X-Men: The Last Stand (2006)

xmenthelaststand1

Jag är nog en ganska konstig person för många fans av superhjältefilmer, en publik som gärna grundar sig i konsensus: Vissa filmer anses bra, andra anses dåliga och det liksom bara ”är” så. Själv är jag helt ur synk med det kollektiva undermedvetandet. Av någon anledning har jag ogillat, eller varit likgiltig, mot flera av de mest populära superhjältefilmerna, medan jag tyckt om många av de som fansen ryckt på axlarna åt, eller ogillat så mycket att de blivit skällsord.

Så, i trots mot superhjälte-fatiguen som jag borde vara gnälla om (en annan typ av förutsägbar konsensus) så har jag istället doppat fötterna i de gamla X-Men-filmerna för att se om jag fortfarande tycker som jag tycker. Jag var genuint överraskad över hur dålig den senaste filmen var – X-Men: Apocalypseinte minst för att den regisserades av Bryan Singer, som en gång i tiden öppnade dörren för en ny era av mer ambitiösa superhjältefilmen, med sin första X-Men (2000). Var den ens lika bra som jag mindes den? Och var inte uppföljaren, den av fansen älskade X-Men 2 (2003) inte bättre än de två klena stjärnor jag gav till den för tretton år sedan? Och gillar jag verkligen fortfarande den tredje filmen, The Last Stand, den som fansen etablerat som den sämsta i serien?

Yup. Singers första X-Men är som gjord av en annan varelse än den som gjort Apocalypse. Det är ett bevis på att långtidsberättande, och att lära känna karaktärer, handlar mer om tempo och koncentration än om längd i sig. Dramaturgin är taktfull och metodisk och vi lär känna karaktärer via deras mest distinkta personlighetsdrag (de vi inte kan låta bli att notera) och mystiken i deras bakgrund, som vi inte vet något om. Genom att grunda sig i en stabil berättargrund kan den piska upp en rätt ordentlig mängd spänning och underhållning, inte minst eftersom filmen faktiskt lyckas skapa en känsla av ”episkhet” inför löftet om uppföljare.

Jag står fortfarande fast vid allt jag skrev i min gamla recension av uppföljaren, även om jag ser att mitt sjuttonåriga jag talar i vissa detaljer (den tonåriga romansen är inte ”övertydlig”, jag var nog bara lite ”överkänslig” mot den). Det är samma taktfulla, metodiska formalism i Singers berättande (helt bortblåst i röran Apocalypse, för övrigt) som gör filmen relativt underhållande att se, men jag tycker fortfarande inte att den leder fram till något, vare sig som berättelse eller som metafor. Det är en skickligt gjord mellanfilm, där karaktärer rör sig fram och tillbaka på ett såpabräde och talar om ett ”krig” som aldrig riktigt känns påtagligt; det är istället väloljad och rytmisk hi-tech-underhållning med en eftersmak lika metallisk som Wolverines skelett.

Lustigt nog tyckte jag att X-Men 2 var en ”lovande” film när det begav sig. Den gick ett steg fram och två steg bak men den var ambitiös, och pekade mot en intressant fortsättning, och jag tyckte att superhjältefilmer bara kunde bli bättre i framtiden. Tretton år senare verkar alla tycka att den fortfarande är bland de bästa som genren avlat fram.

Jag vet inte om det är dåligt minne, eller bara ett behov från publikens sida att vilja tänka så lite som möjligt. När jag funderade på en ”intressant fortsättning” tänkte jag ju naturligtvis att superhjältefilmer skulle börja utveckla tematik; att de skulle börja handla om något, utöver intrigens rena mekanik och karaktärernas tekniska relationer.

Och andra halvan av 00-talet innehöll en kort period då genren verkade vilja evolvera, nå högre höjder både till form och innehåll. Jag var aldrig något större fan av vare sig Christopher Nolans The Dark Knight (2008) eller Zack Snyders Watchmen (2009) men de var till formen betydligt mer cinematiskt intressanta än vad någon tidigare superhjältefilm varit. De gav dock upphov till ett arv som ingen visste vad de skulle göra med – och när flera andra superhjältefilmer försökte utveckla sin tematik och bli djupare och mer symboliska, som The Last Stand och Spider-Man 3, då reagerade fansen av någon anledning negativt.

xmenthelaststand2

Vilket alltså leder oss till den ansett ”sämsta” filmen i X-Men-serien, The Last Stand, som jag själv tycker är en av de bästa. Det är inte en perfekt film, men liksom den utskällda (och jämförbart ojämna) Spider-Man 3 så är det en film som åtminstone handlar om något, och som samtidigt lyckas vara rimligt underhållande.

Ett av klagomålen, nu som då, handlade om regibytet från Bryan Singer till den betydligt mer bruksmässige Brett Ratner. Det är sant att han saknar Singers finess, och det är till hans fördel att The Last Stand rent dramaturgiskt inte handlar om så mycket annat än att de goda slåss mot de onda, efter två filmers uppbyggnad. Samtidigt lyckas The Last Stand konstigt nog klämma ur sig mer levande tematik än sina föregångare. Singers ”djup” sträckte sig till att peka på symboliska paralleller till amerikansk politik och göra mutantism [sic] till en metafor för homosexualitet. Det var fiffigt, men inte speciellt dynamiskt. The Last Stand är däremot en film som via all action sätter frågan på sin spets: Om det verkligen fanns mutanter, övermänniskor med övernaturliga förmågor, vad skulle effekterna bli?

Det är inte olikt situationen i Star Wars-filmerna, där vi har en värld där vissa är ”kraft-användare” och andra bara är vanliga dödliga. I en av sina lysande texter om Star Wars-prequelsen noterar proffsnörden Donald Trull att det finns fyra utgångar om ett sådant universum vill nå någon slags ordning (jag parafraserar): A: Mutanterna tar kontroll över människorna. B: Människorna överbemannar och utrotar mutanterna. C: Mutanterna låter sig bli undergivna mot människorna och accepterar att leva ihop med dem, under strikta termer som begränsar deras krafter över andra. D: Mutanterna går i exil och lever i isolation från människorna.

Utan att ödsla för mycket tid på detaljer så handlar grundkonflikten i X-Men-filmerna om relationen mellan dessa fyra alternativ. Professor Xavier (Patrick Stewart) ställer sig bakom alternativ C, och lever till stor del i alternativ D. Hans nemesis är Magneto (Ian McKellen), som tror på alternativ B och ställer sig bakom alternativ A.

The Last Stand ställer den här konflikten på sin spets. Magneto tänker gå ut i krig mot människorna, och han har en anledning. Man har nämligen uppfunnit ett ”botemedel”, ett serum som motverkar mutantgenen och förvandlar mutanter till ”vanliga” människor.

Det leder, i sin tur, till ytterligare scenarion. A: Mutanterna kommer att vilja bli som människorna, för att passa in. B: Människorna kommer att vilja använda botemedlet för att utrota alla mutanter. C: Mutanterna kommer acceptera serumets existens, och varje mutants fria val att välja eller inte. D: Mutanterna kommer motsäga sig botemedlet och försöka förstöra det.

Lägger man ihop alla de här bokstavskombinationerna får man en redig konflikt, och det fina med The Last Stand är att det är den komplicerade konflikten som ligger till grund för en okomplicerad och fartfylld actionfilm full av minnesvärda effekter och enkel underhållning. Bakom det lilla finns något mycket större.

Naturligtvis är allt en fråga om balans. Om de mänskliga relationerna finns inte så mycket att säga, eftersom The Last Stand måste kapa detaljerna och göra filmen till mycket mindre av en såpa än de tidigare. Det är mer en symbolisk film, som objektifierar sina karaktärer för att poängen ska fungera. Precis som Spider-Man 3 tar den därför några steg tillbaka i berättarteknisk finess för att utveckla sin berättelse på en tematisk nivå (vilket fansen skulle komma att straffa dem för). Det är en rörigare och mer splittrad film än sina föregångare, men det är också en mer intressant film än de filmerna.

Mutanterna är ingen trevlig symbol för människors olikhet; filmen ber oss ta deras hypotetiska existens på allvar, vilket gör att det blir mycket svårare att stänga av hjärnan och avnjuta filmen som ren eskapism, något som pågår i ett alternativt universum som vi inte fullt ut behöver relatera till (vilket kan vara en orsak till vissa negativa reaktioner).

Samtidigt är The Last Stand, på en mer praktisk nivå, okomplicerad underhållning. Skådespelarna från de förra filmerna är varma i kläderna, de kan sina karaktärer och vet hur dialogen ska föras och medan filmen introducerar ett halvdussin nya karaktärer som vi naturligtvis inte hinner träffa på en djupare nivå så är det ett mästerverk av logik och sammanhang i jämförelse med en film som Apocalypse, där ingen har någon annan anledning till att göra något än att någon annan gjorde något annat först.

The Last Stand har istället tematik som jag tidigare kallade ”levande”. Det betyder att varje karaktärs handling står i direktkontakt med filmens tematik, vilket gör att vi inte behöver gå djupare in i deras subjektivitet. Poängen är inte vem den bevingade ynglingen Warren Worthington, även känd som Angel, är (fint spelad av en ung Ben Foster); poängen är att hans pappa, en konservativ politiker (Michael Murphy), vill att han ska ta botemedlet och bli ”normal”. Och att de bara är två av miljoner mutanter som befinner sig i samma situation. Det är inte en film om individer, utan en film om en situation.

xrt

Det är samma sak med Jean (Famke Janssen), som återuppstått från de döda med nya krafter som vars mäktighet och natur varken hon eller någon annan förstår sig på. Frågan är inte vem av sina två loverboys hon ska välja – den (d)järva Logan (Hugh Jackman) eller tjurige laserögat Scott Summers (James Marsden); poängen är att hennes mutantegenskaper nu blivit så stora att till och med de goda karaktärerna, som står för ett samliv med människan, måste erkänna att hon är vad de konservativa säger att alla mutanter är: Ett allvarligt hot.

Det är sant att filmen hade behövt vara tjugo minuter längre (vilket man inte säger så ofta om sådana här filmer) och att den hade behövt en mer begåvad regissör än Brett Ratner, som inte ger någon överhängande tonmässig enhetlighet (samma opersonlighet skulle senare skada Matthew Vaughns burkiga X-Men: First Class). Men filmen skalar av så mycket kött att den inte kan göra annat än att sväva ganska snyggt, som ett elegant soldrivet flygplan snarare än en multimiljondollarjet.

Filmen har också gott om trevligt buller och bång, liksom de flesta filmer av det här slaget. Men till skillnad från många så är det hela tiden glasklart varför de goda slåss mot de onda. The Last Stand är en film som verkar föreslå att superhjältefilmer kan fokusera på sina idéer, och koppla idéerna till sina påkostade specialeffekter, och att det är nästa steg i genrens evolution.

Inte långt senare skulle Marvel komma på att nej, de här filmerna ska inte bli djupare eller mer ambitiösa. Det behöver bara finnas fler av dem. Fler, fler, fler. Men här, på gränsen till en oundviklig fördjupning, stannade genren. Började gå tillbaka i tiden. Försökte börja om. För att sedan börja om igen. Så länge vi kan börja om från början behöver vi inte komma fram till något viktigt.

FREDRIK FYHR

Tidigare texter i denna serie: Hämndens natt (1916), Så går det till i krig (1926), Tider skola komma (1936), Gorilla (1956), Batman (1966), A Better Tomorrow, Manhunter (1986), Little Miss Sunshine (2006).


xmenthelaststand3

X-MEN: THE LAST STAND

Originaltitel; land: X-Men: The Last Stand; USA, Kanada, Storbritannien.
Urpremiär: 22 maj 2006 (Cannes).
Svensk premiär: 24 maj 2006.
Speltid: 104 min. (1.44).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm; DI 2K/35mm, D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Hugh Jackman, Halle Berry, Ian McKellen, Patrick Stewart, Famke Janssen, Anna Paquin, Kelsey Grammer, James Marsden, Rebecca Romijn, Shawn Ashmore, Vinnie Jones, Ellen Page, Daniel Cudmore, Ben Foster, Michael Murphy, Dania Ramirez, Shohreh Aghdashloo, Josef Sommer, Bill Duke, Eric Dane, Desiree Zurowski, Adrian Hough, Haley Ramm.
Regi: Brett Ratner.
Manus: Simon Kinberg, Zak Penn.
Producent: Avi Arad, Lauren Shuler Donner, Ralph Winter.
Foto: Dante Spinotti.
Klippning: Mark Goldblatt, Mark Helfrich, Julia Wong.
Musik: John Powell.
Scenografi: Ed Verreaux.
Kostym:Judianna Makovsky, Lisa Tomczeszyn.
Produktionsbolag: Twentieth Century Fox, Bad Hat Harry, Donners’ Company. ass. Marvel Entertainment, Ingenious Film Partners, Dune Entertainment, Major Studio Partners.
Svensk distributör: Twentieth Century Fox (Sweden).


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film (av sitt slag) – rak hjältar-mot-skurkar-intrig med bra effekter, skådespelare och levande tematik om intrigens innebörder.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *