna Lumley, Zaheera, Anouska Hempel, Ingrid Back, Helena Ronee, Jenny Hanley.
Regi: Peter Hunt (Peter R. Hunt).
Manus: Richard Maibaum, efter romanen av Ian Fleming (ytterligare dialoger av Simon Raven).
Producent: Albert R. Broccoli, Harry Saltzman.
Foto: Michael Reed.
Klippning: John Glen.
Musik: John Barry.
Scenografi: Syd Cain.
Kostym: Marjory Cornelius.
Produktionsbolag: Eon Productions, Danjaq.
Svensk distributör: United Artists (35 mm, 1969), SF (2003, DVD et al).

Visa / dölj kommentarer (10)

10 tankar om “I hennes majestäts hemliga tjänst (1969)

  1. Pingback: Flickan och odjuret (1946) | Videosöndag

  2. Pingback: Diamantfeber (1971) | Videosöndag

  3. Pingback: Mycket väsen för ingenting (1993) | Videosöndag

  4. Pingback: Videosöndags Bondmaraton (Innehållssida) | Videosöndag

  5. Pingback: Älskade spion (1977) | Videosöndag

  6. Pingback: Ur dödlig synvinkel (1981) | Videosöndag

  7. Pingback: Tomorrow Never Dies (1997) | Videosöndag

  8. Pingback: Världen räcker inte till (1999) | Videosöndag

  9. Pingback: Casino Royale (2006) | Videosöndag

  10. Pingback: Skyfall | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *