Octopussy (1983)

octopussy

2starrating

Regi: John Glen

UPPDRAGET: Agent 009 dödas i Östberlin alldeles som han levererar ett fejkat fabergé-ägg. 007 tar över 009:s undersökningar.

RESULTAT: Ägget härstammar från juvelsmugglare, ledda av matriarken Octopussy, under täckmantel av hennes cirkus – en uppgörelse mellan en galen sovjetisk general och Octopussys lakej prins Khan innebär också att en kärnvapenattack mot NATO-styrkor finns under täckmanteln.

Octopussy är som en metafor för det där ögonblicket då en komiker har slut på material men måste stå kvar på scenen på grund av problem backstage. Vid det här laget ville ingen att Roger Moore skulle spela James Bond längre – allra minst Moore själv, som kände sig gammal och trött. Efter Ur dödlig synvinkel var hans kontrakt slut och han var beredd att ta permanent semester från rollen. Den nya regissören, och tidigare klipparen, John Glen var också sugen på att föra serien mot nya, allvarliga riktningar (vilket Ur dödlig synvinkel i sina bästa stunder verkligen visar) och ville ha James Brolin i rollen – säga vad för ont man vill om Moore, men han var åtminstone britt.

Man får alltså kalla det för tur i oturen – och otur i turen – att 1983 blev året då två Bondfilmer släpptes för att konkurrera med varandra. Manusförfattaren Kevn McClory, som var en av originalförfattarna bakom manuset till Åskbollen, hade sedan 60-talet kämpat för att få filmrättigheterna till Fleming-storyn och när han till slut lyckades blev det upplägget till Never Say Never Again, en inofficiell remake av Åskbollen och en slags “indie-Bondfilm” gjord av ett konkurrerande bolag till Eon (007-filmernas officiella bolag). En 52-årig Sean Connery återvände till rollen i en Bondfilm som poängterade Bonds ålder – detta för att konkurrera mot Octopussy, och Roger Moore som vid 55 års ålder faktiskt var ännu äldre än Connery. Eon behövde förstås äga sin serie, så Moore skrev på ett till enfilmskontrakt (vilket han skulle göra ännu en gång, i sin sista film Levande måltavla).

Både Octopussy och Never Say Never Again möttes av blandat mottagande av kritikerkåren och båda filmerna var ungefär lika framgångsrika – även om Octopussy sågs av ungefär tjugo miljoner fler biobesökare. I efterhand är frågan inte vilken av filmerna som är bäst – åtminstone inte för mig. För mig är frågan vilken av filmerna som är tråkigast. Never Say Never Again hade Connery, SPECTRE, en regissör som Irvin Kershner (som regisserat Rymdimperiet slår tillbaka), Max von Sydow som Blofeldt, Kim Basinger som Bondbrud och Klaus Maria Brandauer som lakej. Octopussy hade en halvsömnig Roger Moore, en obegriplig och meningslös intrig, ett konstigt återanvändande av Maud Adams, indiska flickidolen Kabir Bedi som lakej och både snajdiga Louis Jourdan och galningen Steven Berkoff som skurkar.

1

Båda filmer är dock dåliga. Never Say Never Again är förmodligen den sämsta av de två filmerna – jag har bara sett den en gång, när jag var liten, och har aldrig kunnat ta mig igenom den igen; Connery är mer torr och bortkopplad än någonsin i rollen, filmen saknar helt tempo och angelägenhet. Roger Moore är åtminstone den “riktiga” James Bond i det här läget, och det höga produktionsvärdet i Octopussy är bland de få sakerna som gör den sebar (åtminstone ett tag).

Jag vet att vissa gillar Octopussy – jag vill minnas att jag en gång i tiden gjorde det också (även om det är en tid jag inte kan relatera till) – men nuförtiden delar jag uppfattningen som många fans har: Att Octopussy är punkten då det är dags att sätta ner foten och påpeka att det gått för långt. Det finns en gräns också för hur tramsig en av Roger Moores Bondfilmer kan vara. Vad ska man säga när Bonds hemliga jetplan kommer ut ur en mekanisk åsnebakdel och vi inte ens är vid förtexterna?

Octopussy är en gränslöst tramsig och dum-vitsig film där man helt går på Moores putslustiga linje i brist på en bättre. I synnerhet första halvan av filmen matchar en typisk Jönssonligan-film i mängd dåliga skämt och generella dumheter. Intrigen är naturligtvis omöjlig att bli klok på. I början av filmen har Bond i uppdrag att gå på en auktion (ni vet, som alla hemliga agenter) där han genom oklar intuition definierar filmens skurkar vid första ögonkastet. Filmens McGuffin är ett fabergé-ägg som tar honom till Indien, där en afghansk prins vid namn Kamal Khan (Jourdan) stirrar surt på honom på ett kasino, medan han blir besegrad via sina egna fusk-tärningar. Khan är samma surpelle som Bond identifierade på auktionen och det visar sig att han er liasion med en galen general från Sovjet (Berkoff) som med gränslöst överspel gått över huvudet på sina överordnade kamrater för att via en kärnvapenattack (som vanligt) få kärnvapen bannlysta och därmed göra Sovjet till den enda kärnvapenmakten (typ) och därefter ska han (på något sätt) ta över världen.

2

Hans plan är faktiskt otroligt långsökt, och det blir inte bättre av att vi har en tredje skurk i filmen – om vi nu ska kalla Octopussy för en skurk. Maud Adams (som redan varit med en gång, i Mannen med den gyllene pistolen) spelar rollen som Sapfo-liknande matriark som härskar över ett gäng ospecifika kvinnor i ett palats i Udaipur och även om hon likt många Bondkvinnor har en förlorad far i bagaget så är hon också en av skurkarna, vilket faktiskt lämnar oss tomhänta på kvinnliga protagonister; även om Moore får tumla runt i sänghalmen med Magda (Kristina Wayborn, filmens andra svenska) som också är filmens andra lakej, efter den muskulöse livvakten Gobinda (Bedi).

Effekterna i Octopussy är det inget fel på och inte heller jaktscenerna – vid det här laget var det högflygande det enda man förväntade sig av Bondfilmer, så det är inga konstigheter att vi inleder filmen med en påkostad luftstrid och lite senare får en riktigt rapp biljakt genom tätbefolkade indiska gator (snarare är det konstigt att vi inte får något halsbrytande stuntnummer av det slag vi sett i de tidigare tre Moore-filmerna).

Det överväldigande problemet med filmen är inte bara skämtsamheten, men låt oss få den ur vägen först. Ena halvan av Octopussy är så sprängfylld av vitsar, självmedvetna kommentarer till allt som pågår, ständiga försök att ta bort all spänning och poängtera tramsigheten (till och med skurkarna är fåniga), så att andra halvan – när vi plötsligt ska bry oss om en kärnvapenbomb som kan utplåna si och så många oskyldiga liv – inte fungerar alls.

Det är också talande hur lite engagemang som ligger till grund för storyn i filmen. Med facit i hand kan man se att det faktiskt finns en spionintrig i Octopussy (se ingresserna) men intrigen är egentligen bara ett öppet landskap där karaktärer rör sig fram och tillbaka och existerar utan sammanhang. Jag har inte nödvändigtvis något emot filmer med många skurkar, så länge det finns ett tema eller ett sammanhang i filmen (jag gillade till och med den nästan universellt utskällda Spider-Man 3).

Men när vi har en autopilot-James Bond som ger sig av på ett uppdrag vi inte får någon orsak att bry oss om, genom händelseutvecklingar som är godtyckliga när de inte är obegripliga, då är tre skurkar och fyra lakejer inte något som hjälper (förutom Wayborn och Bedil har vi ett knivkastande tvillingpar från cirkusen som agerar lönnmördare). Inte nog med att mycket är stapelvaror från tidigare 007-filmer (Bedil är i synnerhet en Jaws-Oddjob-hybrid) alla krafter i filmen tar ut varandra och resultatet är ibland sömnframkallande långtråkigt. Vi tittar på en extra allt-meny, men allt på fatet är torrt och utan smak.

Octopussy står och stampar på samma plats från början till slut, trots all högteknologisk action och det emellanåt glada humöret. Man märker att John Glen har ett öga för tät action, men scenerna är bortkopplade från varandra med väldigt stora mellanrum, karaktärerna är tråkiga och blasé och det finns ingen spänning i filmen eftersom konflikten är för generell. Vid det laget vi är på ett cirkuståg – vi stannar onaturligt länge här, medan Moore klättrar in i vagn efter vagn – så ska vi föreställa vara vid filmens final, men man upplever ändå att ingenting egentligen har hänt.

Potential finns förstås i filmen och ibland ser det ut som att man tittar på något som inte är så jäkla opjåkigt ändå – inte minst har Maud Adams en särskild utstrålning, och det är finurligt hur man aldrig är riktigt säker på vart hennes lojalitet finns. Octopussy äger en cirkus, och det är därför James Bond i slutet av filmen klär ut sig till en clown (komplett, med vit ansiktssmink och röd näsa och stora skor och ful hatt) för – som John Glen sa till Moore när han uttryckte oro – “det är ju den perfekta förklädnaden för en agent!”

Jo, han sa så. På allvar.

I slutet springer alltså Roger Moore omkring bokstavligt talat utklädd till clown. Kanske Glen skojade, bara tänkte “to hell with it all” och såg till att åtminstone skapa den ultimata metaforen för Roger Moore: James Bond som clown.

Slutet innefattar en jakt på att desarmera en bomb. Igen. Detta efter den där långa tågresan och efter att vi blivit av med skurk efter skurk utan att vi känner vare sig bu eller bä. Det framgår aldrig riktigt vad man sitter och tittar på, och man känner aldrig av någon puls eller någon rytm. Att vissa tycker Octopussy är en underhållande film är för mig en gåta. John Barrys titelspår, som sjungs av Rita Coolidge, heter “All Time High”. Det är ironiskt. Octopussy är mycket nära att vara en all time low för Bondserien.

FREDRIK FYHR

*

Följ Videosöndags Bondmaraton här.

*

octopu

OCTOPUSSY

Originaltitel, land: Octopussy, Storbritannien/USA.
Urpremiär: 6 juni 1983 (London).
Svensk premiär: 22 juli 1983.
Speltid: 131 min. (2.11)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm (Panavision)/35 mm/ 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Roger Moore, Maud Adams, Louis Jourdan, Kristina Wayborn, Kabir Bedi, Steven Berkoff, David Meyer, Tony Meyer, Desmond Llewelyn, Robert Brown, Lois Maxwell, Michaela Clavell, Walter Gotell, Vijay Amritraj, Albert Moses, Geoffrey Keen, Douglas Wilmer, Andy Bradford, Philip Voss.
Regi: John Glen.
Manus: George MacDonald Fraser, Richard Maibaum, Michael G. Wilson.
Producent: Albert R. Broccoli.
Foto: Alan Hume.
Klippning: Peter Davies, Henry Richardson.
Musik: John Barry.
Scenografi: Peter Lamont.
Kostym: Emma Porteous.
Produktionsbolag: United Artists, Eon Productions. okred. Danjaq, MGM.
Svensk distributör: UIP (35 mm, 1983) SF (DVD, 2003 et al).

Visa / dölj kommentarer (6)

6 tankar om “Octopussy (1983)

  1. Pingback: VIDEOSÖNDAG#85 | Videosöndag

  2. Pingback: Levande måltavla (1985) | Videosöndag

  3. Pingback: Videosöndags Bondmaraton (Innehållssida) | Videosöndag

  4. Pingback: GoldenEye (1995) | Videosöndag

  5. Pingback: Tomorrow Never Dies (1997) | Videosöndag

  6. Pingback: Casino Royale (2006) | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *