Den tyska influensen (Benson-mysteriet, 1930)

Hur snabbt utvecklas filmer? Hur långt är kastet mellan en Pulp Fiction (1994) och en Boondock Saints (2000)?

Tja, fem-sex år, eller?

Rimligen bör det ta minst två år för en populär film att göra avtryck i en annan film. För att en populär film ska sägas ha reellt inflytande – alltså att den påverkar flera filmer under längre tid, kanske etablerar en egen tradition – så säger det sig självt att längre tid måste gå.

Men det är inte alltid så enkelt, eftersom linjerna bakåt i tiden är långa – i grund och botten är det filmerna från 1890- och tidiga 1900-talet som är de enda riktiga plantskolorna för alla filmer som  någonsin gjorts. Det mesta i filmens värld uppfanns på en gång.

En typisk utveckling är att något börjar på väldigt pampiga sätt, men gradvis urvattnas till att bli kliché, något man ser i en dussinprodukter. Pulp Fiction imiterades till döds på 90-talet, till exempel.

Ett äldre exempel är den tyska expressionismen, som å andra sidan inte hade riktigt lika stor inflytande på filmhistorien som man kanske först tror. Eller så beror det på vart man drar gränsen – Fritz Langs Dr. Mabuse (1922) har inte mycket gemensamt med Dr. Caligari (1920) men kan kanske ändå sägas vara del av traditionen. I vilket fall som helst hade Langs 1920- och 30-talsfilmer ett berömt inflytande på krimgenren.

Här, i början av Dr. Mabuse, är börsen i kaos.

Notera Langs direkt igenkännbara superklocka.

Högst troligt var Lang här inspirerad av dansken August Bloms Det flammande svärdet, som kom sex år tidigare – klockan! – en film som även i det lilla kom att influera Langs Metropolis (1927). Blom var en av 1910-talets auteurer som exporterades via Nordisk Film, filmhistoriens första kommersiella arthouse-bolag, som direkt eller indirekt gav Lang vatten på sin kvarn (eftersom han också ville göra filmer som var konstnärligt ambitiösa, samtidigt som de också tillhörde tydliga genrer och hade ett kommersiellt uttryck).

Den onde Mabuses huvud dubbelexponerat på den ruinerade börsen. Denna bild är en av de mest ikonografiska och mest igenkännbara från hela Langs katalog. Kanske det också rent tekniskt sett är den bild som återanvänts mest i filmhistorien (ibland av honom själv).

Lustigt nog kraschade inte börsen förrän 1929. Men när depressionen kom till Hollywood – dit många tyska regissörer redan emigrerat – så verkade Dr. Mabuse högst profetisk.

Hela sekvensen dyker upp igen, mer eller mindre helt snodd, i den obetydliga b-filmen Benson-mysteriet (1930) med William Powell.

Som sagt, den där dubbelexponeringen blev populär! (montaget här har även mer än ett par doser Sovjet över sig).

Modernare teknik!

Men i princip samma sak.

Siffrorna smälter bort…

… liksom orden i Soluppgång (1927) av F.W. Murnau, en annan tysk regissör som, uppenbarligen, hade inflytande på Hollywood.

Medan Mabuse och Soluppgång var prestigefilmer – och den tyska expressionismen mer eller mindre originell och i alla fall väldigt iögonfallande – så var Benson-mysteriet en relativt obetydlig dussinfilm i mängden. Det var inte en total fattiglappsproduktion – den var den tredje i en rad filmatiseringar av ett par deckar-bestsellers, tänk den tidens Dan Brown – men inte heller var det speciellt påkostade produktioner och inte gjordes de för att få kritiskt beröm eller gå till filmhistorien.

Spontant kan det alltså tyckas som att filmguld tenderar att rinna ut i sand.

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *