Shura (1971)

Avhållsamhet är ett nyckelkoncept i många österländska filosofier och religioner, som buddhism och daoism – därför känns budskapet ”girighet föder girighet” alltid allvarligare i asiatisk film, medan det i västerländsk film aldrig riktigt kan tas på allvar.

Å andra sidan kan saker bli så allvarliga att de blir komiska, vilket är vad som på ett ungefär sker i Toshio Matsumotos Shura (eller ”Demoner”), en film som har en så rak inställning till sitt fetischerade våld att filmen till sist blir en slags deathmetal-kabukikaraoke.

Vad jag menar med det är att vi har kapitel som heter saker som HELVETET, tätt följt av VÅR VÄRLD ÄR EN FLOD AV BLOD.

De kommer mot slutet av filmen, och jag tycker de preciserar den exakta punkten där filmen spårar ut. Det är inte på grund av de verkligt groteska saker som händer – låt oss bara säga att de där kapitlen lever upp till sina titlar – utan för att inget händer som inte redan klargjorts.

Huvudpersonen är en vanhelgad ronin i Toshiru Mifune-traditionen, utstött och fattig av oklara orsaker. Han har ett förhållande med en geisha, som han försöker att frigöra med en svinhög summa pengar – pengar som är menade att gå till hans heder, det vill säga återinförandet av hans samurajstatus; med denna summa skulle han kunna köpa in sig i gräddan igen, genom att ta del av en prestigefull vendetta i de pågående klankrigen.

Så ja, heder är destruktivt och våld föder våld. Efter att geishan sviker honom blir han galen av svartsjuka och allmän förtvivlan, och förvandlas till en bödel, en slags proto-Jason Voorhees, som hackar sig igenom det ena och det andra i sitt hämnarstråk. Filmen låtsas därefter att den har mer att säga, och fortsätter pågå i åtminstone en timme, innan den faller tillbaka på en blodig final som tjatar om det vi redan förstått – att huvudpersonen, fallfrukt till att börja med, nu blivit helt rutten.

Under filmens första timme manipulerar Matsumoto på fascinerande sätt tid, dröm och verklighet. Klippningen leker med oss på sätt som oavvisligen får en att tänka på Quentin Tarantino, särskilt eftersom Matsumoto på liknade sätt använder klippningen till att fixera eller ritualisera handlingen, eller möjligheten till en handling, karaktärernas predikament som en snara som dras åt genom en lång monolog, eller en klippmässig flip-flop som gör att något plötsligt visar sig vara något helt annat. Tekniken letar sig in i hjärnbalken hos karaktärerna, tycks det, och vi förstår särskilt huvudpersonens dubbla lojaliteter. Allt föreslår att filmen handlar om en konflikt mellan skuld, skam och fri vilja.

Det är en lång och mödosam upptakt till en sensationell explosion av våld, men filmen går in i rond två med ett par riktigt snillrika scener som bygger spänning och knyter ihop händelseförlopp på mycket imponerande sätt. Det är synd att själva berättelsen mynnar ut i lösa ändar, och att de flesta av Matsumotos impulser är villospår. I efterhand är det svårt att förstå varför filmens första akt är så komplex som den är – särskilt när Matsumoto vill få oss att acceptera filmen som en slags basal fabel, där allt vi sett har att göra med ödet, vilket i sin tur tycks förklaras i ett grovhugget stycke prolog och epilog, samt ett extremt kontraststarkt svartvitt foto som får en att undra om filmen inte spelades in i 16mm. Det är en av de mest svartvita filmer som någonsin gjorts, skulle jag tro, rent visuellt.

Andra halvan av filmen, särskilt de sista tjugo minuterna, består av ett vältrande i elände och extremt våld, både i det fysiska och i det psykiska. Jag antar att Matsumoto oavsiktligen väglett oss fram till en punkt där vi tror att karaktärerna är på väg någonstans. Storyn visar sig vara en slags bluff – istället får vi en cinematiskt boostad slakt, som fintar och trixar med faktumet att allt egentligen bara är en glorifierad, masochistisk ritual.

Filmen verkar bättre i utförandet än i teorin, så pass mycket att det som sker i bild tornar upp sig över storyn eller den relativt enkelspåriga tematiken. Mycket som sker är snillrikt, överlag är filmen imponerande, och det oändliga mörkret i slutet är inget om inte förlösande, på sitt ohyggliga sätt. Men allt verkar också vara så bra lite av en slump, och glappet mellan filmens tanke och handling fylls bara då och då, av olika tillfälligheter, innan polerna skiljs igen, som urverket på en trasig klocka som ändå än så länge precis på en hårsmån lyckas visa tiden rätt.

Det stora spektaklet i filmens kärna, dess inre best, tycks vara detta romantiska självplågeri – vi är alla demoner, bluää, bluää! Ändå är filmen allra bäst när den verkar förstå (jag antar oavsiktligen) att, um, nä, det är vi ju inte alls. Men kanske att det låter coolt – och det är lätt att börja vältra sig i, uppenbarligen.

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *