💿 Metallica: Through the Never (2013)

SĂ„ det visar sig att en konceptuell konsertfilm med Metallica kan jĂ€mföras med Godzilla – detta Ă€r Metallica vs. Cinema, med nĂ€stan lika mycket demolering, berĂ€ttelsen om ett band som försöker ha ihjĂ€l filmen som de Ă€r fast i, Ă€ta upp dess momentum och spotta ut det.

Mellan konserten finns nĂ€mligen en musikvideoliknande liten intrig dĂ€r en roadie (Dale DeHaan) Ă€r ute pĂ„ ett uppdrag Ă„ bandets vĂ€gnar. ”Man suckar varje gĂ„ng de klipper tillbaka dit” klagade en kritiker förutsĂ€gbart. Ja, men poĂ€ngen med filmen Ă€r just att en konsert med Metallica kan matcha, kanske till och med övertrĂ€ffa, vad för slags filmĂ€ventyr du Ă€n kan tĂ€nka dig.

De fiktiva segmenten Ă€r inte örhĂ€ngen pĂ„ en konsert. DokumentĂ€ren och fiktionen brottas filmen igenom om vem som ska ha uppmĂ€rksamheten – ibland sĂ„ att specialeffekter och fiktiva strĂ„k invaderar scenen dĂ€r bandet spelar – och Metallica Ă€r de som hela tiden mĂ„ste sĂ€tta ner foten för det organiska, analoga och genuina. Livemusik ska vara en upplevelse nĂ€ra huden. Det Ă€r det riktiga mĂ„let med filmen. Den riktiga konflikten handlar om vem som ska fĂ„nga sjĂ€len: Är det den nakna, nĂ€stan rituella exorcismen i en rockkonsert eller Ă€r det filmens teknologiska fantasiförmĂ„ga, sĂ€ttet vĂ„r vĂ€rld görs om till drömsk metafor.

LÀnge Àr Through the Never en rent ut sagt mÀsterlig film. Om det rent kategoriskt Àr en mekaniskt kommersiell PR-film sÄ bÀr den pÄ samma transcendens som de gamla propagandafilmerna frÄn Sovjet. Man blir ju berörd av Pansarkryssaren Potemkin (1925) inte för att man vill revoltera mot det ryska tsarvÀldet utan för att det finns nÄgot universellt i det mÀnskliga lidande och förtryck som besÀttningen utsÀtts för. PÄ samma sÀtt blir Ätminstone jag berörd av Through the Never inte för att jag vill gÄ ner pÄ knÀ och tillbe James Hetfield, utan för att den lidelse som musiken och publiken alstrar Àr mÀktigare Àn nÄgon enskild person eller nÄgon enskild produkt.

DÀrmed inte sagt att det musikaliska ansprÄket Àr meningslöst. En hel del kritiker negligerade filmen av ingen annan anledning Àn musikkritikens preussiskt skoningslösa dogmer. Metal Àr, sÀrskilt pÄ film, nÄgot man skrattar Ät. Om det dessutom rör sig om hÄrdrockens Rolling Stones, vilket Metallica rimligen bör kallas, ja dÄ mÄste det röra sig om en ytlig uppvisning i kommersiell nostalgi. Dunk lÄter stÀmpeln, next please.

Till att börja med underskattar man naturligtvis vilken bedrift det Ă€r att bandet fortfarande finns, och fortfarande lĂ„ter sĂ„ starkt, efter över 30 Ă„r. Men man ignorerar Ă€ven att bandet förblivit kreativt genuina, anstrĂ€ngt sig för att övertrĂ€ffa sina egna förvĂ€ntningar och sĂ€llan tappat vare sig den tematiska intelligensen eller den konstnĂ€rliga intuitionen – mycket av Metallicas musik har blivit sĂ„ rik just för att bandet inte rĂ€knat ut saker pĂ„ förhand. De har respekterat musikens förmĂ„ga att nĂ„ oĂ€ndligt mycket högre höjder Ă€n vad för intellektuella premisser man nu kan utgĂ„ frĂ„n.

För mig har Metallica alltid varit ett gÀng helt godtagbara profeter som orerat mitt pÄ ljusan dag, mitt under nÀsan pÄ de som borde ha noterat det, men som naturligtvis föredrar att istÀllet hÀnge sig Ät musik som nÄgot sociosyntetiskt, ett kulturellt valörsystem av kredd och smak dÀr du kan bli miljardÀr om du bara investerar rÀtt Äsikter i rÀtt enheter. Vad du Àn lyssnar pÄ sÄ fungerar artisten som slav Ät dig och dina begÀr.

Ett band som Metallica arbetar istĂ€llet inifrĂ„n och ut. Trots merchandise och vĂ€rldserövringar sĂ„ lĂ„ter sig deras musik inte Ă€gas eller appliceras. Du kan inte ta Metallicas musik och sĂ€ga att den Ă€r din – tvĂ€rtom kommer Metallica till dig, och du gĂ„r med i musiken som om du sluter ett förbund i en sekt.

Metallicas musik representerar ingen chic idĂ©, eller nĂ„got snajdigt resonemang att ha med i bakhuvudet medan du lever ditt liv. Den manifesterar istĂ€llet en slags plats, dĂ€r man upplever musiken som en hĂ€ndelse i nuet. Det Ă€r musik som greppar sina Ă„tta armar efter de referenser och betydelser och nivĂ„er som Ă€r angelĂ€gna, inte i sig, utan för att de kan anvĂ€ndas som muskler att greppa tag om idĂ©erna med. Det Ă€r musik som inte ”handlar” om saker, de Ă€r de sakerna. Det Ă€r musik som hĂ€nder dig nĂ€r du trycker pĂ„ play. Det lĂ„ter kanske flummigt, men det rör sig bara om den mest basala skillnaden mellan ett substantiv och ett verb. Metallicas musik, liksom den mesta hĂ„rdrocken, Ă€r inte ett ting att övervĂ€ga utan nĂ„got som Ă€r och sker, fysiskt och i brist pĂ„ bĂ€ttre ord rent.

Den hÀr kompromisslösheten gör ocksÄ att en film som Through the Never kan ta ut svÀngarna ideologiskt, vilket Àr kanske dess största överraskning. De fiktiva sekvenserna avfÀrdas gÀrna som meningslöst ögongodis, eftersom de Àr för lika musikvideor och svÄrare att tyda Àn den mer didaktiska föregÄngaren The Wall. Men dessa sekvenser laborerades ihop av bandets medlemmar och Àr genomtÀnkta, sÀkert med en hel del noggrannhet.

Den inledande premissen Ă€r förrĂ€diskt enkel: Trip (som DeHaans figur kallas) fĂ„r ett uppdrag att hitta en grunka som ”bandet behöver”. Detta tar honom ut pĂ„ mĂ€rkligt folktomma gator, som snart visar sig vara överfulla av vĂ„ldsbenĂ€gna protestanter och militanta kravallpoliser.

Vi fĂ„r aldrig veta vad ”saken” rör sig om, men en avgörande sak gör sĂ„ att det hela inte kan skrivas av som en tom pose: Polisen Ă€r lika barbarisk, och hungrig pĂ„ vĂ„ld, som protestanterna. NĂ€r vĂ„ldsamheter bryter ut bryter verkligen vĂ„ldsamheter ut, medan den harmoniska muzaken inne pĂ„ det tomma köpcentrumet harmoniskt hummar vidare. Den apokalyptiska striden Ă€r inte utan överraskningar, eftersom de inte speglar den klassiska filmnarrativen utan den djuprotade fatalismen i Metallicas musik, men jag ska inte skriva en lista.

IstĂ€llet stannar jag vid filmens tveklöst starkaste ögonblick, dĂ„ Trip vandrar genom öde gator dĂ€r protestanter hĂ€nger döda i snaror frĂ„n lyktstolpar – bilder som ekar det amerikanska rasförtrycket, hĂ€r manifesterat i en antagonist krediterad som ”The Rider”, en steampunksammansmĂ€ltning av första vĂ€rldskriget, KKK och dagens kravallpolis, som till hĂ€st jagar Trip under större delen av filmen (vĂ€rt att nĂ€mna Ă€r att de hĂ€r segmenten Ă€r nĂ„got överreklamerade och inte alls utgör lika stor del av filmen som konsertmaterialet).

Metallicas musik handlar inte om att manifestera det goda mot det onda, eller det rÀttrÄdiga mot det korrupta. TvÀrtom Àr den totalt fatalistisk och handlar om att slÀppa in undergÄngen i ens huvud, övervÀga alla de helvetiska perspektiv som angÄr en mÀnniska som vill se pÄ vÀrlden med sÄ klara ögon som möjligt. Om inte fasan, döden, vreden eller terrorn kan svÀljas och accepteras sÄ mÄste den anvÀndas som en renande eld, nÄgot vi gÄr igenom för att leva en dag till.

Den ideologiska förvirring man kan skönja i filmen – som vissa undrade, ”vad betyder allt?” – Ă€r dĂ€rför en irrelevant restprodukt av vad som egentligen spelar roll, nĂ€mligen kĂ€nslan av att leva pĂ„ maktens nĂ„der. Att en polis och en KKK-medlem har mer likheter Ă€n skillnader och att det begĂ€r och de behov vi bĂ€r omkring i bröstet kan komma att behöva slĂ„s ner av maktens riddare, hur de Ă€n ser ut.

Det enda som Ă€r mĂ€ktigare Ă€n detta vĂ„ld Ă€r, förstĂ„s, konsten. Jag har all förstĂ„else för den dĂ€r kritikern som lĂ€ngtade tillbaka till konsertdelarna – vem gör inte det? Konserten Ă€r fantastiskt fĂ„ngad av jag vet inte hur mĂ„nga kameror, och den visuella rytmen följer pĂ„ ett sublimt sĂ€tt musikens rasande takt utan att nĂ„gonsin kasta sig in i migrĂ€nestetikens landskap. Det Ă€r en konsert sedd ur en nyfiken, nĂ€rgĂ„ngen guds ögon, med alla kanaler öppna och strömmande.

I takt med att vÀrlden gÄr under, bokstavligt talat, blir ocksÄ konserten en bubbla, den enda plats dÀr saker inte Àr ur led. Konserten börjar som en dokumentÀr men förvandlas gradvis, genom sin kamp med och mot fiktionen, till en symbolisk plats. Det Àr den plats dÀr vi tar vÄr apokalyps och försöker nÄ ett genuint högre tillstÄnd genom musikens primalterapi. Till och med nÀr stÄl och metall regnar ner frÄn taket och alla stora pyrotekniska specialeffekter slÄs ut fortsÀtter bandet spela, och avbildad verklighet har definitivt förvandlats till symbolisk fantasi. Det Àr bara hÀr, inuti musiken, som vi kan uppleva kÀrlek, hopp och mening nÀr alla andra omstÀndigheter sviker oss.

Filmen kom Ă„r 2013. Jag noterar, i förbifarten men med viss fasa, att det börjar bli ett tag sedan. Kanske att vi hĂ€r kan se ett sĂ€llsynt tidigt exempel pĂ„ en film före sin tid. Än sĂ„ lĂ€nge kanske det bara syns i en och annan vinkel, ett och annat perspektiv.

Jag tĂ€nker sĂ€rskilt pĂ„ bilden av de hĂ€ngda aktivisterna. Kanske den bilden sĂ„g ut som överdrivet effektsökeri dĂ„, bara för sex Ă„r sedan. Ärligt talat kan jag sjĂ€lv inte förklara vĂ€gen vi fortfarande rullar pĂ„, men idag ser Ă„tminstone jag en djĂ€rv, övervĂ€ldigande bild som vĂ„gar öppna locket pĂ„ det blodiga begĂ€r som kĂ€rlekens fiender bĂ€r pĂ„, den vĂ€rld de vill ha, de syner de vill se. Den starke alltid starkast. Den som kĂ€ftar emot slĂ„s ut, förnedras och hĂ€ngs; en utopi för nationalismens barbari. Obey your master, som sagt.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *