The Foreigner

Det finns ganska mycket i The Foreigner som är intressant – eller, det får en åtminstone att fundera på hur det inte är filmen man tror det är från början. Pitchen är nämligen en “modern vigilant”-film i Liam Neeson-traditionen. Jackie Chan spelar en restaurangägare (naturligtvis med Steven Seagal-liknande bakgrund) som förlorar ett barn i en terroristattack – han ger sig av för att finna de skyldige och bestämmer sig för att pressa en politiker (Pierce Brosnan) som han är övertygad om kan leda honom till skurkarna. Detta eftersom dådet var utfört i IRA:s namn, och Brosnans irländska politiker är ökänd för ungdomskopplingar till IRA.

Filmen är en resa genom diverse infall – det börjar som en IRA-terroristthriller, zoomar ut för att bli vigilantfilm, utvecklar sig till en maktkamp mellan Chan och Brosnan (vilket låter mer osannolikt än det är) och mynnar ut i en jaktfilm med en skurk som är god och en hjälte som är ond. Typ. Plus en konspirationsthriller, och undertoner av flyktingdrama och krigsmelodramatik från Rambo-skolan.

Klichéer finns, men de är hårt underspelade till förmån för en typ av karg stämning, som till slut gör filmen direkt deppig – Chans antihjälte hamnar i en emotionell öken, Brosnans tro på sig själv knäcks och inte för att man ska sympatisera med terrorister, men IRA-gänget är också på väg mot undergång. All tro på fred och sensibilitet visar sig vara enkel att korrumpera och slå ut, om inte via taktiskt spel så genom impulserna från solkiga hjärtan.

Trots alla ambitioner så funkar inte riktigt filmen. Den försöker slå oss med sitt patos men är för tung till att börja med – att se filmen är som att vada igenom en dyster klump av negativism utan någon riktig poäng, sammanhang eller naturlig mänsklig koppling. Det är som att titta på en målning som bara består av mörka bakgrundsfärger utan något i förgrunden – lager på lager läggs på tills hela bilden liksom smälter i en murrig gegga.

Filmen är regisserad av Martin Campbell som gjort de rätt signifikanta Bondfilmerna GoldenEye– och Casino Royale. Filmen den mest påminner om är dock Edge of Darkness, som Campbell gjorde med Mel Gibson, som spelade en liknande roll som Chan här, i en liknande film med liknande problem.

Jag är inte emot filmens ambitioner – ett hyggligt vuxet, eller åtminstone mer seriöst och konsekvent… tja, jag skulle skriva “stycke underhållning” men det är där man går bet. Jag känner ömkan och viss rädsla för den som finner tröst och glädje i den här filmen. Det finns hjälp för dig att söka. Prata med någon. En terapeut om inget annat. Du behöver solsken i ditt liv. Det finns ingenting upplyst eller meningsfullt med att gå runt och må dåligt hela tiden.

FREDRIK FYHR

Visa / dölj kommentarer (1)

En tanke om “The Foreigner

  1. Pingback: Videosöndag 6/5 2018 | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *