viddespidde3

3starrating

 

7/6 2007

 

De två tidigare Spider-Man-filmerna fick mig att jubla som en idiot eftersom jag är ett Marvel-barn och även fast jag inte rört en Spindelmannen-tidning sedan jag var tolv blev jag smått knockad av filmerna; de var en mix av nostalgi och gammal hederlig bioglädje. Som många andra kände jag att den första filmen var en imponerande filmatisering av serien och den andra sparkade allvarlig rumpa. Allt jag behövde därefter var Venom så skulle jag vara glad som en lax.

Den tredje Spidde-filmen tar serien i en något ny riktning. Att påstå att den skulle vara ”mörk” är kanske att ta i (trots allt, Spidde kommer aldrig bli någon Batman) men intrigen den här gången är full av diverse komplikationer och karaktärer som mår miserabelt. En viktigare poäng är att filmen har en sammanhållen symbolisk tematik, vilket de övriga två inte var intresserade av då de mest handlade om att smöra ens popcorn.

På många sätt är Spider-Man 3 en film om symbioser och dualitet. Naturligtvis har vi det utomjordiska klegget som gör Spidde till en ”dålig spindel” och dessutom gör en Venom av Eddie Brock, fint spelad av Topher Grace. Men överhuvudtaget är filmen full av situationer där två bilder eller personligheter ställs mot varandra – Harrys minnesförlust, sanningen om vem som mördade Peters farbror Ben – och inte att förglömma karaktärer med faderlig ångest som går upp mot varandra. För mig är detta den mest överraskande och intressanta elementet i filmen och det skiljer den från de övriga två filmerna på ett rimligt sätt – Vad kan man trots allt lägga till efter den nästintill perfekta Spider-Man 2?

Trean har fått sämre kritik. Den negativa kritiken har en poäng eller två även om jag inte förstår varför nu är läget att bli petnoga helt plötsligt. Filmen är ojämn och alldeles för lång; den har mycket logikluckor och istället för att binda ihop ett par stabila storytrådar pågår en massa olika samtidigt.

Men sådana här filmer är ofta lite mer intressanta än mer konventionellt strukturerade. Jag tycker om lekfullheten och sättet det blir svårare för filmen att använda förutsägbara dramaturgiska händelser när den krånglar till saker. Det här är inte en film där intrigen följer Aristoteles in absurdum. Det är tvärtom en nästan passionerat ruffig film, från början till slut. Det kan ses som en nackdel, men jag gillar det ändå.

Ett större problem är de långsammare partierna i mitten av filmen, där det känns som att såpoperan mellan Parker och MJ blivit ganska rutinartad i Raimi och kompanis händer (men det är alltid kul att se Bruce Campbell igen förstås). Jag har också nördigare kommentarer, som att Venom får Darth Maul-behandlingen och dessutom är jag extra irriterad över att behöva koppla ihop Topher Grace med Eddie Brock – Han gör ett fint jobb, men det är otroligt frustrerande att den fysiskt mer lämplige Thomas Haden Church sitter fast med Sandman (vilket han gör utomordentligt bra också, så jag inser att mina åsikter här är meningslöst subjektiva).

Det behöver knappast påpekas att actionscenerna och specialeffekterna i Spider-Man 3 är spektakulära. Men det finns också en personligare intensivitet, till och med en intelligens, i Spider-Man 3 som föregångarna inte hade. Å andra sidan var de också definitivt mer solida vad gäller struktur och flyt. Så det är plus minus noll. På det stora hela kan jag säga att jag hade lika med den tredje Spidde-filmen som jag hade med de andra två.

 

FREDRIK FYHR