Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Tomorrow Never Dies (1997)

James Bond

15starrating

Regi: Roger Spottiswoode

UPPDRAG: En kris uppstår i de sydkinesiska haven efter att ett brittiskt och kinesiskt fartyg öppnat eld mot varandra i tron att de inkräktat på varandras territorium. Bond skickas för att undersöka mediemogulen Elliot Carver, eftersom en uppfattad störningssignal kopplats till hans företag (undrar om han är skurk eller inte).

RESULTAT: Carver är skurken. Han vill starta ett tredje världskrig och sälja sina exklusiva nyheter.

Jag hatar Tomorrow Never Dies. Eftersom jag inte kommer att skriva en ny recension på Quantum of Solace (min recension från 2008 kommer att publiceras här om två veckor) så får jag ta det säkra före det osäkra och kalla det för den sämsta Bondfilmen i min bok – kanske Quantum of Solace är sämre men whatever, jag kan stå för det.

Det är den typen av film som avslöjar mig. Tomorrow Never Dies är inte överdrivet illa omtyckt av 007-fans – den är känd som en dussinfilm i serien, men faktum är att många också tycker det är Pierce Brosnans bästa Bondfilm, och detta kommer att förbli ett livslångt mysterium för mig. Jag känner folk som delar min aversion mot filmen, men ändå: Tomorrow Never Dies är inte den första film som brukar nämnas när man ska prata om den sämsta Bondfilmen. För mig är det dock den osökta titeln.

Det var hat vid första ögonkastet. Min barndoms Bondfilm var GoldenEye (1995), en på många sätt perfekt (faktiskt lite för perfekt) Bondfilm, som jag tyckte mycket om när jag var liten – med invändningen att den var ”lite väl skjutglad”. Jag pepprade mig gärna igenom TV-spelet med samma namn, men hade uppfattningen att Bond skulle hålla sig till sin Walther PPK och skjuta folk med stil, inte som Rambo. Vad var annars poängen?

Jag minns att jag hade stora förväntningar på Tomorrow Never Dies – jag var för liten för att se filmen på bio och väntade på videosläppet som var den 29:e maj 1998, det vill säga min tolfte födelsedag (förutsättningarna var alltså ”maxade”!):

lixom


Jag minns denna – det hade lika gärna kunnat vara en scen i filmen.

Det kan faktiskt vara den första nya film jag såg som jag på en gång avskydde. Det var som att hjärtat sjönk när jag såg denna travesti. Det var exakt den Bondfilmen man kunde förvänta sig i sina värsta mardrömmar då Ian Fleming-källan tagit slut (detta är den första Bondfilmen helt orelaterad till Fleming), exakt den man kunde förvänta sig när producenterna verkligen börjat förlita sig på en budget via smygreklam (produktionen innefattade ett kontrakt med ett rekordartat antal multinationella företag), och exakt den man kunde förvänta sig från regissören Roger Spottiswoode, som gjort klassiker som Air America (1990), Turner & Hooch (1989) och Stopp, annars skjuter morsan skarpt! (1991)

James Bond hade här förvandlats till en trist dussinhjälte, en enmansarmé sponsrad av BMW och Ericsson, en globetrottande, vitskläckande high tech-seriefigur som var alldeles för nära James Bond Jr för att accepteras. Storyn var patetisk och uppenbart befängd, och handlade om en otroligt töntig mediabaron (Jonathan Pryce) med en plan att skapa tredje världskriget för att sälja nyheter (en plan som fungerar enligt logiken att ”den bara fungerar”), och Brosnan flankerades av två extremt awkward damer: Dels en stendöd Michelle Yeoh (kemi noll), dels en usel Teri Hatcher (som jag vid den här tiden bara kände till som Lois i ”Lois & Clark”… det gör jag kanske fortfarande, när jag tänker efter). Äventyret hängde ihop på lösast tänkbara Kalle Ankas Pocket-nivå och hela finalen var inget annat än ”Die Hard på en ubåt” där Bond påminde mer om John McClane när han smög omkring och höll sig vid liv, medan Jonathan Pryces tönt-skurk gång på gång insåg att han var vid liv.

Jag har såklart sett om filmen flera gånger, och varje gång med samma idiotiska optimism. De flesta jag känner svarar med stön så fort man drar upp Tomorrow Never Dies, men eftersom många 007-fans tycker att det är en tillfredsställande (om än ospektakulär) film i serien så tänker jag alltid att den ska behandla mig bättre.

Men jag blir alltid lika deprimerad. Praktiskt taget känner jag samma sak om filmen som jag gjorde när den kom: Visst är Brosnan en tapper Bond, som fint balanserar Moores humor med Connerys kyla och Daltons allvar (även om det också gjorde att han aldrig riktigt fick en egen identitet). Och Sheryl Crows titellåt är rätt mysig.

Men där tar det roliga slut. Tomorrow Never Dies är tveklöst den mest Kinderäggiga av alla Bondfilmer. Den lider av att vara en otroligt plastig, B-actionfilm när den borde vara en actionfilm som sätter standarden, inte klamrar efter den. Det är en film som snarare känns som Asylum-versionen av True Lies (1994) än en värdig film i serien. Liksom de sämsta Roger Moore-filmerna består intrigen av en taktlöst sammanfogad serie actionscener som ger oss illusionen av en story samtidigt som inga som helst omständigheter förklaras för oss. Plötsligt är vi på ena sidan av jorden. Plötsligt är vi på andra. I slutet hamnar vi som sagt på en ubåt – eller, tekniskt sett ett militärt marinskepp av stealth-modell (som om Under belägring-vibbarna skulle bli mindre) – och vi får inte ens chansen att låtsas svepas med i det vi ser. Vi befinner oss hela tiden utanför filmen, likgiltigt betraktandes en mekanisk underhållningsmaskin som skramlar som en tom burk.

Men det är som sagt en avslöjande film, åtminstone för ett fan, för den är kanske tydligare än någon annan film i serien vad gäller att frammana en respons. De som främst förknippar Bond med action och gadgets, och de som gillar Roger Moore, accepterar Tomorrow Never Dies som en Bondfilm som Bondfilmer ska vara. Vi andra ser en död film, en patetisk uppvisning av ingenting alls med ett varumärke påslaget på framsidan.

bluuu

Jag kan alltså enklast förklara allt jag ogillar med Tomorrow Never Dies genom att förklara vad jag letar efter i en Bondfilm – det tragiska är nämligen att Tomorrow Never Dies försöker vara en Bondfilm, mitt i alltihop, och den misslyckas med alla sina ambitioner.

Storyn måste ha någon form av insats. Det måste finnas en grundläggande fräschör i idén, ett riktigt mysterium längs vägen och något som överraskar. Mitt ideal (och mina favoritfilmer i serien) är Connerys första tre filmer, I hennes majestäts hemliga tjänst, Daltons Tid för hämnd och i Moore-eran Ur dödlig synvinkel (och Älskade spion, av alla dåliga Moore-Bondfilmer är den undantaget som bekräftar regeln). Alla filmer som på olika sätt skapar dynamik till Bondserien, gör något oväntat men samtidigt håller en gedigen spionactionnerv vid liv. Tomorrow Never Dies är en Bondfilm som vi ska se för att det är en Bondfilm. Skurkens plan är en aldrig förklarad eller ens lite detaljerad buljong-version av SPECTRE:s ”vänd stormakterna mot varandra”-plan från From Russia With Love (1963) som redan i sin tur återanvänts för många gånger vid det här laget. Tanken att Bond slåss mot en mediemogul tillför ingenting till sammanhanget (i synnerhet inte när vi aldrig får veta hur MI6 kommit honom på spåren eller vad planen i detalj går ut på) och att Teri Hatcher spelar ett av hans ”ex” (hans jobb är ”a killer on relationships” förklarar hon) är bara förvirrande, eftersom vi inte förstår hur Bond som hemlig agent överhuvudtaget kunnat ha ett dejtande singelliv.

Produktionsvärdet måste vara högt, eller åtminstone personligt; eftersom Bondfilmer är så lika varandra så bör en Bondfilm ha något som sticker ut. GoldenEye, Brosnans första film i serien, är i min bok den passabla stereotyp-Bondfilmen, gjord med så pass mycket känsla och ambition att den fungerar på grund av produktionsvärdet. Tomorrow Never Dies ser billig ut, miljöerna och scenografin är trång (vi minglar på fester, på ubåtar, i tätbefolkade gator i Kina, filmen verkar ständigt vilja dölja sina ytor) och de tekniska effekterna ofta plottriga.

Actionscenerna måste, uppenbarligen, vara bra. Här går också Tomorrow Never Dies bet. Förutom att det är en mekanisk, högljudd actionfilm så är klippningen hemsk. Flera actionscener som skulle kunna vara bra – som en jakt mellan en motorcykel och en helikopter – saboteras av rastlös klippning som inte förstår hur actiongenren fungerar. En gång i tiden kunde man också räkna med att i bild se våghalsiga stunttrick i en Bondfilm, men här verkar klippningen återigen föreslå att det vi ser är fejk (även om det kanske inte är det).

Skådespeleriet måste ha tyngd, och skurkarna måste i synnerhet vara minnesvärda. Jonathan Pryce visar upp osannolikt publikförakt när han tangerar karaktärer ur Mel Brooks-parodier i sin kacklande, oresonligt galna skurk som är så glad i sig själv att vi hela tiden vet att vi ser på en bra skådespelare som nedvärderar produktionen han är med i. Hans ariska bodyguard med det töntiga namnet Stamper (Götz Otto) är så förglömlig att det är löjligt och medan jag kan förstå tanken att ha med Teri Hatcher och Michelle Yeoh – de är nyskapande, skenbart mer autonoma kvinnliga karaktärer än många tidigare filmer i serien – så fungerar de inte alls. Båda två verkar extremt medvetna om att de är med i en Bondfilm och båda har något olustigt över sig, som att de gillar sin paycheck mer än manuset och sammanhanget.

Filmen måste fungera utanför sin 007-kontext. Det var det här som gjorde att många av Roger Moores filmer i serien var liktydiga kloner på varandra som blev mer och mer absurda som filmer betraktade och mer och mer beroende av sin kontext som en ursäkt. Inget studiobolag hade godkänt manuset till tungfotade, helt ojämna blob-filmer som Octopussy eller Levande måltavla om de inte visste på förhand att det var en Bondfilm, och Tomorrow Never Dies är nog gränsen. Liksom de sämsta Moore-filmerna hänger inte scenerna ihop med varandra, de bildar ingen självklar helhet, och även om man skulle kunna plocka ut en scen på måfå och tycka den verkar rätt skaplig så fungerar den inte alls i sin kontext. Varje scen verkar designad för att först och främst kunna användas i PR-syfte – inte minst filmens lågpunkt, när Bond med sin Ericsson-mobil styr sin BMW in i ett Avis-skyltfönster.

FREDRIK FYHR

*

Följ Videosöndags Bondmaraton här.

*

tnd

TOMORROW NEVER DIES

Originaltitel, land: Tomorrow Never Dies, Storbritannien/USA.
Urpremiär: 9 december 1997 (London)
Svensk premiär: 19 december 1997.
Speltid: 119 min. (1.59)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm (Panavision)/35 mm/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Pierce Brosnan, Jonathan Pryce, Michelle Yeoh, Teri Hatcher, Ricky Jay, Götz Otto, Joe Don Baker, Vincent Schiavelli, Judi Dench, Desmond Llewelyn, Samantha Bond, Colin Salmon, Geoffrey Palmer, Julian Fellowes, Terence Rigby, Cecilie Thomsen, Nina Young, Daphne Deckers, Colin Stintont..
Regi: Roger Spottiswoode.
Manus: Bruce Feirstein.
Producent: Barbara Broccoli, Michael G. Wilson.
Foto: Robert Elswit.
Klippning: Michel Arcand, Dominique Fortin.
Musik: David Arnold.
Scenografi: Allan Cameron.
Kostym: Lindy Hemming.
Produktionsbolag: Danjaq, Eon Productions, MGM, United Artists.
Svensk distributör: UIP (35 mm, 1997), SFI (35 mm, 2001), Warner Home Video (VHS, 1998), SF (DVD, 2001 et al).

4 svar på ”Tomorrow Never Dies (1997)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *