Ingenting är heligt (1937)

Har man varit i New York och stirrat upp på en skyskrapa så vet man att det är en konstig sak att göra. Det finns inget annat man kan titta på på samma sätt. Man måste liksom böja nacken i nittio grader, det ser inte helt klokt ut.

Bilder sällan gör det sällan rättvisa, men i början av Selznick-producerade screwball-komedin Ingenting är heligt så finns faktiskt en tagning på Empire State Building som är rätt fantastisk. Den börjar där nere och tiltar uppåt – precis som när Eiffeltornet i begynnelsen filmades – och det är som det där rymdskeppet i början av Det våras för rymden (1987). Bygget tycks verkligen aldrig ta slut.

Storsta’n, med deras ”slickers”, manifesteras här via Fredric March, en lite underskattad komediskådespelare med tanke på att han vann två Oscars i sina dar. Han spelar Wally, en sådan där stjärnreporter för en sådan där fet tidning. Wally har en tjock chef vid namn Oliver Stone (jo), som oftast är upprörd. Särskilt efter senaste fadäsen då det visade sig att den generöse sultanen från Marzipan, som skulle ge New York ett helt nytt museum, visade sig vara en skoputsare i förklädnad.

Som så ofta hamnar Wally ute i buschen, närmare bestämt en småstad vid namn Warsaw. De är inte så talföra där. ”Yep” är den vanligaste repliken. Ingen säger något en gång till, för som doktor Downer (Charles Winninger) påpekar: ”I don’t like to chew my cabbage twice!”

Doktor Downer gör skäl av sitt namn – större delen av sin vakna tid dricker han ur en stor dunk där det står POISON. Nyligen har han feldiagnostiserat unga Hazel Flagg (Carole Lombard) – det visar sig att hon inte alls kommer dö av strålförgiftning, han ”tog lite fel”. Nu gråter hon, för hon hade tänkt åka till New York, bränna alla besparingar och dö i flärd. Nu blir hon kvar i hålan, en utsikt som alltså är mindre attraktiv än en hastig död.

Intrigen kopplar upp sina växlar när Wally träffar Hazel och tar med henne till det stora äpplet. En liten småstadstjej som ligger för döden är en utmärkt story – Hazel berättar såklart inte att hon inte alls är döende. På så sätt kan vi ha en konflikt på lut mot slutet, efter montage som visar oss hur Hazel blir en kändis iförd den ena pälsen efter den andra galaklänningen. Allt i shiny Technicolor! Vid det laget Wally får reda på sanningen lär han ju vara kär i henne på riktigt ändå.

Det finns inte så många överraskningar i den här filmen, vilket inte är så märkligt. Det mindre roliga är att den är… tja, mindre rolig. Man kan säga vad som helst om den så kallade historiska problematiken – mot slutet kommer en rätt fascinerande sekvens där Wally sopar till Hazel i ansiktet ad hoc för att det ska se ut som att hon är sjuk i feber – men lika kännbar är bristen på energi och fyndiga vitsar.

Den som tänker screwball lär ju i första hand tänka Howard Hawks, Cary Grant och Katharine Hepburn – inte David O. Selznick, som två år senare stod bakom Borta med vinden. Det är mindre överraskande, egentligen, att den här filmen varken har den lättfotade elegansen eller den hutlösa fräckheten från filmerna den konkurrerar med. Där Hawks representerar progressiva ideal och en vilja att provocera lite representerar Selznick den konservativa kolossen, den som ska manifesteras och skina och nå ut till så många som möjligt, men som i sin natur inte rör sig speciellt mycket, och som verkligen inte utmanar.

Det var därför ingen överraskning att Ingenting är heligt inte blev en succé – faktum är att den gick flera hundra tusen dollar back, och fram tills Kinos 2K-restaurering år 2011 (gjord på Selznicks egna nitratkopia) har den varit en stapelvara i amerikansk public domain, uppdykandes på den ena 50-in-1-budgetboxen efter den andra.

Inte heller är det överraskande hur Ingenting är heligt lånar sina New York-journalistjabbar från The Front Page sex år tidigare (som Hawks senare skulle göra om till Det ligger i blodet) och sannolikt kommer filmens stelhet i övrigt från att det var ett lite styltigt Technicolor-projekt, regisserat av William A. Wellman (av det Selznick-vänliga skrot och korn som fick i luften ett projekt som Vingarna).

Det är därmed sagt inte en dålig film – bara inte den mest minnesvärda av sitt slag man kan se. Den har en delvis obligatorisk karaktär för historiskt intresserade, inte bara eftersom det var den första screwballkomedin i färg utan även för att det var den första färgfilmen som använde skärmprojektion, montage och negativeffekter.

Och Carole Lombard. Om March var underskattad är det inget mot vad Lombard var – och är. Från 1921 till 1942 var hon eventuellt den största och enda kungligheten vad gäller den amerikanska filmkomedin – från Hawks Primadonna (1934) till Lubitsch Att vara eller inte vara (1942) innan hon tragiskt omkom i en flygolycka över Nevada.

Medan hon levde på denna jord var hon gift två gånger – först med William Powell och sedan med Clark Gable. Det föreslår humor, djärvhet och nerver av eld – element hon balanserade naturligt på duken. Ingenting är heligt var hennes enda färgfilm, och det är nästan ett enda självklar anledning att se den. Jag måste tro att anledningen till att filmen har sina beundrare har att göra med detta – vi är vana att se henne i pulserande silver men här glimmar hon i rött och gult.

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *