En jedi kräva inte dessa saker

”If you spent as long practicing your saber techniques as you do your wit, you would rival Master Yoda as a swordsman.”

”I thought I already did!”

”Only in your mind, my very young apprentice!”

/ Obi-Wan Kenobi och Anakin Skywalker, Episod II

Alla texter om Episod II.

En jedi kräva inte dessa saker – Anakin Skywalker och ungdomens källa till den mörka sidan

Jag tror inte jag överdriver om jag säger att de viktigaste saker som händer i en människas liv händer i tonåren – var ärlig med dig själv nu. Vem hade du varit om du inte ramlat med matbrickan den där dagen på lunchen i åttan, och alla skrattade åt dig (inklusive den där personen som du hade en hemlig förälskelse i)? Vad hade du tyckt om dig själv och dina förmågor om du hade en bättre – eller sämre – svensklärare? Om dina föräldrar hade skilt sig, eller inte. Om någon oförutsedd olycka hänt, eller inte hänt, som gav dig helt nya perspektiv på vad livet är? Om du inte hade lärt dig en hård läxa för tidigt. Om du inte hade lärt dig den förrän det var för sent?

På film är tonåringen i nio fall av tio en lillgammal protagonist som beter sig och resonerar som en vuxen människa – det är oftast den vuxne manusförfattarens projektion av sig själv, fast i en idealiskt ungdomlig form. Det, eller så är tonåringen en orealistiskt naiv figur, skildrad av vuxna som tror de vet hur tonåringar beter sig.

Den lite prekära sanningen är att tonåringar inte alltid är de smartaste skaften – för realistiskt skildrade kan de inte vara mycket till filmhjältar, till exempel. Tonåringar lever i ”mig-världen”, och de har ännu inte förstått att andra människor är mer än bara biroller i sagan om den egna livsberättelsen, eller att livet inte går ut på att Just Min Dröm ska gå i uppfyllelse. De har – om jag får generalisera – en fantastisk energi och en blind tilltro på idéer som vuxna människor (på grund av sin erfarenhet) tvekar inför, men de är sällan mer allmänbildade än de behöver, de har för få erfarenheter för att veta vad de har att vänta sig och de är hemskt otåliga om de inte får som de vill. Typ.

George Lucas vet det här. Att skildra tonåringar är faktiskt bland de saker han gjort bäst – få filmer har varit lika pricksäkra vad gäller att fånga ungdomens unika tillstånd som Lucas’ genombrottsfilm Sista natten med gänget (1973), där ett par tonåringar planlöst men med självklar hunger söker någon slags lycka i natten efter studenten (okej, de ser alla ut att vara runt 20-30 år men ingen är perfekt).

När Luke Skywalker gör entré i Episod IV är han som tagen ur Sista natten med gänget – när farbror Owen ber honom ta hand om de nyinköpta robotarna gnäller han berömt om att han vill ”sticka ner till Toshi-stationen och plocka upp några kraftkonverterare” varefter Owen faderligt stänger dörren: ”Du kan slösa tid med dina vänner när dina åtaganden är färdiga”.

Liksom många i hans Peter Pan-generation hade Lucas hjärtat kvar i ungdomen, och scenen mellan Luke och Owen är bland de mest självbiografiska passagerna i hela sagan. (Episod IV har också ett par fina, Sista natten-doftande, bortklippta scener där vi faktiskt får se Luke hänga på nämnda toshi-station och snacka tugget med polarn Biggs).

När Episod I kom var en av de hundratals klagomål som fans hade tanken på Anakin som en nioårig pojke – de som älskat de gamla filmerna var visserligen nio när de själva såg dem första gången, men i äldre år ville de flesta se sig själva igen. Anakin borde ha varit en ung man, resonerade många, säkerligen med det generösa idealet Neo i Matrix som inspirerat exempel.

Men när Anakin då väl var hyggligt vuxen, i Episod II, var det förstås ännu värre. Anakin Skywalker som nittonåring, och i Hayden Christensens underskattat halvsyntetiska gestalt, var en gnällig snorvalp som oftast bara uttryckte svaghet och misslyckande. Går man igenom Anakins resa i Episod II så kan man konstatera att han misslyckas med allt han försöker göra. Han grinar eller surar i en majoritet av scenerna han är med i, och om han är munter så är han skrytsam och dryg. Ingenting av det han vill får han, och om saker går hans väg så är det fortfarande inte på grund av något han gjort, och dessutom är det oftast fel saker han vill ha till att börja med.

För att parafrasera Edith Södergran: De sökte en man och fann en tonårssjäl – de är besvikna.

En av Lucas centrala teman är idén om familjen i tidens gång – att växa upp i en familj, att själv skaffa barn och bilda familj, och så vidare – och spänningarna kring vad som sker när man, som Yoda säger, ”för vidare det du lärt dig”.

Lucas, som själv var tonårsförälder vid den här tiden, hade inga illusioner om hur tonåringar är. En cool och ball Anakin Skywalker som flyger som Dameron Poe och fagert deppar som Kylo Ren – antagligen vad fans ville ha – hade varit bra och fint om Star Wars bara var ett gäng filmer. Men Lucas vet att ingen (allra minst tonåringar) är sådana varelser. Han vet också att det är den mörka sidan när destruktivitet blir något attraktivt. Han tar, mer än många fans och mindre engagerade biobesökare, Star Wars på allvar.

Det finns alltså ingenting ”coolt” med att Anakin blir Darth Vader – och det är inget självklart faktum som prequel-filmerna liksom per automatik dras mot. Poängen är att Anakin från början är god men blir ond. Och det är detta blivande som prequel-filmerna handlar om, vad honom beträffar, själva processen eller, om man vill prata Star Warska, konflikten i honom. Det är en tragisk berättelse om en ung människa med oddsen mot sig, och som därför misslyckas. Misslyckande är överhuvudtaget ett centralt tema i Episod II och som jag tidigare förklarat är Anakins nedåtgående kurva kopplad till republikens i allmänhet – också demokratin misslyckas, parallellt med Anakin.

Anakins fall beror på många saker, men den allra mest grundläggande orsaken kommer från faktumet att han inte har en stabil familjesituation. Inte nog med att han inte har någon far – ett faktum som filmerna något kryptiskt behandlar som ett tabu – han skiljs åt från sin mor (som bokstavligt talat är en slav) vid den känsliga åldern nio. Ingen kan därefter riktigt ta hand om honom, och eftersom han inte har några grundläggande lärdomar ”hemifrån” (han är ju trots allt uppvuxen som en slav, och därmed berövad en egen identitet) vet han heller inte hur han ska reagera på sakerna som händer honom.

Han har inte det man ska få av sin familj, nämligen någon form av karta och kompass i livet – en uppfostran, kort och gott. Hans mamma har lärt honom värdet i att bry sig om andra människor, men som slavar på Tatooine har det inte funnits utrymme för honom att rent praktiskt se hur hans mor vill att han ska leva sitt liv. Den altruism hon ger honom blir därför godtycklig – att vara osjälvisk och empatisk blir för Anakin att offra nästan vad som helst för nästan vem som helst, utan att något större syfte blir tydligt för honom.

Lucas har påpekat att de senare delarna av sagan återkopplar till de första, och att Anakin och Luke ”står inför många liknande situationer” i livet, men de ”gör olika val”. För att förenkla det kan vi, för tillfället, nöja oss med att säga att Luke gör ”rätt” och Anakin ”fel”.

Att familjen är roten till det onda (eller goda) syns när man jämför med just Luke. Också Luke kommer från fattiga förhållanden i Tatooine, men han är inte tekniskt sett en slav – även om han bor i en håla ute i ingenstans så har han en rudimentär uppfattning av hur världen fungerar, och de situationer som den lokala Tatooine-scenen kan erbjuda har säkert gett honom en hyggligt normal uppväxt. Han har visserligen inga föräldrar, men Owen och Beru fungerar utmärkt som förmyndare; vi kan förutsätta att de läst sagor för honom när han varit liten, lärt honom det han kan om världen, och haft en farmares piska-och-morot-attityd till arbete och fritid. ”Löning på fredag” är melodin för Luke, men det är åtminstone ett system att följa. När Owen och Beru dör så har också Luke precis träffat en ny faderssubstitut, Obi-Wan Kenobi, och han drivs också av kärleken till en person som (vad han beträffar, just där och då) är död: Hans egen far.

Luke vet knappt vad Kraften eller jediriddarna är men han kan ändå, med tonåringens naiva självklarhet, konstatera: ”I want to learn about The Force and become a Jedi like my father”.

Denna förmåga att resonera, agera på omständigheterna, och följa en inre röst, kommer direkt från faktumet att han haft en hyggligt stabil, om än ospektakulär, uppväxt. Även om han aldrig träffat sin far kan han också se upp till honom i hans frånvaro – ironiskt nog fungerar den döda fadern som en bättre förebild än den levande.

Vad Luke inte vet är, förstås, att hans far inte är död. Och att han även var en sith.


I Episod II är Anakin i ungefär samma ålder som Luke i Episod IV, men till skillnad från sin framtida son så är inte Anakin fri från sina bojor. Tvärtom är han omringad av krav, förpliktelser och band. Medan Obi-Wan och Yoda ger Luke någon slags akut ”jedilumpen” så finner sig Anakin bunden av jediorderns noggranna, och strängt taget byråkratiska, utbildning.

Det visar sig nämligen att denna mer ”civiliserade tid” också är en mer kontrollerande tid. Liksom Vatikanen har jediordern funnits hur länge som helst och vem som helst kan inte bara bli vad som helst – saker har procedurer och tar tid. För att bli jediriddare måste man till exempel plockas upp från en mycket ung ålder och mer eller mindre hjärntvättas i jediskolan. En jedi lär sig från dagisåldern att tränga undan sin egoism, sina begär, sin åtrå och helt fokusera på sin relation till Kraften – som de i sin tur använder för att göra det goda (eller, rättare sagt, det senaten vill att de ska göra).

Vi lär oss också i Episod II att jediriddare lever i celibat, vilket egentligen inte är något annat än en logisk fortsättning på läran. Man kan föreställa sig att en vanlig jedi inte ser några större problem med det här – en jediriddare kan inte ha mer än de vagaste minnen, från mycket unga år, av ett liv som något annat. Det är självklart för en jediriddare att koncentrera sig på sitt ständiga uppdrag att göra gott, sin spirituella närvaro, och att aldrig känna habegär till andra saker eller lust till andra människor. Och om de gör det så kommer det som en självklarhet för dem att ignorera sådana känslor.

Nu förstår vi vad Yoda menade i Episod V när han påpekar att en jedi måste ha ”the most serious mind” och att Luke ”is too old!”

Han visste ju samma sak när han stod inför Anakin som nioåring i Episod I och insåg att pojken var farlig. Anakin har ju redan lärt sig att känna begär. Han går inte att hjärntvättas, för att uttrycka sig krasst.

Där och då, i Episod I, hade saker ändå kunnat sluta på ett annat sätt. Det är den högst okonventionella jediriddaren Qui-Gon Jinn som plockar upp Anakin och vill bli hans mästare, och därmed är det också hans yttersta ansvar att Anakin ska klara utbildningen, trots att han är mycket illa förberedd för den. Ponera att Qui-Gon inte skulle ha dött vid Darth Mauls hand. Hade Qui-Gon, med sin spontanitet och sin relation till ”den levande kraften”, kunnat leda honom genom sina begär? Hade han kunnat ge den uppmuntran som sedan bara Palpatine kan ge?

Istället dör Qui-Gon, vilket gör situationen extra problematisk för Anakin som nu förlorar sin mentor, personen som är själva orsaken till att han är där han är, innan han ens hunnit lära känna honom. Obi-Wan tar visserligen över rollen som mentor, men som jag förklarade i min Episod I-analys så har egentligen inte Obi-Wan rätt inställning. Hade han fått bestämma hade de ju trots att lämnat ”little Ani” där han var.

Jag låter det vara osagt om dessa anspänningar existerar mellan Obi-Wan och Anakin när vi träffar dem i början av Episod II – det spelar egentligen ingen roll, för Anakin bubblar redan av frustration av tusen olika skäl. Han är lika otålig och impulsiv som vilken tonåring som helst, men till skillnad från alla andra tonåringar så tvingas han utstå vetskapen om sin egen potential utan att vare sig förstå den, få den bekräftad eller få utnyttja den.

Betänk Anakins situation som denna brunstiga nittonåring. Han har fått veta att han enligt en unik profetia är ”The Chosen One”, personen som ska ”skapa balans i Kraften”. Vad det betyder vet ingen, men man säger ändå åt honom att vara på sin plats. Han är bunden till jediriddarna – ”a commitment not easily broken” som Obi-Wan påpekar – fastän han till skillnad från alla andra i sekten kommit in flera år för sent och saknar de andras disciplin. Han kan inte lägga band på sig, för det faller inte honom naturligt att göra det. För varje aggressiv känsla han får kan han bara mötas av stoiskt avfärdande – för en jedi ska generellt sätt inte uttrycka känslor – och vi kan utgå ifrån att han inte har några jedivänner eller några andra relationer till omvärlden än Obi-Wan, som han dessutom inte kan vara helt säker på, och Palpatine, som av uppenbara skäl inte gör honom gott.

Anakin har växt upp som slav, och nu finner han sig återigen bunden, ägd av någon annan. Mer än något annat måste han längta efter frihet, men denna frihet har han aldrig kunnat definiera för sig själv – idén om frihet är för den delen också kopplad till ungdomen, en paroll för tonåringen som vill vara ”fri”. Det vill säga fri från ansvar, fri från förpliktelser, fri från att behöva ha något med andra människors krav att göra. I ”mig-världen”, där tonåringen lever, är jaget det enda som är av vikt.

Anakin är alltså extremt mäktig, omringad av vuxna människor med extrema krav på honom (krav han inte kan leva upp till) och dessutom i den åldern då de egna begären är mer eller mindre okontrollerbara. Han är högstadielärarens värsta mardröm – den geniala översittaren, den charmanta underpresteraren, den subversivt maktgalna A-eleven. Anakins väg till mörka sidan är som många saker är när man ser på dem med facit i hand – skrämmande självklar.

Under de tio år som gått mellan Episod I och Episod II har Anakin utvecklat en växande besatthet av två figurer: Hans mor, å ena sidan, och Padmé, den unga drottning som var med när han plockades upp på Tatooine. I början av Episod II erkänner han för Obi-Wan att han tänkt på Padmé ”varje dag” i tio års tid, och det känns inte som att han menar bildligt talat.

Besattheten han har till sin mor kan på sätt och vis förklaras rationellt – han lämnade henne som slav, och har ingen aning om hur hennes högst osäkra liv ser ut – men det finns ingen realistisk anledning till att han fortfarande skulle gå runt och tänkta på Padmé tio år senare. Han var ju trots allt bara nio år när de sågs.

För att förstå det här måste vi ringa doktor Freud, en figur som Lucas alltid haft en självklar relation med ändå (mest berömt genom alla händer som hela tiden huggs av i dessa filmer, vilket Lucas själv erkänt är freudiansk kastreringssymbolik).

En av Freuds mer kontroversiella idéer var den att även barn har sexuella drifter – även om de är mer eller mindre omedvetna om dem – och att de i början av livet är knutna till föräldrarna. I den typiska freudianska situationen vill en pojke döda sin far för att lägra sin mor, eftersom de är de enda i närheten att begära. Anakin har ingen far, vilket redan föreslår hans omnipotens – han behöver inte ens bli av med sin far, och han slipper därför all den ångest och fasa som fadermordet skulle innebära; Freudianskt sett så är Anakin redan sin egen far, och han ”äger” redan sin mor från början, i tanken.

Det här skulle också ge en extra dimension till avskedet från modern – inte nog med att Anakin måste uthärda att skiljas från henne, på sätt och vis rövas han bort från henne av en massa fadersfigurer som undermedvetet slåss om vem som ska ta hand om honom. Eftersom Padmé är den enda kvinna han kommer i kontakt med så överför han genast moderns roll till henne och vips har han utvecklat ett begär efter henne – nu strikt erotiskt, eftersom tabut är borta.

Detta förklarar, åtminstone ur denna synvinkel, Anakins besatthet av Padmé. Man kan här lägga till en akut brist på erfarenhet – eftersom Anakin inte får vara med människor romantiskt, så blir också Padmé hans alfa och omega av kärleksobjekt. Freudianskt uttryckt är hon hela hans cathexis, symbolen för alla hans begär och därför målet för all hans psykiska energi. (Libido, som Freud definierade som människans ”psykiska energi”, är ironiskt nog mycket lik jediriddarnas relation till Kraften).

Allt det här är mycket förvirrande saker för Anakin själv – som inte alls förstår vad han känner, eller varför. Det tillhör vuxenlivet, i bästa fall, att kunna identifiera sina känslor och resonera med dem. Men liksom alla tonåringar vet Anakin bara att han känner saker, och när han försöker formulera sina tankar famlar han. Varje gång han försöker att formulera åsikter utefter sina känslor, kommer bara brådmogna idéer (”Sometimes we must let go of our pride and do what is requested of us!”), feltänkta formuleringar (”Compassion … is unconditional love!”) eller rent nonsens (”It’s all Obi-Wan’s fault! He’s jealous!”) – när han inte förespråkar diktaturer förstås, men det är å andra sidan Palpatine som gett honom de åsikterna.

Desto mer allvarlig är Anakins tydliga egoism. Vi hör honom aldrig någonsin filosofera över Kraften, eller intergalaktisk djurrätt, fattiga solsystems rättigheter i galaxen, eller faran med den mörka sidan. Överhuvudtaget nämner han bara Kraften en gång, och då i ett pliktskyldigt ”May the Force be with you” till Obi-Wan som av allt att döma inte når ut alls med något av vad han försöker lära sin bångstyriga padawan. Sättet Obi-Wan säger ”You will learn your place, young one” säger egentligen allt. Tio år har gått, Anakin är mer eller mindre redo att bli en jedi, men han verkar inte ha fattat någonting av vad det innebär.

Vad gäller hans romantiska känslor för Padmé är situationen ännu värre. Det vore en sak om Anakin bara var en ”fallen jedi”, som blir kär fastän han inte borde. Men det är inte vad som händer här. Anakin är inte förälskad i Padmé på grund av hennes fantastiska personlighet – han begär, och vill äga, henne.

Visst, han genomgår den uråldriga riten att erkänna sin kärlek till flickan han åtrår (vid en öppen eld, no less) men han kan bara prata om hur mycket han begär henne – att han lider av sina känslor, ja det vore rena rama brottet om hon inte gav efter. Han har inte en enda genuin komplimang att ge henne, ingenting som föreslår att han faktiskt bryr sig om henne som individ. Också mot slutet av filmen, när Padmé faller ur stridsskeppet, blir Anakin galen i neurotisk panik snarare än passionerad rädsla, och Obi-Wan tappar det sista uns av tålamod han haft fram till denna punkt.

Sist men inte minst har vi Anakins nästan sublima skickligheter i manipulation, hans smått kusliga förmåga att vända allt han säger till sin egen fördel – en annan tonårig tendens, och högst praktiskt för den som inte har en utvecklad självkänsla.

En typisk paradox är sättet han skriver om jedireglerna när Padmé frågar om inte jediriddare ”inte får älska”. Han svarar grundlöst att jediriddarna ”uppmuntras till att älska” och att ”possession is forbidden”. Ändå är han inte sen med att blänga på Padmé med dreglande läpp, vid ett tillfälle så intensivt att hon måste be honom sluta (”It’s making me uncomfortable”).

Det är ingen slump, förresten, eftersom nästan exakt samma bläng mycket medvetet återkommer när poletten trillar ner i Episod III:

Men även utan sådana kryptiska koder är Anakins manipulering av Padmé oavbruten, likaså är den uppenbara själviskheten i hans begär. Lucas manus är extremt tätt, och på så vis underskattat, då det mer eller mindre i varje replik understryker Anakins korrupta begär. Han guiltar Padmé, använder sig av utpressningsretorik till höger och vänster och hittar på ursäkter hipp som happ, helt på eget bevåg – ta bara den där scenen vid brasan, då han erkänner sin kärlek. Så fort han förstår att hennes känslor är besvarade (”Then you do feel something!”, en replik lite för nära Dum och dummare) så föreslår han med iskall självbevarelsedrift att ”we could keep it a secret”, vilket förstås också blir exakt vad de gör.

I samma scen hojtar han att han önskar att han ”bara kunde önska iväg” sina känslor, när det är precis det en jedi ska göra. En jedi ska inte, till exempel, slakta en hel by med sandfolk bara för att han ”inte kan låta bli”. Och när mardrömmarna om hans mamma blir för starka, och Anakin sviker sitt uppdrag att skydda Padmé för att rädda henne, påstår han: ”I’m sorry. I don’t have a choice.”

För Padmé låter det som en rimlig metafor för hans känslor, men för en jedi är påståendet djupt irrationellt. Det tycks föreslå att Anakin inte kan motstå sina känslor, att han måste följa dem.

Det är snarare så en sith resonerar.

Fortsättning följer

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *