Kärlek kommer inte att rädda dig

”Premonitions? Premonitions. Hmm. These visions you have…?”
/ Yoda, Episod III


När våra hjältar landar på Coruscant inser vi flera oroande saker. Det mesta är sorgligt men inte speciellt överraskande – det visar sig att Palpatine behållit makten onaturligt länge medan klonkriget pågått, hans nödvärnsmakter har bara växt och i en annan del av galaxen lär sig en snopen Grievous att Sidious har en yngre och mäktigare lärling på g. Tendensen att inleda en tragedi med många mörka omen, som alldeles garanterat kommer att leda till undergång, fortsätter. Sidious har som sagt redan vunnit, och hans lömska spel bakom ridåerna har jag tidigare redogjort för. Vad vi ser nu är bara, som man säger, skiten som slår i fläkten.

Det som däremot både är oroande och överraskande är att Padmé berättar för sin käre gemål att hon är gradvid.

Visst, för en publik som är bekant med originaltrilogin är det här ett väntat paket, och ingen kan missa att Padmé har sin framtida dotters klädsamma kanelbullar på huvudet, men det är tydligt att Episod III inte är tänkt att ses efter, utan innan, de gamla filmerna. Lucas behandlar scenen med tveklöst allvar. ”Something wonderful has happened” piper Padmé skrämt, medan hon och Anakin står gömda i en skog av pelare, täckta av becksvarta skuggor. Istället för de romantiska teman vi hörde omge paret i Episod II hörs nu hotfulla mörka orgelpunkter, och ekande ljud av metalliskt kling-klang. Padmé skakar när hon berättar nyheten – helt klart med mer oro än förväntan – och Anakins reaktion är förbluffande. Han stirrar på henne som ett psykfall, nog för att hon själv ska reagera. Sedan lovar han henne, mycket obehagligt, att detta är den lyckligaste stunden i hans liv.

Det står klart för den som läser filmen lite noggrannare att det här är en av nyckelscenerna i Episod III, och i förlängningen hela sagan. Det är ingen slump att den här mörka och förvridet ambivalenta stämningen glider över till en dundrande, bokstavligt talat operatisk, sekvens där Grievous landar på Utapau och kontaktar Sidious, som förklarar att Anakin nu är redo för den mörka sidan.

Fans har länge spekulerat i exakt hur stora Sidious krafter egentligen är. När jag skrev om Episod II nämnde jag tanken att han kan ha beordrat mordet på Shmi. Här kommer de tidigare nämnda scenerna så nära inpå varandra att man också kan föra argumentet att Sidious faktiskt är ansvarig för Padmés graviditet. Jag lär återkomma till de här tankarna senare, men för tillfället vill jag bara be er inte tolka mig för bokstavligt!

Hursomhelst så bär den här scenen vid pelarna – liksom allt annat i första halvan av Episod III – en djup känsla av föraning. Stämningen är inte olik den i Shakespeares ”Macbeth”, som börjar med att tre kacklande häxor siar att den krigshärjade krigsherren kommer bli en ”osårbar” kung – vilket leder honom till att mörda sin väg till tronen och därefter bli galen av maktlust.

Liksom Macbeth har Anakin också hört en profetia – att han är ”the chosen one”. Detta kan tolkas på flera sätt, men de hotfulla signalerna här föreslår vad vi alla innerst inne vet – att Anakin vill vara ”the most powerful jedi ever”. För honom är detta i slutändan löftet som profetian ska infria för honom. Och reaktionen inför Padmés ”glädjebesked” är inte någon simpel, fertil egoboost.

Nej. Anakin inser nu något som han troligen aldrig tänkt på förut – han kan vara, och kommer att bli, en fader.

Läser vi Star Wars ordentligt så vet vi att det här inte betyder att han kommer bli en farsa åt ett par kids. Fadern är en av många pliktbetonade roller i Star Wars-katalogen, det vill säga jungianska arketyper eller variationer på dem. Av de rollerna är fadern definitivt den mäktigaste. Makt är faderns mest igenkännbara egenskap, rentav, och han utövar den genom att bestämma och definiera sonens omständigheter; hos Lucas husgud Joseph Campbell är till exempel fadern den figur som utgör hela den konflikt som drabbar sonen, och därför är det ofrånkomligt att sonen också i slutändan måste döda sin far.

Lucas lyckades på listiga sätt gömma undan eller underminera fadersrollen i de föregående episoderna. I Episod II lät han fadern vara Jango Fett, en relativt perifer karaktär som mest fungerade som glorifierad plot point, och i Episod I rådde det en påfallande oenighet om vem fadern var. Lotten föll till sist på Qui-Gon, men han kom ju också att möta döden.

Anledningen till att det inte finns någon riktigt stor fadersfigur i Episod I och II är förstås för att Lucas banat väg för den ”mörka fadern” själv – när allt kommer omkring, vilken fader är större än Darth Vader?

Att träda in i rollen som fadern är också för Anakin en ofattbar dröm som blir sann. Han kommer inte längre att vara barnet, som han var i Episod I, inte heller den unge hjälten och älskaren, som han var i Episod II. Han kommer nu äntligen vända på steken – i rollen som fadern kommer det vara hans tur att härska. Det hela blir ännu tydligare om man betänker att Anakin själv inte har någon far – såvitt någon vet har han avlats av midikloreaner. Anakin blir därför mer eller mindre som en guds son – så för honom är det inte konstigt att relatera faderskap till omnipotens. Det vi ser här är alltså ett scenario jämförbart med att Jesus på jorden skulle bestämma sig för att han ska ta sin fars plats istället och bli den nya guden.

Och eftersom Anakin blir fadern faller det sig ju också högst naturligt att Padmé blir modern.

Det här är inga bra nyheter.

Och inte bara bådar det fara på färde… det är till och med lite perverst.

I mina tidigare texter har jag kortfattat nämnt den freudianska ångest som präglar Anakins desperata begär, men det är här hans sjuka pollett verkligen trillar ner. Padmé berättar att hon ska bli mor till deras barn, och som ett brev på posten kommer hans siande mardrömmar där hon dör under förlossningen. Naturligtvis är det här samma drömmar han hade om sin mor, Shmi, som förstås var den allrådande modern både i Episod I och Episod II.

Den pinsamma sanningen här är att Anakin blivit kär i sin mamma… typ. Saker blir inte bättre – men än mer självklara – när Obi-Wan börjar dyka upp i mardrömmarna också. Trots dragkampen om Anakins faderskap blev det till sist en oavsiktlig och något ovillig Obi-Wan som fick ta över Qui-Gons roll som Anakins far (”You’re the closest thing I have to a father” noterar Anakin moloket i Episod II). Nu reagerar Anakins kosmiska undermedvetna med våldsam svartsjuka. Hur ska man annars kunna förklara den vrålande repliken mot slutet: ”You will not take her from me!”

Vissa kanske ser sådana här läsningar som lite koko, men jag tror inte det finns någon större tvekan om att den här oidipala tematiken är precis vad Lucas är ute efter – det höjs bara mindre ögonbryn om man hittar den i en analys för, säg, Terrence Malicks Tree of Life (2011) där den arga pojken går från sin mamma och skriker till sin pappa – ”She only loves ME!” – på ett sätt som är ganska likt.

Vi måste även ringa Freud om vi frågar oss varför Anakin har de här mardrömmarna till att börja med. I Episod II verkade de hyggligt enkla att förstå – hans mamma led, han kände det genom kraften och hoppade iväg för att rädda henne. Han gjorde fel, och han visste det, för jediriddare ska låta nära och kära dö om de dör – hans fel är faktiskt värre, för jediriddare ska inte ha nära och kära överhuvudtaget, eftersom sådan kärlek, som vi lär oss i Episod II, är förbjuden för en jedi.

Men jag har en annan tanke. Tänk om Anakin ville ha de där mardrömmarna?

En av de basala idéerna i Freuds drömanalys är att vi vill drömma det vi drömmer. Det kan vara så enkelt som att vi drömmer om vatten när vi är törstiga. När det kommer till mardrömmar drömmer vi om saker vi är rädda för. Det är inte så att vi inte vill tänka på de sakerna, vi är bara rädda för dem, så när vi är i vår försvarslösa sömn sköter hjärnan tänkandet åt oss.

Även om Freud i mångt och mycket var en knäppgök så tycker jag att den här tanken är i runda slängar vettig – och framför allt passar den in på lil’ Ani. Hans största tabu var redan i Episod I att han längtade efter sin mamma – tio år senare, i Episod II, måste den längtan ha varit överväldigande. Stark nog, säkert, för att trolla fram mardrömmar som tvingade honom att åka till henne.

Om man tänker efter – hur plockade Anakin egentligen upp Shmis signal? Vem har sagt att just hennes smärta kan fara genom universum? Såvitt vi vet har hon inga jedikrafter själv, så hon kunde inte ha kallat på honom á la The Shining.

Jag tror att principen är likadan för Anakin som den är för Luke, när han ser Leia och Han-Solo lida i Cloud City. Hade han inte känt att det var viktigt att rädda dem hade han inte sett dem lida. Jag finner det otroligt att Anakin skulle haft sina mardrömmar om det inte var för att han längtade efter en anledning att rädda sin mor. Både i Episod II och V ser vi hur fadern och sonen båda agerar i kärlekens instinkt – förbjuden för en jedi, och med en Yoda lika sur då som nu. Som Lucas ofta noterat så ställs Luke och Anakin inför liknande scenarion, de bara agerar på olika sätt, eller hamnar på olika platser. Här är kopplingen dessutom än mer övertydlig – Luke ser ju sina vänner lida också för att Vader vet att han kommer att se det. Och hur han vet det? Han vet hur hans son fungerar. Han känner till kärleken som bor i hans bröst. Han har känt samma sak.

Denna jämförelse för oss till den avgörande skillnaden mellan mardrömmarna Anakin har i Episod II och de han har i III. I den förra episoden såg han det som pågick i nuet. I Episod III ser Anakin in i framtiden. Och i hans ögon finns det inga tvivel på att det han ser kommer att ske. Notera hur han betonar orden:

”[they are] like the ones I had about my mother. Right before she died.”

”You die in childbirth.”

Dessa är inte spekulationer. Detta påstås som fakta. Rent spontant har vi ingen anledning att misstro det, visserligen. Det är ett järtecken bland flera andra, och vi vet att det kommer sluta tragiskt. Kan Anakin se ödet så ser han förmodligen rätt. Och det visar sig ju också att hon dör precis som han drömt.

Men gör hon verkligen det? Och finns det inte en höna och ett ägg här? Hade hon dött om han inte drömt sina mardrömmar till att börja med?

Låt oss inte glömma hur även en så mäktig jedi som Yoda ständigt och jämt pratar om hur diffus framtiden är att se in i. Den är ”difficult to see” och ”always in motion”.

Men inte för en sith. För en sith är framtiden högst definitiv. Sitherna pratar i termer av destiny this och destiny that. Kejsaren har förutsägelser (”he has forseen this!”). Sitherna ser sig själva som så mäktiga att de utgår ifrån att det de ser måste vara sant.

Jag ska återkomma till sith- och jediorden i en annan del, men här kan jag poängtera att jag tror sithernas ödeskoncept är detsamma som det grekiska ordet moira, som Homeros använde i för att prata om ödet i ”Illiaden”. Ödet (moira) var inte en förutbestämd, fixerad utgång, inte heller var det gudarnas vilja. Ordet ”moira” betyder bokstavligen portion eller del. Det föreslår inte ödet som vi vanligen definierar det, utan snarare tanken att man ska få sin beskärda del, och att man kommer hamna där det passar sig att man hamnar. Ett bra exempel ur Homeros epos finns när Akilles slåss mot Hektor och Zeus i Olympiaden håller de båda krigarna i sin gyllene vågskål. Inte ens Zeus vet vem som kommer att vinna striden. Men vem som än vinner kommer vinna och så kommer det vara med det. Det kommer vara, för att använda C-3PO:s ord, deras ”lot in life”.

Som vi senare ska se så har sitherna en fobi mot nyanser och ambivalens. De kommer att välja den enklaste handlingen, vare sig den är rätt eller fel, för den ger dem en chans att agera. Liksom fascisterna i Mussolinis Italien så är handlingen i sig mer viktig än någon högre mening.

Det är denna handlingens språng som gör Anakin så säker på att Padmé, liksom hans mor, kommer att dö. I hans huvud är mödrar förmodligen redan sammanförda med dödlighet ändå, och skräcken för att man oundvikligen en dag ska mista dem. Anakin ser hellre att det sker på en gång, så han får ledan överstökad.

Naturligtvis säger han till Padmé att han inte kommer låta drömmarna bli verklighet, och kanske han till och med så tidigt som här tror att han kan försvara henne från döden själv – men vad han vill är inte att rädda Padmé utan att besegra sina rädslor. Han har aldrig sagt något till Padmé som föreslår att han faktiskt gillar henne som person. Hans ”kärlek” till henne är enbart ett uttryck för kontroll och habegär.

Detta tar oss till den smått komiska scenen på balkongen, där Padmé drömskt spekulerar om vilket rum i strandhuset på Naboo hon ska ha spjälsängen i. Jag skulle gladeligen försvara Lucas igen här, eftersom scenen så tydligt återkopplar till gamla stumfilmers titelkort, och romantiska yttranden så estetiskt platta att de nästan har en popkonstkvalité. Det är hans stil och jag respekterar den. Men till och med jag måste erkänna att Natalie Portman och Hayden Christensen (som dejtade varandra i verkligheten) ligger väldigt nära gränsen för det outhärdliga här. Det är en smått ohygglig bit parfymerad gorgonzola, och jag ska skynda mig med att påpeka att det inte är skådespelarnas fel. De är i ordets rätta bemärkelse helt orädda här.

Men bortser vi från osten så är replikerna i sig väldigt talande (detta ur originalmanuset):

ANAKIN:

You are so beautiful!

PADME:

It’s only because I’m so in love . . .

ANAKIN:

No, it’s because I’m so in love with you.

PADME:

So love has blinded you?

ANAKIN:

Well, that’s not exactly what I meant . . .

PADME:

But it’s probably true!

They laugh.

ANAKIN:

I haven’t laughed in so long . . .

PADME:

Neither have I.

De två sista replikerna, som relativt sett är mer psykologiskt trovärdiga, kapas av Lucas i den färdiga filmen hans vana trogen (samma sak hände med den charmiga repliken ”you’re so bad!” i Episod II). Det Lucas kör på är raka rör, och ser man de här replikerna som titelkort i stumfilmer så är de mer hjälpsamma om man vill förstå poängen.

Till att börja med så tror jag att det här är första gången som Anakin ger Padmé en ordentlig komplimang, eller säger något positivt till henne som har något med henne att göra – och då är det ett lamt ”you are so beautiful”, som han därefter rör till genom att föreslå att han bara tycker det för att han är kär. Vadå, tycker han att hon är ful egentligen eller?

Men skämt åsido, Padmé uttrycker den avgörande, underliggande sanningen här. Kärlek har i sanning förblindat honom (återigen dyker detta ord upp). Men när hon säger kärlek menar hon inte samma sak som han. Padmé verkar inte vara mer värd för honom än en erövring – hon menar det när hon säger att hon älskar honom, men när han stolt punkterar henne med sitt ”I’m so in love with you!” så antyder han att hennes ynkliga små känslor inte är något i jämförelse med den enorma passion med vilken han vill äga henne. Ingen ska få göra något mer än honom – inte ens älska.

Så det är inte kärlek som förblindat Anakin, det är passion – den ägande, maktgalna passion som tillhör den mörka sidan och som utgör den del av honom som bara är en fet orm som vill äta och äta. Anakin kan inte se den här sidan hos sig själv, vilket förklarar hans förvirring genom hela prequelserien. Men i denna egentligen lite chockerande dialog så verkar Padmé komma rakt ner till kärnan. Och det är förstås efter den scenen som mardrömmarna kommer.

För att avrunda Anakins drömstudier kan vi komma med en till belysande jämförelse. Vi kan notera att Anakin och Padmé står på samma balkong som Anakin stod på när han pratade med Obi-Wan i Episod II. Där diskuterade han vad om inte sina mardrömmar om sin mamma.

”Dreams pass in time” försäkrade Obi-Wan faderligt. Och vad svarade Anakin?


Så från den här synvinkeln så tror jag att Anakin någonstans önskar att Padmé ska dö. Det kommer helt enkelt befria honom från den oro han känner för hennes moderskap till att börja med. Eftersom det inte finns någonting han inte vill ha, så vill han egentligen redan här ha allt – han vill dominera på en bokstavligt talat universell skala. Att Padmé har något som han inte har – äggstockar – stör honom på det undermedvetnas instinktiva nivå. Helst skulle kanske Anakin vilja föda barn själv, om han nu skulle ha några – via Darth Plagueis alkemi, låt säga.

Lägger man ihop bitarna så ser det faktiskt inte ut som att han planerat mycket till framtid med Padmé. Om han blir ”the most powerful jedi ever”, vart ska hans förhållande med Padmé ens passa in? Tvåsamhet passar inte Anakin speciellt bra (om vi inte pratar om den mindre hälsosamma relationen mellan en sith och hans lärjunge). Ärligt talat tror jag inte att han bryr sig om vad som händer med deras förhållande, eller henne, till att börja med. Hans kärlek till Padmé existerar bara inom ramarna för hans kontrollbehov.

Faktum är att jag tror att han blir arg i slutet, inte för att han tror att han dödat henne, utan för att hon inte dog som han förutspått. För att uttrycka det poetiskt: Hans dröm slog inte in.

FREDRIK FYHR


Alla texter om Episod III.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *