Die Hard (1988)

mästerverkfont

De flesta actionfilmer från 1988 har något komiskt över sig idag, men efter 30 år har Die Hard aldrig sett bättre ut. För varje år som går börjar det faktiskt mer och mer likna en legitim modern filmklassiker. Länge var den definierad av alla sina kopior och uppföljare, för mycket av en popkulturell ping för att helt kanske kunna uppskattas som den fantastiska film det är.

Men i vår tid av nostalgitåg har inte Die Hard blivit en nål att sätta på bröstet. Den faller inte ner i ”älskad för sakens skull”-kategorin. Den kan inte bli Ready Player One:ad. Anledningen till detta tror jag har att göra med teknik – orsaken till att Die Hard är så minnesvärd är inte främst för att den har minnesvärda repliker eller för att man kan klä ut sig till John McClane på en maskerad. Die Hard fungerar på grund av rent och skärt hantverk, den är helt enkelt förbannat välgjord, och det på mer subtila och intrikata sätt än man kanske först anar. Hundra orsaker gör att den stimulerar oss varje gång vi ser den, får oss att se den som för första gången igen, där andra ”klassiker” betas av utan passion.

En klassisk replik ur filmen är till exempel ”shoot the glass!” – vilket låter helt obegripligt för en utomstående. Anledningen till att repliken är klassisk är inte för att de sedan skjuter glaset, utan för att John McClane, barfota, måste knata över det där glaset och blodigt ta sig till en toalett. Och anledningen till att det känns har att göra med vad någon tjomme på ett flygplan säger, alldeles i början. När han märker att John är flygrädd ger han honom rådet att ta av sig strumporna när han kommer till hotellet och ”göra knytnävar med tårna” på hotellmattan. Det finns något djupt sensoriskt över det där, och på samma sätt som vi tänker mys om stretchande tår tänker vi issssh när vi tänker på glas i lilla stackars foten.

Die Hard är som en transistor, och den är full med sådana där signaler som åker fram och tillbaka mellan sina olika poler – själva elektriciteten tycks komma från de många kontrasterna mellan vad som är organiskt och vad som är själlöst; å ena sidan kärleken mellan en man och en kvinna som gör så gott de kan, å andra sidan pinups, behållna flicknamn och folk som tar snabbisar i skymundan på firmafesten. Å ena sidan en armada av beväpnade terrorister, å andra sidan Wall Streets soldater. Å ena sidan kännbar rädsla, sot och svett, fysiskt våld – å andra sidan cynisk galghumor, dåliga vitsar och ett lik i tomteluva. Å ena sidan blod, å andra sidan Coke (vilken definition du vill).

Och å ena sidan actionhjältar, å andra sidan… John.

Detta är en av de centrala sakerna man måste komma ihåg: När Die Hard kom var inte Bruce Willis alls nämnvärt känd. John McClane var… bara John, en Joe i mängden, ospektakulär och bristfällig, inte mer eller mindre än en helt vanlig snubbe. När man pratar om filmen brukar man lyfta just hans vanlighet, hur Die Hard var ett svar på de orealistiska och absurda maskinmän som pepprat sig igenom 80-talet fram till den punkten – hur John, bara ”John”, var en enkel man av kött och blod som åkte på däng och dang och bjällerklang. Men detta är ingen överdrift eller en efterkonstruktion – det är en av de stora poängerna med filmen, och regissören John McTiernan hittar hela tiden sätt att accentuera den. Mycket har att göra med hur han haltar och blöder, men notera hur han jämför skurkarna med Arnold Schwarzenegger, och hur skurkarna tycker att han sett för mycket Rambo. Detta är inte hjältarna som vi ska identifiera oss med – Die Hard utspelar sig, med viss modifikation, alldeles här i vår krassa verklighet.

Det ironiska med den här ”moderna” stilen är förstås att den är urgammal – McTiernan använder sig nästan enbart av gamla westernformler, och Die Hard är på det stora hela en Howard Hawks-film i modern tappning. John McClane hade kunnat vara John Wayne, inridande i staden. Hans solidariske limo-diver Argyle hade varit en kusk med whiskyflaskan i hand. Hans ex-men-fortfarande-gifta-fru Holly hade varit den gamla flamman – medan Bonne Bedelia har just den blandningen av charm och råhet som präglade den arketypiska ”Hawks-kvinnan” så påminner spänningen mellan Holly och John väldigt mycket om den som pågår mellan Joan Crawford och Sterling Hayden i Nicholas Rays mästerverk Johnny Gitarr (1954). Där är Hayden den långväga resenären som finner att gamla flamman (Crawford) kommit upp sig och blivit en hård businesswoman i en blodig bransch.

Det var mer melodramatiskt i Rays film förstås. John är mer Wayne. Under filmens avgörande första tjugo minuter har herr och fru McClane ett gräl där det framgår att John inte gillar hur Holly tagit tillbaka sitt flicknamn. ”You’re married to me!” gnäller han, bara för att sedan klaga på sig själv i spegeln: ”Real mature, John.”

Det är som att gamla tiders machocowboy går igen i Johns nervsystem – men han vet vad som är rätt, han vill inte vara som de gamla generationerna, han gör vad han kan för att vara ”mogen”, vad de i Dödligt vapen (1987) kallar för en ”80’s Man”; senare, när saker ställs på sin spets, ska han erkänna att han helt enkelt borde varit mer generös och stöttande för Holly.

Vi förstår det här instinktivt och intuitivt, tror jag, just eftersom filmen är så djupt ingrodd i gamla westernfilmers strukturer och karaktärer. Det är egentligen inte mycket som händer i upptakten – John åker till skrapan, har ett gräl med frun, terroristerna tar över festen och resten av filmen sätter igång. Ändå är det mirakulöst hur tydliga och kännbara dessa karaktärer är vid det laget – allt för att vi vet vad det representerar att en kvinna på 80-talet tjänar stora stålar i ett hierarkiskt, japanskt multinationellt företag i LA. Särskilt när hon är gift med en New York-snut som aldrig lär ha haft anledning att se det komma – vi vet vad han representerar också. I sin symboliskt nerblodade ”wifebeater” är han en patriarkal auktoritet som blivit en martyr längst ner i näringskedjan, eller en råtta i ventilationssystemet. Som högsta hönset, Mr. Nakatomi, själv säger så är han nu bara ”Holly’s policeman”, kanske i bästa fall ett sexobjekt, i värsta fall något prekärt åbäke hon borde göra sig av med. Holly har ju ”trupper” att leda, och de förväntar sig ett tal från deras general.

Vilket för oss till filmens skurkar, ledda av den oförbätterlige Alan Rickman vars tyska terrorist Hans Gruber kommer med ideologiska klichéer som visar sig vara en godtycklig front – egentligen vill han bara, vad om inte, råna banken. It’s all about the money, och här ser vi ett till logiskt resultat av Reagan-eran – Wall Street är den nya slagplatsen, via det kommersiellt integrerade Japan. Det finns inget värde längre annat än kallt, krasst, monetärt. Varpå skurkarna är ett gäng iskalla hipsters – med klädkod någonstans mellan Huey Lewis och Talking Heads – som kan döda vem som helst när som helst, eftersom det enda som har värde nu är pengar i sig. Hans Gruber är lite grann som en otroligt underspelad Gordon Gekko, med maskingevär.

Anledningen till att jag skriver om de här sakerna har förstås att göra med att intrigen, och de omedelbara kickarna, inte behöver någon introduktion eller förklaring. Även om allt strikt taget inte är realistiskt – och fastän han är ”normal” så måste John McClane ha någon form av specialträning i bagaget – så har McTiernan ett extremt logiskt kameraöga; Die Hard är en visuellt stålblå film, då och då parerad med den där lackröda mänsklighetens (och blodets) färg; det är också en arkitekturisk film, en som använder sina ytor och miljöer för att skapa en spelplan åt dramat. Filmen är otroligt kontrollerad, från den spatiala orienteringen till rytmen via klippningen och organiseringen av planteringar och upplockningar – och genom att fota i scope-widescreen får Nakatomiskrapans olika rum och trappor en överdimensionerad, vagt surrealistisk lustiga huset-effekt. McTiernan har inte lämnat något åt slumpen, och filmen arbetar på alla växlar och i alla avdelningar på att vara så effektiv som möjligt.

Så det finns gott om schyssta rullar och goa gamla klassiker, men Die Hard är filmisk ingenjörskonst om det någonsin funnits. Jag är en av många som älskat filmen sedan barnsben, det är sant, men jag har aldrig blivit sentimental med den – nostalgi har aldrig fyllt i bristerna, för sådana finns inte. Die Hard är gjord för att hålla, och den är bra av samma anledningar som den alltid varit bra. Inte för att det spelar så stor roll egentligen, men om ytterligare 30 år kanske den är erkänd som en av de stora amerikanska filmklassikerna. Allt pekar på det.

FREDRIK FYHR


<- Huset Ushers fall.
-> Zorros märke.


#1576

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *