Waltz with Bashir (2008)

Jag tycker att det finns något otroligt obehagligt över Waltz with Bashir. Det har inte i sig att göra med dess ämnes tragedi, eller de våldsamma saker vi människor gör mot varandra, och inte heller den suggestiva animation som täcker över den dokumentära formen som ett drömskt raster. Nej, inte i sig.

Det obehagliga ligger i filmens hutlöshet. Det är en film som inte har någon moralisk rätt att existera, och det är nästan som om hela filmen handlar om detta. Den andas inte, tycker jag, skam eller skuld – utan snarare acceptans, eller en deprimerad liknöjdhet. Huvudpersonen är regissören – Ari Folman – som, åtminstone om man ska ta filmen på orden, är den som accepterar, via ett resa i minnet, via skapandet av en film. Om han bär på ett trauma så håller han det för sig själv.

Filmen är en dokumentär, tekniskt sett – eller teoretiskt, det är ibland svårt att avgöra. Den är till största delen animerad, främst för att de intervjuade ska inneha en slags anonymitet, men också för att deras berättelser kan iscensättas visuellt utan att bli för grafiska, för ”omöjliga”. Måste de iscensättas alls? Claude Lanzmann ansåg inte det när han gjorde sin film om Förintelsen, Shoah (1985).

Men Folman anser att det är mödan värt i Waltz with Bashir, som handlar om invasionen av Libanon 1982 – där han själv var israelisk soldat. Premissen för filmen är att han nu förträngt sina minnen av tiden så effektivt att han inte vet vad han gjort och sett. Genom att intervjua vänner och bekanta som deltog i kriget med honom så reser han genom minnesbanken – vilka minnen har han bara fått för sig, vilka minnen hände verkligen och vad hände egentligen hur?

Filmens hutlöshet ligger i hur måttlöst den brer ut sig – filmen är historisk, psykologisk, men också bekymmerslöst filosofisk och, i brist på bättre ord, flummig. Den är det naturligtvis på offrens bekostnad, säger naturligtvis för det går inte att vara relativ om en sådan sak. Historien skrivs av vinnarna, brukar man ju säga, och Waltz with Bashir är egentligen bara en variant av det påståendet. Det är en berättelse där den starke använder den svage som en bricka i sitt eget spel, ett spel som åtminstone till hälften spelas bara för skojs skull.

Mycket i Waltz with Bashir är ju rena godiset, nämligen – animationen är förförisk och fängslande, drömsekvenser och dunkla halvminnen triggar igång alla ens sensoriska intryck och får en att börja spekulera i hjärnans dunkla vrår och funktioner. Hur många palestinier, libaneser och syrianer ligger döda förresten? Två tusen, tre tusen? Filmens sista sekvens består av dokumentära bilder som ska verkliggöra invasionens terror, men det fungerar vare sig som dramatisk final eller som psykologisk slutstation. Det är mest en kompromiss, ett försök till att hitta ett moraliskt alibi och ett till exempel på filmens tendens att använda offren som psykologiska plågoandar, en tanke som inte ligger mycket mer än ett stenkast ifrån tanken på offren som förövare.

Bland alla frågor och gåtor frågar sig aldrig Folman varför han gör filmen. Minnesbilder har kommit till honom, som inkräktare, och han inte göra annat än att börja utforska, för att få bort minnena. Det är mindre självklart att han ser vidden i hur han deltagit i något hemskt, och att det hemska är något som samtidigt är intimt knutet till hans person och historia; soldatens klagan kan försvinna i sorlet av alla soldaters klagan i alla tider, likaså kan offren, liken, och det är genom att relativisera ner de här sakerna som vi kan stirra på de vackra bilderna och sluta tänka.

Samtidigt vore det alltför nitiskt att döma ut filmen helt på grund av de här sakerna, särskilt eftersom det är paradoxerna och de osammanhängande idéerna som gör filmen minnesvärd – vare sig man pratar om minnets eller moralens brister. Och allt annat lika är filmen också extremt personlig, och svår att helt döma med gott samvete.

Filmens hänförande animation bländade många när filmen kom för tio år sedan, och jag tänker mig att filmen fortfarande ses som något av en modern klassiker i vissa läger. Men animationen förleder lika mycket som det förför – den liknar inte direkt något annat, så den tar med en på en resa som gör att man upplever alla intryck som helt nya, och färden som något helt fängslande, något man aldrig varit med om förut.

Det gör att man gärna börjar famla efter orden, och man missar det egentligen helt självklara att animationen är ett fundamentalt ytligt grepp, och att Waltz with Bashir också är en relativt ytlig film, sensorisk och effektsökande i första hand. Att göra en dokumentär genom animation är ju trots allt att räddhågset fly från dokumentären som genre. Man dokumenterar inte, man ”de-dokumenterar”, ”om-dokumenterar”, sorterar bort korten.

Kanske att den mest ärliga nerv som darrar i filmen är ängslighetens. Någonstans tror jag att det är en film som ändå försöker nå en insikt som den själv inte kan ta emot, förstå eller någonsin leva upp till. Förövarna är ju alltid förövare, och offren är alltid offren. Den förövare som inte förstår det här, men försöker förstå det, kommer helt enkelt inte att förstå det. Bara en gäckande oro hänger kvar, känslan av att något är fel, att något hände någon gång. Den går som ett spöke genom ett vardagligt novemberdis utanför fönstret – för hur mycket han än skulle vilja, teoretiskt sett, så kommer aldrig förövaren någonsin att ställa sig själv inför rätta.

FREDRIK FYHR


Waltz with Bashir är del av 2018 års retrospektivserie.


dokumentär. animation.

waltz with bashir. ari folman.

claude lanzmann. shoah.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *