Dawn (1928)

Dawn är 1920-talets kanske mest kontroversiella brittiska film, vilket ter sig smått förbryllande i efterhand – och det kanske inte är för inte som den är mer eller mindre helt bortglömd idag. Det är en bra film, visserligen, men dess kvalitéer överträffar inte dess historia.

Filmen handlar om Edith Cavell, en sjuksköterska som räddade över två hundra krigsfångar undan tyskarna under första världskriget. När hon tillfångatogs dömdes hon till döden, vilket skapade stora rubriker och ramaskrin från flera nationer. Hon avrättades den tolfte oktober 1915.

Såren var uppenbarligen inte läkta tretton år senare. Produktionen av filmen var tidigt komprimerad av tyska ambassaden som ville förbjuda filmen från att visas innan den ens var gjord – man ansåg att filmen skulle sprida “germanofobi” och tanken om att Tyskland skulle svartmålas i filmen blev något slags faktum på förhand.

Dessa påtryckningar gjorde det besvärligt för regissören Herbert Wilcox, vars huvudrollsinnehavare Pauline Frederick hoppade av och fick ersättas med den stoiska Sybil Thorndike. När filmen väl kom så satte tyska diplomater press på det brittiska utrikesdepartementet, som i sin tur satte press på brittiska filmcensuren (BBFC). Det blev en av de största cinematiska censurdebatterna i Storbritannien, och det slutade med att Dawn blev censurerad (om än blygsamt) inför visningen. Som blev av, vad än tyskarna ville.

Filmen själv är en förvånansvärt gammaldags film i stil och ton, med mycket tablåer, mediumbilder vid behov och inte mer än ett par närbilder. Hade jag sett filmen utan vidare facit hade jag trott att det var en film om inte från 1910-talet så åtminstone långt innan 1928.

Den berättar hursomhelst berättelsen om Cavills hjältedåd, tillfångatagande och död, och trots att stilen på filmen inte är enormt upphetsande så har den också en fokuserande poäng – det är ett exempel, kort sagt, på den gamla brittiska skolan av “få saker gjorda”. Titelkorten, och Cavills egna repliker, är också fulla av sagolika, pacifistiska sensmoraler, och filmen behöver inte mer sentimentalitet. Den koncisa stilen ger filmen sitt fokus, och ger även plats för Sybil Thorndike, som är lika åtstramad och självklar i huvudrollen (det är svårt att tänka sig att någon annan skulle spelat rollen från början).

Märkligt nog tycker jag att filmen påminner ganska mycket om vår tids biopics – filmen går igenom Cavills liv genom narrativa block, snarare än en flytande intrig. Det är den konstanta biopic-formalian idag, filmer som inte har en berättelse att berätta men som återskapar händelser i en berömd persons liv och sedan klipper ihop dem.

Dawn är åt samma håll – den ger inte Cavills liv mycket till nyans eller överraskningar. Likheten syns särskilt i övergångarna. Där moderna filmer använder montage för att täppa igen sina luckor övergår Dawn från att visa oss Cavill ta hand om sin första krigsfånge till ett titelkort som förklarar att hon byggde upp en hel underjordisk hjälporganisation, varpå vi i nästa sekvens ser henne ta hand om flera dussin män. Vad som saknas däremellan, precis som i moderna filmer, är en intrig åt storyn.

Dawn har dock få pretentioner och den väcker skönhet ur sin enkelhet – det är en mycket behaglig film att se, särskilt om man uppskattar stumfilmens mekanismer. Thorndike är felfri i huvudrollen och bär hela berättelsens emotionella vikt på sina axlar i scen efter scen. Trots att filmens berättande är okomplicerat finns det också något spännande oplacerbart i filmens stämningar, särskilt i första halvan då Cavill gömmer sin första krigsfånge undan tyskarna – vi har inslag av en tårdrypande melodram, men också en spionthriller; det är den typ av odefinierbara sinnesblandning som är typisk för stumfilmer, och vad som ofta gör dem så fascinerande som filmupplevelser.

Cavills liv och död behandlas av filmen genom en kontinuerlig metafor om krig och kärlek – titelkorten informerar oss om att krig är konfliktens konst, och krig gör inte skillnad på människor. Cavill helgonförklaras genom att ställas emot “krigsmaskinen” – hon är lika blind som kriget självt, i sin obändiga vilja att hjälpa andra.

Det överraskande är att Dawn, på så sätt, inte är orättvis mot tyskarna, även om det går att spekulera i varför den formulerar sig som den gör. Att filmen inte censurerades med mer än några små klipp talar också för att ingen egentligen tyckte att filmen var “germanofob”, oavsett hur högt tyskarna själva slog sina slevar mot kastrullerna.

Filmen föreslår, till synes oironiskt, att tyskarna inte kunde klandras för att döda Cavill, eftersom de helt enkelt följde krigets regler – en kedja som följs ner till de tvekande soldaterna som avfyrar skotten; de, i sin tur, följer också bara order.

Det är en fascinerande prolog till teorin om ondskans banalitet, som Hannah Arendt skulle formulera efter andra världskriget – Nazi-Tysklands “ondska” var inte själslig utan kom utifrån att människor följde protokollen och gjorde vad de beordrades att göra. Det är ganska märkligt att se samma tanke formulerad i en brittisk film från 1928 – med största sannolikhet oavsiktligen, fast kanske som någon slags passiv-aggressiv undanmanöver. Rimligen ville Wilcox visa tyskarna i ett så gott ljus som möjligt och kanske Arendts filosofi var det han mäktade med. Eller så såg han det som ett verkligt försvar för tyskarna, och i så fall uppvisade han en tolerans som tillät Tyskland att protokolla vidare in i nazismens antihumanistiska dystopi.

Dawn hade varit en relativt anonym film hade det inte varit för detta “försvar” för Tyskland, vilket gör den till ett definitivt måste för alla som söker efter ett cinematiskt kompendium till mellankrigstiden och den tyska krigshistorien. Historien runt själva filmen ingår här också – den visar att tyskarnas förmåga att influera sin omgivning, och omgivningens oförmåga att säga nej, var stark redan på 20-talet (i min text om James Whale har jag nämnt hur liknande påtryckningar om “germanofobi” tog kål på hans karriär på 40-talet).

Tyvärr är det ingen som minns Dawn idag, även om den inte är mer eller mindre osedd och bortglömd än majoriteten av alla andra stumfilmer. I en värld som var bara lite mer filmintresserad hade den kanske setts som en klassiker.

FREDRIK FYHR


PS.

Svenska filminstitutet saknar uppgifter om någon svensk visning av Dawn. Med tanke på den svenska neutraliteten (inte sällan överkänslig för kritik mot Tyskland) är det möjligt att den aldrig importerades, men det är spekulation. För uttömmande exempel på debatterna filmen skapade när det begav sig rekommenderar jag denna blogpost.


Dawn är del av 2018 års retrospektivserie.


DAWN

1928 Storbritannien 90 min. svartvit stumfilm 35mm 1.33:1. Produktion och regi: Herbert Wilcox. Manus: Herbert Wilcox, Robert Cullen, efter en pjäs av Reginald Berkeley. Huvudsakliga skådespelare: Sybil Thorndike, Ada Bodart, Gordon Craig, Marie Ault, Mickey Brantford, Mary Brough, Richard Worth, Colin Bell, Dacia Deane, Cecil Barry, Frank Perfitt, Haddon Mason, Maurice Braddell, Edward O’Neill, Griffith Humphreys, Edward Sorley. Foto: Bernard Knowles. Scenografi: Clifford Pember. Produktionsbolag: British and Dominions Film Corporation. Kategori: Inhemsk produktion (stumfilmsera). Genre: Drama, biopic, martyrfilm, modern historia. Stil: Klassisk tablå- och mediumkomposition med enstaka närbilder. Premiär: 1 mars 1928 (Storbritannien).

Omdöme: Habilt och mycket självsäkert berättad biografisk film med total balans mellan den visuella presentationen och det sensmoraliska innehållet, tonmässigt rik och övrigt vidareformulerad av en koncentrerad huvudrollsinnehavare. Manuset/scenariot är däremot mer lättviktigt och i jämförelse med den något bombastiska svansföringen finns det en spartansk banalitet i gestaltningen.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *