Rocky III (1982)

Är inte Sylvester Stallone lite elegant ändå?

Elegans är kanske inte ordet man förknippar ”Sly” med – det skulle vara en charm besläktad med en särskilt välskött bulldogg terrier – men jag tänker förstås på Stallone som filmskapare. Han diskuteras sällan så, som regissör och manusförfattare, och kanske är det rimligt – han är ofta ett trubbigt instrument. Men ändå. Då och då i hans filmer – ofta på tal om ingenting – skiner en osannolik poesi in mellan lagren.

Jag tror att mitt favoritexempel är Rocky III, kanske Stallones mest eleganta film. Det man oftast pratar om med den filmen är de ”cheesy” elementen – Survivors titelsång ”The Eye of the Tiger”, den jivande Mr. T, Hulk Hogans stora cameo och förstås det homoerotiska montaget mellan Stallone och Carl Weathers som springer på stranden. Efter den helt autonoma Rocky (1976) och den onödiga men överlag rimliga uppföljaren Rocky II (1979) går det inte att förneka att Rocky III är en framåtvolt ner i det absurda. Tveklöst har Rocky Balboa här förvandlats till Stallones kommersiella livlina, en slags broiler av melodramatik.

Men just eftersom Rocky inte behövde någon uppföljare till att börja med har hela serien något fascinerande över sig, och inom ramarna Stallone ger sig själv har de enskilda filmerna olika effekter – som jag tidigare nämnt är alla Rocky-filmer formellt sett ”likadana”, men tematiskt sett handlar de om olika saker. Den första filmen handlar om att uppnå sin dröm på en rent personlig nivå. Den andra filmen (där Rocky gifter sig, köper hus, blir pappa, får lite läshuvud, tar en medalj…) handlar om att etablera sig själv som social figur och på en större symbolisk nivå bli en ”man”.

Den tredje filmen handlar om problemet med lättjan som följer, när man blir bekväm och tappar ”udden”, den så kallade ”tigerns blick” – hur undviker man att bli en soffpotatis i medelåldern? Kan man, åtminstone på någon praktisk nivå, hålla ungdomen vid liv?

Det här är ju relativt ambitiösa filosofiska idéer och i Rocky-serien ligger del tre i en fruktbar skarv, precis mellan de första filmernas jordnära fokus och de senare uppföljarnas mer uppblåsta absurdism. Stallone skrev både manus till och regisserade Rocky III, och trots filmens liksom grundläggande korruption så tycker jag om flera av lösningarna som han ger sig själv som filmskapare. (För att gå in på dem kommer vi behöva gå igenom hela filmen, så har du inte sett denna över 30 år gamla film så har du blivit varnad).

Till att börja med låter han sin huvudperson bli förd bakom ljuset och symboliskt förlöjligad. Rockys långa segerparad, som vi får se i ett inledande montage, visar sig bygga på faktumet att hans tränare Mickey (Burgess Meredith) gett honom enkla motståndare, mot vilka han enkelt kan behålla sin titel. Utmanaren Clubber Lang (Mr. T) däremot, är ”hungrig”, och därför farlig. Rocky ser inte allvaret, utan är lat och förblindad av sitt avslappnande liv i rampljus och lyx. I peripetin knockas han i tredje ringen av den högst osympatiske ”clubbern”, samtidigt som Mickey dör med ett par något kryptiska sista ord (”It hurts me”).

De första akterna är skildrade med underskattad grundlighet. Stallone introducerar Rocky för oss som en stjärna, men under ytan är hans bortkomna materialism impregnerad in i minsta detalj manuset – särskilt kontrasteras han mot karaktärer som vid första anblicken ser patetiska ut, men som vid närmare betraktelse visar sig spegla hans egen impotens. Den förste är den oförbätterlige svågern Paulie (Burt Young) som i början av filmen hämtas av Rocky i fyllecell. ”You’re a jealous, lazy bum” konstaterar Rocky.

Detta må vara mer eller mindre sant, men Paulie har också en stolthet och intuition – han vet vem han är, och när han kastar klockan han fått i present går Rocky ner på knä för att plocka upp den. Paulie sparkar envist undan den och säger att den aldrig visat tiden rätt. Rocky är benägen att plocka upp den dyrbara prylen när den hamnar på marken, men han orkar inte rädda den när Paulie sparkat undan den. Trots sin skenbart patetiska uppenbarelse har Paulie här jabbat bort Rocky mentalt. Han har tappat fokuset. Som han senare säger, ”What am I supposed to do?”

Liknande saker händer i ringen mot wrestlern Thunderlips, spelad av den iögonfallande Hulk Hogan. Denna scen – som tar upp en bit av filmens upptakt – omtalas ofta som en av filmens mest absurda och malplacerade. Men som uppbyggnad av Rockys karaktär har den sin plats. Dels kan vi här se vilket spektakel hans liv blivit, och dels kan vi se hur han till och med underskattar sin motståndare i denna ”vänskapsmatch”. Thunderlips må vara en typ av Starke Adolf-showman men också han har stolthet i vad han gör, och att spektaklet går till välgörenhet ändrar inte på faktumet att att han när han väl står i ringen ger sitt allt. ”You think it’s all fake?” ropar han och kastar senare iväg Rocky som sopor på publiken.

Rockys bortkommenhet kulminerar i montaget där han tränar inför matchen mot Clubber Lang – vilket sker i ett gym fullproppat med journalister, merchandise, fans och en hel orkester. Medan Clubber tränar au naturel i ensamhet är Rocky omringad av en ”cirkus” där pianot spelar sig själv (bokstavligt talat) och såpbubblor flyger i luften. Jag finner det här vara alldeles utmärkt visuellt berättande –  omedvetet eller ej så lånar Stallone här faktiskt en typ av visuell poetik från Fritz Langs och F.W. Murnaus 1920-tal.

Efter att Rocky förnedrats mot Clubber Lang uppdagas hela hans fall för honom och han går ner i en kastrerad depression. Han har svikit sig själv på en djup nivå och ”When a fighter don’t believe, that’s it! He’s finished! It’s over!” Hans gamla nemesis Apollo Creed (Carl Weathers) kliver in för att ge honom en ny chans, men länge ser det ut som att Rocky är förlamad av tanken att han är en sopa. Det krävs ett sådant där brandtal från Adrian (Talia Shire) som bara Stallone kan skriva.

Därefter kommer ett montage där Rocky utan vidare krux blir pånyttfödd – nu med en ny nätthet, inspirerad av Creeds ”svarta” stil, och när han står i ringen igen är han ”tjugo kilo lättare” där han förut var en mer av en rå, oslipad bulldozer. Med sin nya självsäkerhet knockar han Lang i tredje ronden och sedan är filmen märkligt nog slut – på sätt och vis kan man säga att Rocky III börjar med det tunga artilleriet och slutar lätt, där de flesta filmer fungerar tvärtom.

Alla Rocky-filmer hittar olika sätt att berätta en story om ett nytt nederlag som vänds till en ny seger. I Rocky III har nederlaget något sympatiskt enkelt över sig. Jag tycker att Clubber Lang representerar det till synes överväldigande hot som vid närmare betraktelse inte är speciellt farligt alls. Lang kommer när Rocky har garden nere och när han hamnat i en punkt i livet då han utan att han märkt det gått vilse. Jag tror att alla människor oundvikligen når en sådan punkt i livet någon gång – och om inget annat så kan man klanta till det och uppleva skam, på grund av något dumt misstag som man inser att man egentligen står över. Lang representerar också denna neslighet, detta vardagliga aber som man kan låsa sig vid och ligga sömnlös över.

Men går man igenom sin självömkan, börjar om från scratch, hittar nya vägar och ny inspiration till en ny stil, så att säga, kan man som Rocky slå tillbaka som den man är. Då leker man plötsligt med det där som psykade en förut, man kan skratta åt det och konstatera: ”You ain’t so bad!”

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *