Deadpool 2

Jag ogillade karaktären Deadpool så mycket att jag efteråt undrade om det verkligen var filmen jag hatade och inte bara figuren. Kanske det också var filmens oundvikliga filosofi som störde mig – om 90-talet lärde oss någonting så var det att ironi är detsamma som konservatism och (draget till sin spets) ren fascism. Då och då har tanken slagit mig att jag borde se om filmen, men livet är förmodligen för kort.

Jag är därför tacksam för Deadpool 2, som påminner mig om sanningen. Jag skrev det redan i första stycket av min recension på den första filmen – det är ”en generisk och förutsägbar film som tror att den blir mindre generisk och förutsägbar om den avslöjar det själv”.

Deadpool 2 är mer av en direkt undermålig och dåligt gjord film som tror att den gottgör sig själv genom att påpeka det. Som uppföljare är det en ”mer av samma sak”-film. De som gillade den första filmen lär väl uppskatta den andra också, om än inte lika mycket, och med känslan av att en uppföljare väl borde vara mer än bara… tja, mer. Det blir liksom mindre då.

Jag antar att Deadpools popularitet bottnar i Ryan Reynolds karisma – jag tycker inte han har någon, men okej, låt oss använda ordet ändå. I förra filmen kändes han som en mobbare på skolgården, i tvåan har han förvandlats till ”coola killen”. Allt han säger och gör är kul, för han är coola killen. Han har en samling fans runt sig, för coola killen har det. De har samlats runt honom genom ett reflexartat beteende, de instinkter som gör att människor vill samlas runt en enda person och känna gemenskap i gruppens dyrkan och underdånighet.

Hursomhelst. Anledningarna till att Deadpool 2 inte fungerar är ungefär desamma som förra gången. Gimmicken att antihjälten går runt och dribblar popkulturella referenser, och pratar med publiken, är inte originellt eller roligt och det sätter en pinne i filmens ekrar. Det har ingen satirisk effekt, för det finns ingenting i superhjältegenren som filmen egentligen vill driva med (det är, som i de nygamla Epic Movie-parodierna, tomma referenser som ska vara roliga för att de sägs). Det har heller ingen funktion i filmen – alla andra figurer får hålla masken och vänta på att Deadpool ska bli klar med sina referenser. De ligger liksom bara där, stendöda, medan resten av filmen inte påverkas av dem. Så… så mycket för det. Dessutom försöker filmen förstås berätta en historia ändå, och ibland ska vi engagera oss på riktigt för Deadpool, men ibland inte. Filmens typ-av-skurk Cable (Josh Brolin) säger att han döljer sin smärta genom humor, som om detta vore en sanning vi känner av.

Han döljer sin smärta genom humor? Vad för smärta? Han vet om att han är med i en film, så så mycket smärta kan han ju inte uppleva. Har man väl hoppat ut ur sin egen film får man faktiskt stå för det.

Jag vet att Deadpools metanivå kommer från serietidningen. På samma sätt vet jag att jag inte tänker äta en korv med bröd som klonats fram i ett labb. Vissa saker låter sig kanske inte överföras från det ena mediet till det andra – att prata med publiken har ju serien fått från filmens värld, men det betyder också att det finns en hel tradition att ha i åtanke om man ska ta tillbaka det i en film. Så när ska vi ta Deadpool på allvar, när ska vi inte göra det? Varför ska vi inte ta honom på allvar ibland, och varför ska vi göra det vid andra tillfällen? Kan man inte svara på dessa frågor – och Deadpool-filmerna kan det verkligen icke – då kommer man göra filmröra.

Om jag minns rätt så dränkte förra filmen de flesta frågetecken i våld. Filmen mördade folk som gisslan en gång i minuten ungefär, så det fanns alltid något att se på och kittlas av (att grovt våld ersätter/symboliserar grovt sex i amerikansk film har sällan varit så tydligt som här). Förmodligen kommer nog Deadpool 2 göra en del fans besvikna, då, för det är på det stora hela taget en mer trygg och säker film. Deadpool ska vara för vuxna men målgruppen är helt uppenbart barn – även om fans kommer hävda motsatsen – som är de som bäst kan relatera till allt vi ser i bild, och som inte heller bryr sig lika mycket som räddhågsna vuxna om att de ser kroppsdelar fara och flyga i diverse CGI-genererade blodbad.

Filmen har en story och en intrig, visst, men det vore att ge filmen för mycket cred att nämna den. (Vore Deadpool kul på riktigt borde jag kanske spoila allt som händer i den och sedan rycka på axlarna, som han skulle gjort.) Allt som händer i filmen tas nämligen tillbaka efter att det gjorts, antingen i storyn eller via något skämt, och ingenting i den spelar någon som helst roll. Jo, filmen har en skurk, och han kommer från framtiden, och allting vi ser i Deadpool 2 kommer från andra filmer som redan gjorts. Ingen karaktär har någon personlighet eller motivation – haha! – liksom intrigen är meningslös – haha! – och då och då försöker filmen ändå lura publiken till att bry sig. För att sedan dra undan mattan igen. Hahahahahaha. Vilken ”överraskning”. Om ett skämt har potential så kan vi lita på att det förintas genom idiotiskt utdragna ihjältjatningar i ”Family Guy”-stuk. Inget skämt i filmen är tillräckligt bra för att kunna pågå i en hel minut eller två.

Marvel flyter fram just nu på väldigt bra PR, men Deadpool 2 kommer direkt från den cyniska Michael Bay-skolan av filmprodukter – ”övertyga publiken om att den inte behöver bry sig om vad den har framför ögonen, gör nåt skit och håva sen in stålarna”. Manuset är otroligt slarvigt och svagt – naturligtvis vänder sig Deadpool till kameran för att då och då och påpeka det själv. ”That’s lazy writing…!” – Tystnaden som följer är filmen som fortsätter vara dålig.

FREDRIK FYHR


DEADPOOL 2

2018 USA färgfilm 35mm, codex (ARRIRAW 3.4K) (DI 2K) (DCP). 2.39:1. Regi: David Leitch. Manus: Rhett Reese, Paul Wernick, Ryan Reynolds. Producent: Simon Kinberg, Ryan Reynolds, Lauren Shuler Donner. Huvudsakliga skådespelare: Ryan Reynolds, Josh Brolin, Morena Baccarin, Zazie Beetz, Brianna Hildebrand, Bill Skarsgård, T.J. Miller, Terry Crews, Rob Delaney, Julian Dennison, Lewis Tan, Jack Kesy, Eddie Marsan, Shioli Kutsuna, Leslie Uggams, Hayley Sales, Stefan Kapicic, Karan Soni, Mike Dopud, Luke Roessler, Scott Vickaryous, Tanis Dolman, Islie Hirvonen. Foto: Jonathan Sela. Klippning: Craig Alpert, Elísabet Ronaldsdóttir, Dirk Westervelt. Musik: Tyler Bates. Scenografi: David Scheunemann. Kostym: Kurt and Bart. Produktionsbolag: Twentieth Century Fox, Marvel Entertainment, Kinberg Genre, Donners’ Company. Svensk distributör: Twentieth Century Fox (Sweden). Kategori: Nischad franchisefilm, samproduktion och studioproduktion, uppföljare. Genre: Action, komedi, äventyr, med inslag av metafilm, satir och science-fiction. StilEMS-MS med div effektscener (set pieces). Premiär: 10 maj 2018 (USA). Svensk premiär: 15 maj 2018.

Omdöme: Förvirrad och ogenomtänkt blandning av metafilm och serietidningsäventyr, med humor som inte har någon poäng eller inverkan på det lilla som händer i filmen. Extra undermålig på grund av ett typiskt uppföljarmanus med extremt svag story, underformulerad konflikt och godtycklig intrig.

Latest Comments
  1. Robert
    • Fredrik (admin)

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *