GoldenEye (1995)

goldeneye videosöndag

3starrating

Regi: Martin Campbell

UPPDRAG: Ett till supervapen försvinner och Bond måste hitta det.

RESULTAT: En mystisk internationell terrorist, med kopplingar till Bond, har snott supervapnet och tänker utplåna London med det på grund av personligt gammalt groll.

Pierce Brosnans entré som James Bond är så intensiv att den nästan spricker i kostymens sömmar. Det var inte konstigt att Brosnan var hungrig – det hade snackats om att han skulle göra rollen ända sedan man började förstå att Roger Moore gjorde sina filmer för att han var för artig för att säga nej. Haken för Brosnan var TV-serien “Remington Steele” som i nästan tio år höll honom borta från rollen – och när han väl fick den var det som ersättare till Timothy Dalton som på kort varsel hoppat av skutan, trött på 007 efter en sex år lång rättstvist mellan bolagen om vem som ägde serien.

Och jag förstår honom. De där sex åren känns. De är mycket i Bondsammanhang. Man hade gjort en Bondfilm varje, vartannat eller vart tredje år sedan 1962, men nu var linjen bruten. Jag har alltid upplevt att luckan mellan Tid för hämnd (1989) och GoldenEye är irriterande stor – det finns rentav plats i den för ytterligare en Bond – och inget blir bättre av att praktiskt taget alla seriens medarbetare som varit med i en längre tid, både bakom och framför kameran, hade försvunnit (sånär som på producenten Michael G. Wilson och såklart Desmond Llewelyns Q, som hängt med sedan From Russia With Love). Jag vet inte vad GoldenEye skulle ha blivit för film om Dalton spelat Bond (det ursprungliga projektet, och hans tredje film, ryktades heta The Property of a Lady och skulle ha kommit 1991). Han var aldrig idealisk i rollen till att börja med, men på 90-talet hade hans stoiska stil varit extra fel.

Och utan Dalton var rebooten oundviklig. Daltons debut Iskallt uppdrag (1987) hade varit ett passiv-aggressivt försök att göra en Bond-reboot, men GoldenEye behövde vara en rejäl återkomst och en övertygande pånyttfödelse av en serie som publiken behövde påminnas om att de älskade.

Som tur var så handlade det popkulturella 90-talet till stor del om det här. Den så kallade ironiska generationen började få inflytande och meta blev snart inneordet; strömningen var påtaglig redan i slutet av 80-talet, men det var Quentin Tarantinos Reservoir Dogs (1992) och Pulp Fiction (1994) som vände upp och ner på hela spelplanen och gjorde att praktiskt taget varenda genrefilm ändrade inställning och blev självmedveten. Nu gjordes filmer som refererade till sig själva och sin kontext, där karaktärer tycktes mer sociala med sin publik och där man satte ljus på gamla föreställningar och poängterade vad man höll på med. Att alla visste samma saker var det roliga, och alla gemensamma nämnare började självhyllas i filmer.

t ex

Det gjorde också att gamla genrer och popkulturella spöken från det förgångna började gå igen. High School-filmen fick Clueless (1995), den döda skräckfilmsgenren vaknade till liv med Scream (1996), en hel värld av indiefilmer som på ett meta-sätt handlade om filmskapande började florera – 70-talets mediekritiska samhällssatirer, franska nya vågen, andra världskriget-flaggvifteriet, till och med musikalen blev lite poppis igen i filmer som Woody Allens Alla säger I Love You och Madonnas Evita (båda 1996) och de nya Broadway-inspirerade Disney-filmerna efter Den lilla sjöjungfrun (1989). I Storbritannien replikerades Beatlemania och Swingin’ London-tiden med Cool Britannia, den ansett moderna och progressiva Tony Blair, britpop och Spice Girls.

Det är omöjligt och lönlöst att försöka se GoldenEye som en produkt av något annat än det här. Alla Bondfilmer är såklart influerade av tiden de gjordes i, men GoldenEye är 90-tal på samma sätt som Dr. No är 60-tal. Med det menar jag inte att Bond har för stora kläder, dricker alkoläsk och lyssnar på Pearl Jam. Nej, Bond är Bond i GoldenEye. Bond är fruktansvärt mycket Bond. Hela filmen är Bond, på samma sätt som Andy Warhols Marilyn “är” Marilyn Monroe – alltså inte alls, men ändå helt och hållet. Det är den ultimata popkonst-objektifieringen av James Bond.

Nackdelen med 90-talets meta-trend var ju att man aldrig försökte ändra på formler eller konventioner utan blott belysa dem, nästan kärleksfullt. Gamla genrer skulle återuppväckas, men inte manipuleras, tvärtom byggde allt på en slags dyrkan till konceptet. Så paradoxalt nog var hungern efter den gamla Bond-traditionen enorm på 90-talet. Det var just denna tradition som kört serien i botten, efter Moores alla år som Bond, men efter ett sex år långt uppehåll var det just nostalgi efter Moore-eran (faktiskt den era som Brosnan-eran när allt kommer omkring mest efterliknar) som drev GoldenEye.

Kollar man bara på pressmaterialet från 1995 så ser man nästan enbart objektifieringen av idén om ond: Det är “Bond, James Bond”. Aston Martin. Vodka martini, shaken not stirred. Allt Det Där Som Gör Bond Till Bond. Kapitulationen inför konceptet är totalt – och jag ska erkänna att denna kapitulation även påverkat min syn på Bond, eftersom GoldenEye (och mediahypen omkring den, inte minst maxad i Sverige eftersom Izabella Scorupco var “Bondbrud”) är och förblir min barndoms Bond.

Det kan också vara därför jag inte har några problem med filmen alls, trots att jag misstänker att den innehåller saker jag haft invändningar mot i andra filmer i serien. GoldenEye är en checka-och-bocka-Bondfilm av värsta sorten – internskämten och referenserna är mycket fler, och värre, än i Octopussy (1983), som man ofta får för sig är skräckexemplet på en för självmedveten Bondfilm – men skillnaden är förstås att den är medveten när den går genom listan. Det är en film som riktigt gottar sig i att leverera de klassiska Bondismerna. Vi får nästan aldrig se Pierce Brosnan spela rollen så mycket som vi ser honom se ut som Bond – vart han än går så visar han oss sin bra sida, hur mycket press han än hamnar under så har han den där sugande blicken och de spända ögonbrynen intakta, så fort han slinker in i skuggan skiner ögonpartiet längsmed perfekt ljusstrimma.

Men vid det laget han rättar till slipsen medan han kör en pansarvagn genom St. Petersburgs gator kan vi vara säkra på att filmen förstår det här, eller trivs med att inte bry sig. GoldenEye är hundra procent fabrikation; varje actionscen är slickad och full av sexiga explosioner, varje kärleksscen innehåller blaffiga digitala solnedgångar och dramatiken är ibland så svulstig att man nästan tror att den bygger upp för en gammal Gevalia-reklam (“När du får oväntat besök”… som sagt, jag växte upp under den här tiden).

ge2

Det GoldenEye klarar av som många andra Bondfilmer misslyckas med – om man ska vara lite objektiv – är att den balanserar sina actionscener med en hyggligt stabil story och karaktärer som åtminstone spelas med lite flärd och personlighet. Det är inte mycket människa i Brosnans Bond, även om det varit avsikten, och man får ut märkligt lite emotionell styrka ur storyn om Bonds forne vän Alec Trevelyan, en gång agent 006 (egentligen en “spoiler”, men den är helt omöjlig att komma från, eller inte lista ut om man ser filmen) bedrar honom, och MI6, för en långsökt exil som internationell terrorist och den sedvanliga planen att bomba London för någon personligt gammalt groll.

Trevelyan spelas av Sean Bean, innan Sagan om Ringen, som inte var en främling för dessa typer av roller – innan dess hade han spelat IRA-ledare i Patrioter (1992) – men det är ändå han som är minst minnesvärd i filmen. Som skurk överträffas han totalt av sociopat-generalen Ourumov (Gottfried John), den galna lakejen Xenia Onatopp (Famke Janssens genombrottsroll) som får orgasmer av att mörda folk och såklart den alltid formidable Thcéky Karyo i ett ovanligt sammanbitet och märkligt porträtt av en rysk försvarsminister som visar sig vara ett villospår. Izabella Scorupco är också minnesvärd som datahacker som dras in i äventyret och får skälla på Bond för att han bara är en mördarman i en värld av mördarmän (“Jår lajk bois wit tois!”) och jag gillar till och med Alan Cumming som Boris Grisjenko, datahacker och dropout från ryska Blur (antar jag) som myntar memes som “schlug-heads!” och “I am invincible!”

Och då har jag inte ens nämnt Robbie Coltranes ryska gangster (och hans älskarinna Minnie Driver i en rolig cameo) eller Judi Dench som den nya M, en järnlady som kallar Bond för en sexistisk dinosaurie. Dench kom att bli en av få, kanske den enda riktigt gedigna stapelvaran från 90- och 00-talets Bond – rollen skulle tämligen snabbt förvandlas till en mer generisk M, men jag gillar hennes isiga blick och militäriskt dehumaniserade tonfall i GoldenEye. I en värld av filmexplosioner och eskapism är hon ett ankare av allvar in några scener.

Medan GoldenEye är en stabil och effektiv actionfilm från 90-talet – faktiskt lite närmare Michael Bays Bad Boys (1995) och The Rock (1996) än De Palmas Mission: Impossible (1996) till exempel – så har filmen ett centralt problem: Den försöker förnya Bond samtidigt som den krampaktigt håller sig kvar vid gamla idéer. Det är på sätt och vis imponerande hur fina kompromisser den hittar – lady-M får kalla Bond mansgris, och jag älskar att 007-serien äntligen får till lite kinky sexuell tematik i och med den lustmördande Onatopp (något man verkligen missat från 60-talets grundmodell är att Connery-filmerna var sprängfulla av sexuella tabun) – men paketet är fortfarande så extremt Bondigt att filmen får en död produktkänsla över sig, vilket i sin tur gör att de där “förnyelserna” bara känns som små skämt, lika mycket åt som för politiskt korrekt publikförakt, och i slutändan är det nog detta som gör att inga av de mer mänskliga inslagen i filmen riktigt når fram (något som skulle bli ännu värre i uppföljaren Tomorrow Never Dies (1997)).

Men man kan inte få allt. GoldenEye är inte i närheten av att vara i närheten av att vara ett mästerverk, men den fungerar som syntetiskt raffel, och det var exakt den film som man behövde göra vid den här tiden, då man behövde återinföra Bond för en 90-talspublik efter mer än ett halvt årtiondes tystnad (och några av seriens minst framgångsrika filmer innan dess). De spelade på säkra kort, visst, men de gjorde det inte billigt (det är bara 90-talets ökänt gryniga råfilm som skapar en lite matt visuell look på filmen, som inte ens den senaste Blu-Ray-utgåvan av filmen riktigt rått bot på). Det är en film som i all sin glättighet visar att gamla rutiner ibland kan vara ett kärt återseende, och ofta när jag känner för att bara se en Bondfilm i mängden så är GoldenEye inte långt borta i huvudet. Det är en film som ger så mycket den kan, med tanke på hur lite man själv måste ge den.

FREDRIK FYHR

*

Följ Videosöndags Bondmaraton här.

*

geee

GOLDENEYE

Originaltitel, land: GoldenEye, Storbritannien/USA.
Urpremiär: 13 november 1995 (New York City)
Svensk premiär: 8 december 1995.
Speltid: 130 min. (2.10)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm (Panavision)/35 mm/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Pierce Brosnan, Sean Bean, Izabella Scorupco, Famke Janssen, Joe Don Baker, Judi Dench, Robbie Coltrane, Gottfried John, Alan Cumming, Tchéky Karyo, Desmond Llewelyn, Samantha Bond, Michael Kitchen, Serena Gordon, Michelle Arthur, Minnie Driver.
Regi: Martin Campbell.
Manus: Jeffrey Caine, Bruce Feirstein.
Producent: Barbara Broccoli, Michael G. Wilson.
Foto: Phil Meheux.
Klippning: Terry Rawlings.
Musik: Eric Serra.
Scenografi: Peter Lamont.
Kostym: Lindy Hemming.
Produktionsbolag: Eon Productions, United Artists.
Svensk distributör: UIP, SFI (35 mm, 1995), Warner Home Video (VHS, 1996), SF (DVD, 2001 et al.)

Visa / dölj kommentarer (5)

5 tankar om “GoldenEye (1995)

  1. Pingback: Tomorrow Never Dies (1997) | Videosöndag

  2. Pingback: Videosöndags Bondmaraton (Innehållssida) | Videosöndag

  3. Pingback: Världen räcker inte till (1999) | Videosöndag

  4. Pingback: Die Another Day (2002) | Videosöndag

  5. Pingback: Skyfall | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *