👁‍🗹 Argento Collection

Den nya samlingen med Dario Argento-filmer pÄ Blu-Ray, utgiven av Nonstop Entertainment, Àr ett klassiskt exempel pÄ blindbock. Kanske du vill köpa den, kanske inte? Kanske filmerna ser bra ut, kanske inte? Kanske det finns extramaterial, kanske inte? Hur kommer det sig att vi kan acceptera den hÀr bristen pÄ information, detta grundmurade ointresse?

Det anses inte konstigt att frĂ„ga om kĂ€lla och rĂ„varor nĂ€r du köper mat, klĂ€der, konst eller nĂ„got annat. Men det verkar höra till filmens historia att den tas för givet. Visar din lokala biograf en gammal klassiker? Chansen Ă€r stor att du fĂ„r ringa och frĂ„ga dem hur filmen ska visas, sĂ„ att du inte dyker upp peppad att se Die Hard i en biosalong dĂ€r nĂ„gon projicerar en Blu-Ray. Även för biografer som har förmĂ„gan att spela analog film har det krĂ€vts ett par sparkar och slag pĂ„ deras dumburk för att de ska börja poĂ€ngtera formatet i sina annonseringar.

Allt detta bottnar förstĂ„s i ett slentrianmĂ€ssigt ointresse. Film mĂ„ste ha rekord i sin ratio mellan popularitet och okunskap. Jag vet inget annat som mĂ€nniskor till sĂ„ stor del dras till utan att veta nĂ„got om. I vĂ„ra streamingdagar Ă€r situationen Ă€nnu mer extrem. Min klassiska liknelse Ă€r den till svamp i skogen – en film finns dĂ€r att se, ta en till om du inte gillade hur den andra sĂ„g ut. Filmer Ă€r vĂ€l bara… dĂ€r, va? Streama den. Bara streama den. Tryck pĂ„ play och bilden kommer, som frĂ„n ingenstans. Vad gĂ€ller fakta om bolag, transfers och distributionsavtal Ă€r det saker som existerar sĂ„ lĂ„ngt bakom ridĂ„n att det kan jĂ€mföras med en Orwelliansk storebror.

Detta Ă€r Ă€nnu konstigare eftersom vi lever i en HD-tid. SĂ€rskilt för en som samlar pĂ„ film pĂ„ Blu-Ray Ă€r den tekniska kvalitĂ©n pĂ„ utgĂ„vorna, ofta mer Ă€n saker som extramaterial, helt avgörande för huruvida filmen ska in i hyllan eller inte. ÄndĂ„ Ă€r informationen om vad för tekniska saker vi köper antingen oĂ„tkomlig eller obegriplig. Det verkar som att vi vĂ€njer oss vid att köpa nya och mer moderna saker, men vi förvĂ€ntas helt enkelt inte veta vad vi köper – det Ă€r bara nytt. Bra bild. Större Ă€n förra.

Den som Ă€r intresserad fĂ„r gĂ„ pĂ„ egna, tidskrĂ€vande utredningar pĂ„ nĂ€tforum och stĂ€llen som hidefninja, highdefdigest eller blu-ray.com, men Ă€ven dĂ€r kan det vara svĂ„rt att navigera sig fram till rĂ€tt utgĂ„va av rĂ€tt film och utförligare recensioner pĂ„ sĂ„dana stĂ€llen fokuserar i nio fall av tio pĂ„ amerikanska region 1-utgĂ„vor (och lĂ„t mig spara frĂ„gan om import till en annan dag). Det gĂ„r inte att hĂ„lla sig ajour och man blir hela tiden överraskad hur man Ă€n gör – hĂ€romveckan köpte jag till exempel Stanley Kubricks The Killing pĂ„ Arrows region B-Blu-Ray trots att jag visste att Criterion gett ut en version av filmen. Till min överraskning fann jag att de tvĂ„ utgĂ„vorna var mer eller mindre identiska.

SÄ hur man Àn gör verkar det som att man chansar sig fram. Jag vill inte vara cynisk nog att föreslÄ att det Àr vad de vill att vi ska göra, men ibland undrar man ju.

Detta tar oss till Nonstops nya ”Argento Collection” – ett mycket intressant exempel pĂ„ det hĂ€r. Argentos filmer Ă€r ju kĂ€nda för att lĂ€nge ha existerat i halvdana eller usla versioner, och jag kan minnas med fasa Atlantics gula DVD-box dĂ€r de flesta filmer sĂ„g ut som suddigt skrĂ€p. Argentos filmer Ă€r gjorda för att ses med sĂ„ spektakulĂ€ra tekniska resurser som möjligt – detta noterade jag nĂ€r jag sĂ„g 4K-restaureringen av Suspiria pĂ„ bio och insĂ„g att jag aldrig sett filmen förrĂ€n dĂ„. De senaste Ă„ren har flera digitala grovjobb gjorts pĂ„ Argentos filmer, i utgĂ„vor som finns pĂ„ import, men Ă€ven dĂ„ kan man vara petig och anse att det bĂ€sta inte alltid Ă€r bĂ€st nog.

Nonstops samling innehĂ„ller sex filmer – Ljudet frĂ„n kristallfĂ„geln, Deep Red, Suspiria, Tenebrae (hĂ€r ”Tenebre”), Phenomena och Opera – och de har inga extramaterial överhuvudtaget. Ljudet frĂ„n kristallfĂ„geln och Deep Red Ă€r enbart pĂ„ italienska, resten Ă€r enbart pĂ„ engelska, och Deep Red kommer oannonserat i Director’s Cut-form pĂ„ 126 minuter utan nĂ„got som föreslĂ„r att det finns en kortare version. Ljudnördar kan ocksĂ„ vara besvikna pĂ„ att bara tvĂ„ filmer (Deep Red och Suspiria) Ă€r i 5.1. Resten, Ă€ven musiktunga filmer som Phenomena och Opera, gĂ„r i mono. Medan det sĂ€kert Ă€r en dealbreaker för mĂ„nga rĂ„kar jag sjĂ€lv gilla mono, varför jag inte gjort en sĂ„ stor sak av det hĂ€r.

Jag gnĂ€ller heller inte sĂ„ mycket pĂ„ det hĂ€r som det kanske lĂ„ter, för de fattiga attributen Ă€r förstĂ„s ingen överraskning – svenska videodistributörer har av nĂ„gon anledning alltid hatat tanken pĂ„ extramaterial och (antar jag) förutsatt att ingen bryr sig (igen) – och sex filmer i en samling för relativt ringa pengar (199 kronor) föreslĂ„r inte mer.

Den riktiga frÄgan Àr förstÄs vad för utgÄvor av filmerna det rör sig om.

NÀr jag gick igenom skivorna noterade jag snabbt att tre av filmerna har direkta produktionskrediteringar i förtexten, och tre har det inte. De som kommer till oss med hej frÄn producenterna Àr Suspiria (som kommer frÄn Videa) samt Tenebrae och Phenomena som kommer frÄn Wild Side. De andra tre filmerna har inga produktionskrediteringar nÄgonstans. Jag satte mig ner för att försöka bilda en uppfattning om bild- och ljudkvalitén men jag tappade tÄlamodet efter en stund och insÄg att ibland fÄr man helt enkelt göra jobbet sjÀlv.

Jag mailade dÀrför Nonstop för att fÄ lite mer fakta om filmerna och dÀrmed kan jag nu (eventuellt för första gÄngen) bidra med lite konkret konsumentupplysning, en sak jag aldrig förut gjort och nÄgot jag faktiskt stoltserat med att inte syssla med. Men vad ska man göra? Ibland krÀver nöden ingen annan lag. Kanske en och annan distributör lÀser det hÀr och ger saken en funderare. SÀrskilt mÄlgruppen för Argento bryr sig enormt mycket om vad de köper, och det krÀver inte mycket anstrÀngning att komma med lite fakta.


SÄ med allt detta sagt, hur bra Àr den hÀr samlingen?

Det enkla svaret: Den Àr bra. Vida över mina förvÀntningar. Det Àr inte riktigt Rolls Royce-versionerna av Argentos filmer, men de hÀr filmerna har aldrig sett bÀttre ut i svenska utgÄvor. De Àr helt utmÀrkta för den som bara vill sÀtta sig ner och se en Argento-film och sÀrskilt för ett otrÀnat öga lÀr de vara helt tillfredsstÀllande.

Med det sagt fick jag en liten chock av besvikelse nĂ€r jag började med Ljudet frĂ„n kristallfĂ„geln, den helt klart knepigaste av dessa filmer. Även en lekman kan notera att filmen ser betydligt mer skruttig ut Ă€n de övriga. Efter lite googling misstĂ€nkte jag att detta var den nĂ„got daterade VCI-utgĂ„van av filmen och jag fick Ă€ven detta bekrĂ€ftat frĂ„n Nonstop. Filmen har getts ut av Arrow och Blue Underground (sistnĂ€mnda fĂ„r du begagnad för skyhöga summor) pĂ„ versioner som jag mĂ„ste anta Ă€r bĂ€ttre, men jag kan kanske inte klandra Nonstop för att inte hitta en bĂ€ttre version Ă€n denna eftersom det Ă€r en relativt obskyr film i sammanhanget.

VCI:s transfer Ă€r skrotigt kodad i MPEG-2, lider av generellt sudd, en vĂ€ldigt ljusstark bild och ett överskott av gryn som ibland gör att bilden verkar Ă€tas upp av myrornas krig. NĂ€rbilder ser dock bra ut och grynigheten hjĂ€lper till att skapa textur pĂ„ byggnader och stadsbilder. Jag Ă€r för alla del ett fan av gryn, och man kan argumentera för att denna transfer ger filmen en ”autentisk” look – vĂ€ldigt lite digitala efterarbeten har gjorts – men hĂ€r tycker jag det Ă€r lite odisciplinerat. Framför allt gör den ljusa, ganska djuplösa bildkvalitĂ©n att det ibland kĂ€nns lite för mycket som att titta pĂ„ en pimpad DVD. LjudspĂ„ret kommer med tvĂ„ italienare – en DTS-master frĂ„n originalnegativet och en Dolby Digital. Detta Ă€r lite av en smaksak men jag tycker mono Ă€r underskattat, sĂ€rskilt i puristiska termer, och röstljudet kommer fram starkare hĂ€r Ă€n jag tidigare hört – den som Ă€r bekant med italiensktalande filmer kĂ€nner till det burkiga eller ”muffade” ljudet, men detta lĂ„ter (under omstĂ€ndigheterna) okej.

Okej, sĂ„ det vĂ€rsta Ă€r över. Samlingens mest fascinerande guldklimp Ă€r Deep Red, hĂ€r framstĂ€lld i en 4K-restaurering gjord av italienska Cineteca Nazionale Ă„r 2014 byggd pĂ„ rĂ„material frĂ„n 70-talet. Detta Ă€r intressant av flera orsaker – frĂ€mst av allt för att man hĂ€r tillvaratagit Techniscope-processen, dvs den typ av ”spaghetti-widescreen” som italienarna plĂ„tade sina filmer i; utan att gĂ„ in pĂ„ detaljer kan man sĂ€ga att de gick i 2.35 utan att vara anamorfiska, vilket ledde till mycket mer gryn och en generellt sett grövre textur samt möjligheten att leka med linser som typiskt sett inte funkat annars (detta förklarar filmens overkliga nĂ€rbilder pĂ„ smĂ„ saker som förvandlas till jĂ€tteobjekt).

Ett otrĂ€nat öga kan dĂ€rför uppfatta Deep Red som chockerande grovkornig, som ett svart rĂ„gbröd för den som vĂ€ntar sig en fluffig limpa. Men det hela Ă€r faktiskt en genuint cinematisk effekt, och man ser filmen lite som i en tidsmaskin – dĂ€rutöver Ă€r skĂ€rpa och kontrast utmĂ€rkt, och sĂ€rskilt fĂ€rger och svĂ€rtor Ă€r mer imponerande hĂ€r Ă€n jag nĂ„gonsin sett i filmen förut. Det enda trĂ„kiga med denna version av Deep Red Ă€r förstĂ„s att den inte har nĂ„gra extramaterial, enbart italienska ljudspĂ„r (DTS och Dolby Digital igen, bĂ„da femkanaliga hĂ€r) och att vi bara fĂ„r den lĂ€ngre versionen.  Den kortare, internationella har sina fördelar, och andra bolag, t.ex Arrow, har gett ut bĂ„da versioner utefter samma master.

Det Ă€r alltsĂ„ inte lĂ€ge att kassera din dubbel-DVD av Deep Red frĂ„n Studio-S – faktum Ă€r att den utgĂ„van Ă€r utmĂ€rkt Ă€n idag, med bĂ„da versioner av filmen och ett kommentarspĂ„r av dansken Thomas Rostock, som sjĂ€lv skryter om att utgĂ„van Ă€r den bĂ€sta Deep Red-utgĂ„van i vĂ€rlden. Men för den som nöjer sig med filmen, och har en stor bild att blĂ„sa upp den pĂ„, Ă€r denna utgĂ„va finfin.

Vi hamnar pĂ„ en helt annan nivĂ„ av anal fixering nĂ€r vi gĂ„r in pĂ„ Suspiria, Tenebrae och Phenomena som till att börja med ser ut precis som vi kanske vill att de ska se ut. Den som ogillar en grynig bildkvalitĂ©, Ă€ven i Deep Red, ser pĂ„ dessa tvĂ„ filmer och sĂ€ger: ”Now we’re talking!” BildkvalitĂ©n pĂ„ dessa tre filmer Ă€r, i jĂ€mförelse, lena som bebisrumpor, krispiga som mintchoklad och har fĂ€rger och kontraster skarpa nog att skĂ€ra upp nattmörker.

Men de Àr ÀndÄ inte riktigt sÄ bra som de skulle kunna vara.

Vi sysslar med hÄrklyverier nu, men rÀtt ska vara rÀtt.

Suspiria kommer som bekant med en producentlogga i början – den för mig okĂ€nda Videa, som visar sig erhĂ„lla TLE-restaureringen, vilket inte Ă€r sĂ„ konstigt eftersom den mastern ocksĂ„ distribuerats pĂ„ engelsk Blu-Ray via distributören CultFilms. Den som sĂ„g Suspiria pĂ„ bio för nĂ„got Ă„r sedan kĂ€nner genast igen den fĂ€rgstarka 4K-print som TLE anvĂ€nt sig av. JĂ€mför man med alla tidigare versioner av filmen Ă€r den sĂ„ mycket bĂ€ttre att det Ă€r onödigt att förklara saken vidare. För den som vill se Suspiria och faktiskt ha en bra upplevelse Ă€r denna version helt och hĂ„llet utmĂ€rkt.

HĂ„ret vi klyver? Det stavas Synapse, det amerikanska bolaget som spenderat Ă„r pĂ„ att restaurera Suspiria efter samma 4K-material. Man kan sĂ€ga att det Ă€r en smaksak, man kan konstatera att skillnaderna mellan de tvĂ„ utgĂ„vorna Ă€r smĂ„, men jĂ€mförelser visar att skillnaderna Ă€r större ju mer man stirrar pĂ„ dem. Det ser faktiskt ut som att bĂ„da versionerna har helt olika fĂ€rgscheman, dĂ€r TLE-versionen föredrar att filtrera mycket genom en grön fĂ€rg som blivit smĂ„tt ökĂ€nd i hd-kretsar. I vilket fall som helst verkar Synapse-versionen helt klart starkare i form av detalj och kontrast. SĂ„… vad gör man?

Synapse sĂ€tter kĂ€ppar i hjulet ocksĂ„ för Tenebrae och Phenomena som i Wild Sides mastrar ser alldeles utmĂ€rkta ut med tanke pĂ„ att dessa Ă€r filmer som lĂ€nge existerat i riktigt kackiga versioner. Wild Sides version av Tenebrae – som bara distribuerades i Europa – ansĂ„gs faktiskt sĂ„ bra att amerikanska fans tvingade Arrow att importera den, vilket de gjorde.

Men inte rĂ€ckte det för Synapse, som inför sin release menade att Wild Sides restaurering inte var bra nog. De gick dĂ€rför in och petade i den för att göra Den BĂ€sta Versionen NĂ„gonsin av Tenebrae. Ryktet sĂ€ger att de lyckades. SĂ„… igen, vad gör man. Synapse tog sedan Wild Sides version av Phenomena och gjorde samma sak. FĂ€rre röster höjdes om den, men förmodligen Ă€r detta bara för att det Ă€r en mindre populĂ€r film.

Ska man vara petnoga kan man förstĂ„s tĂ€nka sig Ă€nnu bĂ€ttre utgĂ„vor av filmerna Ă€n Wild Sides. Deras master av Tenebrae kanske sĂ„g bra ut nĂ€r det begav sig (den kom 2010 Ă€ven om jag fick höra frĂ„n Nonstop att denna Ă€r frĂ„n 2013) men förutom ett par starka pasteller finns inget som riktigt hoppar fram och örfilar en. Kontraster och konturer sviker tveklöst i mediumbilder och detaljrikedomen i nĂ€rbilder Ă€r… alldeles utmĂ€rkt, men inget vi inte sett förut.

Visserligen Ă€r Tenebrae en film med en sĂ€rskild matt, labyrintisk funkisestetik, men man kan diskutera om den ska vara sĂ„ fĂ€rgblek som den Ă€r hĂ€r – Ă„terigen, ju mer man tittar desto mer börjar filmen likna en gardin. Dessutom kommer filmen enbart i mono, vilket Ă€r en besvikelse dĂ„ jag vant mig vid min gamla Anchor Bay-DVD som hade minst sagt bristfĂ€llig bild men fantastiskt femkanaligt ljud.

Ärligt talat har jag svĂ„rt att tro att Synapses utgĂ„va inte skulle hĂ„lla för hypen.

Gladare Àr jag i Phenomena som har starkare fÀrger, skarpare och mer kontrastrika detaljer och mer djup. Jag sÄg filmen pÄ Cinemateket i höstas pÄ en 2K-print som kan ha varit samma master som Wild Side arbetat med hÀr för den hÀr filmen ser helt respektabel ut. Till skillnad frÄn Tenebrae Àr detta en film som hoppar fram och sÀger hej nÀr man trycker pÄ play.

Återigen, det Ă€r en mer romantisk film och det kan finnas en estetisk poĂ€ng i att denna har en slĂ€tare, mer inbjudande visuell feeling… men vi kan sĂ€ga som sĂ„ att jag (till skillnad frĂ„n fallet Tenebrae) inte kĂ€nner mig frestad att importera en dyr version av Phenomena. Det Ă€r inte en lĂ€tt film att fĂ„ till digitalt skulle jag tro – den innehĂ„ller mĂ„nga trĂ€d som svajar och prasslar, mycket kontrast mellan ljus och mörker; följaktligen Ă€r hudtoner och nĂ€rbilder lite dimmiga ibland, och detaljrikedomen sviker ibland i helbilder eller mediumbilder dĂ€r mycket rör sig, men för det mesta sköter bilden sig, och fĂ€rgdynamiken och kontrasterna Ă€r oftast utmĂ€rkta. Det hĂ€r Ă€r en fin version av en fin film, vad mig betrĂ€ffar.

Exakt hur Wild Sides version av filmen hör ihop med de andra som finns – primĂ€rt Synpases och Arrows, som bĂ„da hade nya versioner av filmen 2017 – Ă€r jag inte sĂ€ker pĂ„. Versionen Ă€r den internationella pĂ„ 110 minuter och jag misstĂ€nker att det Ă€r mer eller mindre samma version som Arrows region B-utgĂ„va av den internationella versionen frĂ„n 2017.

Fint folk kommer sist och det gÀller verkligen för Opera som egentligen Àr den stora nyheten hÀr. Av alla Argento-filmer som fÄtt digitala renoveringar pÄ sistone har Opera halkat efter, och man har fÄtt nöja sig med gamla DVD:er av olika bristfÀlliga slag.

Denna utgĂ„va bygger hursomhelst pĂ„ en 2K-scan frĂ„n italienska Infra Movies och den mĂ„ste ses som det första stora steget mot en ultimat version av den hĂ€r filmen. PĂ„ det stora hela taget tycker jag att filmen ser alldeles utmĂ€rkt ut, med perfekt mĂ€ngd gryn, den typ av skĂ€rpa och kontrastdynamik som anstĂ„r en ny release och starka fĂ€rger… Ă€ven om vĂ„r vĂ€n ”det gröna skenet” spökar lite. FrĂ„gan Ă€r vad tanken var frĂ„n början. Hade det varit mer vettigt att skapa en ”renare” palett Ă„t fĂ€rgschemat eller ska Opera vara en… ”grön” film?

Jag misstĂ€nker dock att alla eventuella problem hĂ€r inte ligger i utförandet sĂ„ mycket som i rĂ„materialet – ett och annat fĂ€rgflimmer mellan bildrutorna kan spĂ„ras, vilket kan ha att göra med att man arbetat frĂ„n en taskig print, och att man kan uppskatta hudtonerna som lite matta emellanĂ„t, och kanske klaga pĂ„ att bilden ser lite platt ut, tror jag hör ihop med att rĂ„filmen som producerades i slutet av 1980-talet (fram till mitten av 90-talet) av nĂ„gon anledning var rĂ€tt taskig. (Ett jĂ€mförande exempel Ă€r Bondfilmen GoldenEye (1995), som aldrig riktigt lyckats se prima ut pĂ„ Blu-Ray).

Fler versioner av den hĂ€r filmen har eller kommer att ges ut av nischade bolag, sĂ„ den som lever fĂ„r se – i vilket fall som helst Ă€r detta en strĂ„lande version av Opera, och absolut samlingens gladaste överraskning. Allt som sĂ„g grĂ„tt och disigt ut pĂ„ DVD har hĂ€r en klar, kylig stĂ„lblĂ„ (eller grön!) nyans och svĂ€rtorna Ă€r lika starka som primĂ€rfĂ€rgerna. För första gĂ„ngen kan man se den hĂ€r filmen och ha en uppskattning av en bioupplevelse.

SĂ„ summa summarum Ă€r att denna samling Ă€r rimlig för den som inte Ă€r en ekonomiskt oberoende prisjĂ€gare – nĂ€, allt hĂ€r Ă€r inte perfekt men det finns för mĂ„nga bra anledningar till att rekommendera denna Ă€n vice versa – sĂ€rskilda höjdpunkter heter Opera (första riktiga versionen av filmen), Deep Red (en fascinerande restaurering) och Suspiria (den nĂ€st bĂ€sta versionen i vĂ€rlden). Plus Phenomena, som jag Ă€r svag för och som ser mer inbjudande ut Ă€n den gjort förut.

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *