Godhet är en synvinkel

”At last we will reveal ourselves to the Jedi. At last we will have revenge.”
/ Darth Maul, Episod I.


En av de många anledningarna till varför Palpatine lyckas få över Anakin till den mörka sidan är för att han har var jedin inte har: Ett bra argument. Sitherna kan också erbjuda Anakin vad jedin inte kan – ett eget omdöme.

Eller, åtminstone illusionen av ett eget omdöme. En av de tragiska aspekterna med Anakin är att han inte har mycket till egen vilja – han faller för Palpatines löften om den mörka sidan, noga formulerade så att han inte lovar något konkret (men hela tiden smörjer Anakins ego), utan att för den sakens skull överväga om de är rätt eller fel.

Men Palpatine är lite som influensen man kan ha i tonåren, när man eventuellt försöker bryta sig loss från sina föräldrar och/eller hitta en egen plats i vuxenvärlden. Palpatine får Anakin att ifrågasätta systemet han är en del av, och de äldre som har auktoritet över honom. När Anakin säger att jedin är god så låter det inte som att han själv tycker det – snarare är det som en tom kliché, något han utgår ifrån.

”Good is a point of view, Anakin” replikerar Palpatine, med en rapphet som bara matchas av självsäkerheten.

Här säger Palpatine något som, förstås, stämmer. På ett sätt som är typiskt för hans retorik binder han påståendet med tesen att jedin är lika makthungrig som sitherna – på sin höjd en sanning med modifikation – så att Anakin lättare ska skjutsas med i geisten med vilken Palpatine ser den mörka sidan. Men det är likväl sant att Anakin här lockas med den fria viljan – eller, en vilja som framstår som fri, i alla fall. Så fort Palpatine börjar rucka på Anakins känsla för tabu så sjunker nog insikten in rätt fort – man kan faktiskt byta sida. Allt man behöver göra är att se saker från ett särskilt perspektiv, som man så ofta gör i Star Wars.

Låt oss då ta en titt på vad det där andra perspektivet är.

Darth Sidious har förmodligen fnyst åt jedin i årtionden, och avfärdat hela jedireligionen som pretentiös och förvirrad. För Palpatines del är saken enkel – kraften är så fantastisk att han vill ha den för sig själv. Frågan är inte vad det betyder att kraften finns, vad den bäst används till eller vad meningen är med att vara kraftbärare eller inte. Frågan är inte ens vad det innebär att vara vid liv överhuvudtaget. Livet ska levas här och nu och man ska få ut allt av det – alla frågor kommer i vägen.

Palpatine använder alla sina talanger för att få ut så mycket av omvärlden som möjligt för att säkerställa sin egen framgång. Han ska vara den mäktigaste kraftbäraren, han ska ha mest makt av alla, han ska överhuvudtaget bara uppåt och framåt – det finns inget mål, ingen högre filosofi i någon praktisk mening, och om han behöver orsaker ändrar han dem vid behov.

Den mest uppenbara tänkaren som Lucas lånar från här är Nietzsche, som visserligen rätt så slentrianmässigt namedroppas när onda figurer ska gestaltas i något slags filosofiskt ljus men som Lucas ändå förhåller sig relativt ödmjuk till.

I en annan artikel i ”Star Wars and Philosophy” nämner författaren Shanti Fader mer specifikt Palpatines politiska ambition i förhållande till Nietzsches idéer om makt. I en av sina essäer påpekar Nietzsche hur den intelligenta människan vet hur man luras, eftersom ”svaga, mindre robusta individer” bara kan leva genom att tro på (luras av) simulationer, dvs bilder av hur saker är, istället för vad de faktiskt är – Nietzsche förvånas över att människor ens kan formulera en idé om sanning och rättvisa när den enda vägen till framgång är ”förräderi, smicker, lögner och fusk, prat bakom ryggar, poserande, förfalskad flärd, maskering, övertygelsens förklädnad [och] genom att spela en roll för andra och sig själv.”

Så tänker vi oss Palpatine som nietzschean så ser han inte på sig själv som en skurk, och att hans plan bygger på ”falskspel” är egentligen irrelevant information för honom. Han är smart, så han sätter igång en plan. Han har makt, så han använder den. Han är starkare än andra, så han dödar dem. Han behöver folk så han utnyttjar dem. Ironiskt nog skulle han kunna hålla med Yoda, som bevingat påpekar: ”There is no why”.

Så Palpatine vill ha bondskurksliknande makt, men det finns intrikata och filosofiska resonemang bakom den viljan. Återigen kan vi se poängen med blotta ögat, men det får inte sin mening förrän vi börjar fråga hur och varför.

Star Wars vore dock inte Star Wars om det inte var, tja, Star Wars.

Palpatine är inte bara pseudonietzschean utan sithlord och det finns en inte oviktig bakgrundshistoria till sithsläktet som hardcore-fans känner till – tusen år innan Star Wars-filmerna var sitherna en sekt som bröt sig ut ur jediordern och satte siktet på universell dominans. Jediriddarna stred mot dem, men det var i slutändan sitherna själva som tog kål på varandra – deras egen hunger efter makt gjorde så att de inte kunde lita på varandra, eller samarbeta, och en efter en såg de till att utrota sig själva.

Enligt legenden var den enda överlevaren en sith vid namn Darth Bane, och det var han som bestämde att sitherna bara ska vara två – en mästare och en elev – och det var genom denna extrema minimalism som de lyckades hålla sig i exil, gömma sig från jediriddarna och genom århundradena förvandlas till myt.

För att verkligen förstå Palpatine måste man begrunda vilket enormt åtagande detta varit, och hur absolut deras hängivelse varit. Istället för att erkänna något slags nederlag accepterade sitherna att de inte kan vara fler än två, vilket i sin tur skapar en slags paranoid energi mellan läraren och eleven. Detta eftersom det är underförstått att eleven förr eller senare måste döda mentorn (vilket stämmer överens med en annan nietzscheansk idé om att det unga och nya har i uppdrag att utplåna det gamla). Så när Darth Maul till exempel dör i Episod I så är inte Palpatine ledsen – snarare ser han det som en slags seger i deras mentor-och-elev-konflikt, eftersom Maul inte hann leva länge nog för att döda honom.

Medan jediriddarna pragmatiskt har jäst, trevat och sålt ut sig för senaten i Coruscant har sitherna suttit och häckat i sin frånvaro, mediterandes över sin vattentätt omänskliga filosofi, i tusen år. Det är inte konstigt att Palpatine är lika briljant i sitt tänkande som mäktig i sin kraftanvändning. Hans plan, såväl som hans sinne, är byggd på en tusenårig disciplinlära. Bortsett från hans oaptitliga begär efter makt och förödelse så är han en hundra gånger bättre ”jedi” än jediriddarna i templet.

Palpatines politiska begåvning är heller inget långsökt mysterium – om man bryr sig om sådant så kan man läsa om hans bakgrund i ”Tarkin” och mer specifikt ”Darth Plagueis”, två böcker av James Lucenco där det visar sig att han kommer från en anrik familjedynasti i Naboo och alltså är född in i galaxens toppskikt från början.

Förutsätter man att Palpatine haft en skyddad och extremt privilegierad bakgrund så klarnar också en viss psykologisk fallenhet för tankar om övermänniskoideal, tid till studier, förmåga till disciplin och inte minst inflytelserika kontakter. I Episod I är han redan gammal i gemet, och även om han varit helt oskyldig så vore det inte svårt att förstå att någon med den bakgrunden uppnått den politiska karriär han uppnått. Han lär också ha slutit sitt förbund med Handelsfederationen eftersom han insett att de har makt och inflytande, samtidigt som ingen i den ”civiliserade världen” vill komma för nära dem. En perfekt grogrund för en sithlord som vill verka i det fördolda, och samtidigt agera politiskt ansikte i Coruscant.

Man kan alltså beundra inte bara Palpatines kraftstyrka utan även hans list och pigghet. Han har inte tappat skärpan efter årtionden i exil – tvärtom. När jag skrev om Episod II gick jag igenom hans många operationer i det fördolda – kort sagt vet gubben vad han håller på med. Även när det kommer till hans mest sårbara punkt – den oundvikliga stunden då han måste avslöja sig själv som Darth Sidious – spelar han korten så att han har ett så strategiskt fördelaktigt läge som möjligt. Vid det laget Mace Windu anländer till hans kammare har Palpatine redan lyckats med allt han velat – sånär som på att locka över Anakin till den mörka sidan, vilket han kanske hade hoppats på att hinna göra först. Det skulle förklara hans kommentar, ”I must say that you’re here sooner than expected”.

Att det är just Mace Windu som tar beslutet att (försöka) arrestera Palpatine är ingen slump. Som jag tidigare nämnt är Windu den minst pålitlige jedimästaren i prequelfilmerna – allt han sagt har visat sig vara fel och han har med jäst självsäkerhet missförstått den mesta information som kommit hans väg. Att han nu, med ett fjuttigt ekipage på två-tre jedis, ger sig på Palpatine utan att rådfråga någon annan är högst illavarslande.

Som Paul F. McDonald noterar i sin ”Star Wars Heresies”-bok så är en av anledningarna till sithernas framgång över jedin deras förmåga att anpassa sig och utvecklas. Jedin inte bara vägrar anpassa sig – i båten de sitter i kan de inte. Jedifilosofin är nu så knuten till de statliga funktionerna att det blivit ett moraliskt brott för dem att bryta mot ”reglerna”.

Jedimästarna hinner ikapp den här insikten i olika takt – Obi-Wan står som bekant handfallen, men Yoda tror jag egentligen vetat det sedan slutet på Episod II. Mace Windu fattar det här och han reagerar med kamikazelogik. Eftersom Sidious utnyttjat alla jediordens svagheter och fått dem att falla i förödmjukelse, så känner Mace att han nu lika gärna kan kasta allt hopp överbord och bara köra full fart framåt i aggression.

Ett annat tecken på att Windu tappat koncepten är förstås att han beslutar sig för att avrätta Sidious i det fördolda, utan någon som helst rättegång, eftersom Sidious är ”too dangerous to be left alive”

Det är värt att tänka på allvaret i det här ögonblicket, vars betydelse på typiskt Lucasmanér passerar oss förbi helt inkognito. Inte bara upprepar Windu repliken som Palpatine gav till Anakin om Dooku i början av filmen, scenariot är en ironisk upprepning: Windu är här på väg att göra exakt vad Anakin gjorde mot Dooku – det vill säga avrätta fången utan att någon ser och sedan, högst troligt, påstå att det var självförsvar.

Det finns mycket att säga om det här – en av de mer obskyra frågorna är frågan om Sidious har förmågan att se in i framtiden; en mer konkret poäng man kan konstatera är att Anakin väljer att rädda Palpatine över Windu. Han gör det inte för att han tror att Sidious är döende, för han är inte ett dugg överraskad över att Windu är den som blir grillad i slutändan. Han gör det för att han blivit besatt av möjligheten till mer makt. Att Palpatine lurat honom ser inte Anakin som ett problem – det är snarare list som är värd att berömma.

Återigen beter sig Anakin som en sith i grunden. Det finns till och med någon poetisk genklang i hur han inte låter Windu göra samma sak med Sidious som han själv gjorde med Dooku – i slutändan spelar det ingen roll vem som är ”för farlig” för att få leva. Det är bara ett alibi lika bra eller dåligt som något annat, för en sith. Egentligen är det bara en fråga om att vara den som dödar, inte den som dör. Sidious klargör det oerhört pragmatiskt när Windu högfärdigt menar att sithernas förtryck aldrig kommer att återvända och Sidious helt enkelt svarar: ”No, you will die!”

Det är därför symptomatiskt att Anakin som Vader snabbt tappar greppet om verkligheten. Anakin var ju aldrig speciellt intresserad av hur saker faktiskt ligger till där ändå (minns scenen på ängen med Padmé där han råkade häva ur sig att han inte skulle ha något emot en diktatur, vad det nu är). Efter att han sett Windu försöka ha ihjäl Sidious har han inga problem med att svälja den naziklingande konspirationsteorin om att jedin försökt ta över galaxen. Därför kan han också döda jedibarn – eftersom de är fiender till ”senaten”; och när senaten blir imperiet spelar inte det heller så stor roll. Snart finns ingen verklighet att greppa tag om överhuvudtaget – och allt Anakin har kvar då är molnen av makt som han plötsligt finner sig svävandes på.

Det här må låta lite präktigt men man kan verkligen tala om värdet i en god allmänbildning här. Oavsett om man talar om våldsamma extrempolitiska rörelser eller bara sexuellt frustrerade näthatare så gäller tesen att den som inte vet, eller orkar bry sig, eller känner någon tillhörighet till samhället eller kulturen de är del av kommer bli besatt av något personligt – någon pseudofilosofisk princip som inte behöver hänga ihop mer än vad man behagar, eller bara en ”känsla”, något man kan försvara med att det helt enkelt är ens eget; det enda man har. Som i den gamla kristna kampsången ”Gimme that old time religion – it’s good enough for me”.

Det är inte svårt för en sådan person att rätta sig i en maktordning där man får någon slags garanti på att man är en del av gemenskapen, den rätta typen av medborgare – en legitimitet som inte har mycket annan definition än att den bestämmer att man inte är en otillåten. Man är del av det egna och en fiende till det som är utanför – det finns egentligen inte något unikt i det egna att försvara. Att hata fienden är den enda poängen med livet. Hatet göder det som kallas för klanens kärlek – i verkligheten blir det så att det kategoriska hatet ersätter all funktion som den kategoriska kärleken skulle ha. Kort sagt, man blir del av ett hatets kungarike, där alla tankar är i vägen och där styrka och makt, i sig, är det enda som skapar mening och värde.

”Once more the Sith will rule the galaxy” kraxar Sidious, ”and we shall have peace.”

Oundvikligen tror han på sina ord här, och det lär Anakin för den delen göra också. Här understryker Lucas hur viktigt det är för skurken att själv inte tro sig vara en skurk – i det här fallet är den tanken ännu mer penetrerande eftersom den speglar verkligheten i världen i stort. Demokrati är varken någon självklarhet eller någon urgammal tradition – de gamla grekerna, som vi byggt vår civilisation efter, skrattade åt idén om demokrati och Platon själv tyckte det var det sämsta tänkbara statsskicket, lika rörigt som dumt. Än idag finns, som vi alla vet, gott om länder där folk hellre väljer en godtycklig definition av ”trygghet” än vad de väljer folkstyre.

Det är just när välmående blandas ihop med trygghet och säkerhet som demokratin hotas – människan är trots allt en generellt sett lat varelse, och det är naturligt att frestas av djävulsdealar. Men absolut säkerhet kan bara komma till ett för högt pris – ett som i bästa fall stavas komplett övervakningssamhälle.

Så när Windu säger att Sidious är för farlig för att leva så tror jag verkligen att han talar ur hjärtat – jag tror att han inser att om Sidious inte förgås nu så har han vunnit. Moraliskt sett tror jag inte det går att hitta en självklar lösning här – det går tillbaka till den gamla ”skulle du dödat Hitler om du fick chansen”-hypotesen och jag kan i botten av mitt hjärta inte klandra Mace.

Men ändå. Ponera att Windu haft ihjäl Sidious och kommit undan med det. Windu skulle högst troligen få behöva ta kål på Anakin också – eller, för att parafrasera den unge Darth Vader, han skulle åtminstone försöka. I vilket fall som helst skulle sanningen förr eller senare komma ut och jediorden skulle, för att jämföra med Anakin i Episod II, ”leva en lögn”.

Och även om Windu har ihjäl Sidious och är helt öppen med det så skulle det i vilket fall som helst betyda att jedin tar över senaten i en statskupp – precis som Sidious sagt (om än inte av samma anledningar). Det klargörs i all Episod III-kanon att Palpatine är en osedvanligt populär ledare, och jedins statskupp skulle knappast vara enhälligt populär vare sig bland folk eller politiker eller ens bland dem själva. Oavsett vad de skulle göra så skulle det leda till ”inbördeskrig utan ände” och till sist skulle jedin börja likna sitherna, i luven på varandra tills, vem vet, kanske det bara fanns två kvar i slutändan.

Med Obi-Wan och Yoda som de enda jediriddarna kvar i galaxen kan man faktiskt säga att sitherna jämnat ut lagen och blivit kvitt.

FREDRIK FYHR


Alla texter om Episod III.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *