Romeros Dead-filmer 1985-2009 (kommentar)

Efter Night of the Living Dead (1968) och Dawn of the Dead (1978) var den osökta tanken att även recensera Day of the Dead (1985) i år – men jag insåg rätt snart att jag inte hade någon större lust. Det är lite för mycket att ta ställning till, och det finns för lite tid för att samla tankarna på. Romeros tredje Dead-film är en som växt på mig under drygt tjugo års tid – länge var jag fientligt inställt till den, och ville inte överväga den seriöst. Idag förstår jag att det har att göra med att den helt enkelt är otroligt deprimerande. Det är faktiskt en av de mest utmattat glädjelösa filmer som gjorts. Men Romeros osvikliga mänsklighet, som gör att till och med det största eländet är relaterbart, och de mest vedervärdiga karaktärerna är igenkännbara som riktiga människor, är vad som också gör den smärtsam, och omöjlig att inte vilja engagera sig i.

Romeros karriär var kantad av motgångar och komplikationer – han försökte återvända till zombiegenren flera gånger men lyckades inte få en deal förrän år 2005 med Land of the Dead, då ironiskt nog pushad av framgångarna hos Zack Snyders remake Dawn of the Dead och den ikoniska Shaun of the Dead (båda 2004), filmer som på olika uppenbara sätt existerar som hyllningar och fortsättningar på Romeros verk. Häromkring blev Romero känd som ”zombiefarfar” och i slutet av hans liv och karriär gjorde han ytterligare två zombiefilmer – Diary of the Dead (2007) och Survival of the Dead (2009) – som han fick ta mestadels skit för. Att kritiker i allmänhet inte varit snälla mot honom är känt, men nu vände sig även den lättkränkta fanbasen mot honom, och menade att han ”tappat det”. Ack, denna voodoo-liknande förbannelse! Att ha tappat det!

Jag tycker att det finns något barnsligt och ohälsosamt över denna numera slentrianmässigt omnämnda idé, att regissörer vid en viss ålder ”tappar det”, säkerligen populariserad av Quentin Tarantino, som framhävt denna myt i diverse intervjuer (och av någon anledning förvandlas Tarantinos ord snabbt till given sanning hos många). Men livet handlar inte bara om peakar och storhet och glamour. Survival of the Dead, som kom att bli Romeros sista film, handlar till stor del om familjen, särskilt relationen mellan föräldrar och deras barn. Detta gäller för många filmer som regisseras av äldre människor, särskilt om deras filmer från yngre år inte gjort det. Man kan inte bara bestämma sig för att de unga och uppkäftiga kvalitéerna är de enda som spelar roll – mer lågmälda och eftertänksamma teman är precis lika värdefulla, särskilt om de finns i filmer gjorda av människor som berättar de berättelser de vill berätta, på grund av hur de ser på världen nu. Man måste ha i åtanke vad som faktiskt är verklighet, inte bara rätta sig efter konventioner i smak eller tradition. Åtminstone måste alla filmer få en chans, och accepteras, om inte tolereras, om inte respekteras.

Jag tycker visserligen inte att Survival of the Dead är en speciellt bra film, men den är mer medioker än usel och är åtminstone överraskande nog att vara den enda irländska zombiewestern som gjorts. Teoretiskt sett kan jag också ha fel i min ringa uppskattning, för det finns saker i filmen jag inte förstår alls – symboliska (?) tvillingsystrar, en lesbisk, katolsk gung ho-soldat och, ja, irländska cowboys… det räcker för att filmen ska ha en egen personlighet, om det råder inget tvivel.

Survival of the Dead (2009)Diary of the Dead (2007)

Den utskällda Diary of the Dead tycker jag också om en hel del. Det är den typ av film som jag tror många hatar eftersom de tar den på allvar. Då framstår nämligen allt i filmen som dåligt, eller rättare sagt konstigt (otroligt melodramatiskt skådespeleri, inte minst, precis som i alla Romeros filmer). Tekniskt sett är filmen found footage, men Romero använde en vanlig fotograf under inspelnignen. Hans synpunkter, tagna ur en intervju i Cinemablend, är rätt talande:

First of all, they [actors] don’t shoot that good. I wanted it to be theatrical. The one thing about this film is that it sort of walks that line. Maybe unsuccessfully, it might be a little too arch and a little too theatrical, but I didn’t want it to be Blair Witch Project. Blair Witch was dizzying to me and it didn’t quite make sense. So I wanted to explain a little more and I wanted it to have some traditional elements, some gothic elements in it, which requires a bit more staging and carefully constructed, not only plot elements, but production elements. I guess that’s also one of things that is really is disappointing to me, that a lot of films these days leave those values out. … I find that films are hollow that way today, people are afraid of that. We were trying to walk that line and put some of that in but at the same time make it feel free and easy.

Romero använde alltså found footage-estetiken för att få en lekfull, friare mer impulsiv berättarstil. Det är, via fyrtiotalistens definitioner, ett stycke rock ‘n roll-filmande. Därför är faktiskt Diary den film som mest påminner om Night of the Living Dead, i det att det är en campy b-film gjord i samma stuk som de typer av filmer som Night en gång i tiden lanserades bland. Det är en lattjo film, men den är inte lat. Tekniskt sett är scenerna noggrant koreograferade och så ofta han kan skjuter Romero in kommentarer om gammelmedias impotens och intellektuella korruption – när han inte låter filmandet spegla sig själv, in i en sådan där trevlig meta-spegelsal där vi kan stanna länge och diskutera diegeser och konvergenser.

Land of the Dead (2005)

Mindre upphetsande är egentligen Land of the Dead, Romeros tilltänkta comeback, som gjordes på en mycket högre budget än de tidigare i serien – knappt 20 miljoner dollar, vilket ändå inte är mycket i Hollywood; den ser ut att vara gjord på det dubbla, för Romero vet i erfaren indietradition hur man sparar pengar. Den stora skillnaden mellan Land och de tidigare filmerna är att den är apokalyptisk fantasi medan de tre första filmerna var realistisk apokalyps. Angelägenheten var akut i Night, Dawn och Day. Land har den förvandlats till en bredare fantasi, med hjältar i lite fyrkantigt serietidningsstuk och ett gudsöga till berättarperspektiv där vi följer ett halvt dussin karaktärer och åtminstone tre olika tematiska idéer (om zombieutveckling, klassamhället och den gamla förnuft mot känsla-idén). Det är inte en dålig film, men den är lite halvbakad – med en speltid på under 100 minuter, och så många intriger och karaktärer, blir det för mycket och för lite på samma gång.

Jag vet inte om han fick trimma sin vision, som i fallet Day of the Dead (som han ursprungligen såg som en tre timmar lång ”zombiefilmernas Borta med vinden”) eller om han bantade sitt manus redan från början, men Land of the Dead känns lite som en approximation av filmen den skulle vilja vara, vilket gör det till en något groggy upplevelse, en film som hela tiden glider in och ut ur fokus.

Samtidigt är det aldrig någonsin något annan än en Romero-film, med gott om knasiga och idiosynkratiska idéer som inte kunde ha tänkts ut av någon annan. Överhuvudtaget har alla Romeros filmer själ, det vill säga ett uttryck som verkar rent, intentioner som inte är kalkylerade utan kommer från instinkt; filmen är som den är för att Romero gjort den efter sin känsla, inte för att det ”bör” göras på ett visst sätt eller för att publiken ”förväntar sig” det ena eller det andra. Det är viktigt hur en film görs, men det är ännu viktigare att den görs, och det är själva glädjen i att göra film överhuvudtaget som präglar Romeros verk – på så sätt är alla hans filmer sevärda, av ingen annan anledning än att han gjort dem.

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *