đŸ“œ 100 favoriter 2019 (35-21)

<- 50-36.

35. Korpen (Le corbeau, 1943)

Henri-Georges Clouzots kontroversiella genombrottsfilm, en kompromisslöst kall och klaustrofobisk film om en liten by som plĂ„gas av anonyma brev, skrivna av en mystisk avsĂ€ndare som avslöjar folks hemligheter, vĂ€nder invĂ„narna mot varandra och hyser sĂ€rskilt agg mot lĂ€karen Pierre Fresnay, som anklagas för att vara abortionist. Den spĂ€nnande intrigen Ă€r vattentĂ€t och totalt oförutsĂ€gbar – pĂ„ det sĂ€tt som kom att bli Clouzots kĂ€nnetecken – men det Ă€r i den prekĂ€ra tematiken som filmen har djup och bredd. Detta var den andra film som Clouzot gjorde för tyska bolaget Continental under ockupationen, och den som fick bĂ€garen att rinna över för motstĂ„ndsrörelsen – filmen anklagades för att hĂ„na det franska folket, drogs tillbaka av distributörerna sjĂ€lva och Clouzot fick arbetsförbud pĂ„ livstid (senare mer eller mindre upphĂ€vt). Det Ă€r inte svĂ„rt att förstĂ„ att filmen satt obekvĂ€mt nĂ€r det begav sig, dĂ„ den fortfarande Ă€r en kĂ€rv, subversiv film dĂ€r bristfĂ€lliga mĂ€nniskor stĂ€lls inför sitt eget hyckleri utan att nĂ„gon, allra minst dem sjĂ€lva, kan vare sig döma eller förskona. Filmens politiska trogenhet Ă€r ocksĂ„ kusligt svĂ€vande – den populĂ€ra Ă„sikten Ă€r att filmen Ă€r en förklĂ€dd nazikritik, och metafor över ockupationen, men filmens ofta helt omĂ€nskliga mĂ€nniskosyn (med repliker som ”ondska Ă€r nödvĂ€ndigt”) gör det öppet för diskussion.

34. Butiken vid Storgatan (Obchod na korze, 1965)

FĂ€ngslande, suggestivt finstĂ€md dramakomedi som utspelar sig i Naziockuperade Tjeckoslovakien och handlar om en fattig, lĂ„gpresterande snickare som av sin svĂ„ger – som Ă€r högt uppsatt hos fascisterna – fĂ„r jobbet att vara ”arisk representant” Ă„t en gammal judisk kvinna som Ă€ger en knappbutik. Han tror att det Ă€r en vĂ€g upp i hierarkin men det visar sig att knappfabriken Ă€r vĂ€rdelös och att den snĂ€lla gumman Ă€r halvdöv och lĂ€tt förvirrad – dessutom dras nazisternas snara Ă„t sakta men sĂ€kert, och han mĂ„ste bestĂ€mma sig för vad han ska göra nĂ€r ”utrensningen” nĂ€rmar sig. En starkt humanistisk film som sĂ€tter fingret bĂ„de pĂ„ hur antisemitism och sociala orĂ€ttvisor fungerar, samtidigt som den, liksom Chaplins Diktatorn, tonmĂ€ssigt balanserar oerhört skickligt mellan existentialistisk komedi och mördarförtryckets verklighet. Fantastiskt skĂ„despeleri! Vann Oscar för bĂ€sta utlĂ€ndska film nĂ€r det begav sig.

33. Bittert ris (Riso amaro, 1949)

Ganska skandalös sen neorealistisk skapelse som anvĂ€nder Hollywood-ingredienser för att fördöma, just, omoralisk amerikansk materialism – bland annat lĂ€ttklĂ€dda Silvana Mangano, vars kurviga uppenbarelse skapade paradoxal moralpanik. Doris Dowling spelar olycksalig ung kvinna som dragits in i skurken Vittorio Gassmans affĂ€rer – hon dumpas med hans senaste byte (ett vĂ€rdefullt diamanthalsband) pĂ„ ett risfĂ€lt dĂ€r hon utvecklar solidarisk vĂ€nskap med de hĂ„rt slitande kvinnorna. Mangano Ă€r den livfulla, mindre bekymrade donnan som lockas av bĂ„de det ena och det andra – dock ej av sergeanten Raf Vallone, som agerar moraliskt ankare (via kommunismens dygder) genom hela filmen. En fascinerande film som Ă€r lika mycket proletariatpamflett som den Ă€r en noir-stĂ€nkare och en svulstig melodram; perfekt omvĂ€xlande intrig och mĂ„nga minnesvĂ€rda scener av sĂ„vĂ€l sensuellt schwung som operatiskt lidande och ond, brĂ„d död. PĂ„ nĂ„got vĂ€nster (bokstavligt talat) blir filmen en oavsiktlig USA-hyllning, pĂ„ samma sĂ€tt som filmens övervĂ€ldigande femininitet kan sĂ€gas vara lika feministisk som mansromantiserad. Riktigt sevĂ€rt hursomhelst, och förmodligen neorealismens mest genuint underhĂ„llande. Recenserade filmen mer utförligt i vintras.

32. PrĂ€stmans dagbok (Journal d’un curĂ© de campagne, 1951)

Bressons omhuldade filmatisering av Georges Bernanos’ roman med samma namn Ă€r sĂ„ trogen förlagan att den praktiskt taget fungerar som en levande illustration. Oförglömligt förtvivlade Claude Laydu spelar ung, deppig prĂ€st som kommer till en liten by dĂ€r det visar sig att han Ă€r ovĂ€lkommen; han skriver ner sina tankar och kĂ€nslor i en dagbok medan glĂ€djelösa dagar kommer och gĂ„r och han sjĂ€lv mĂ„r allt sĂ€mre. Denna fascinerande film Ă€r precis sĂ„ kul som den lĂ„ter, men trots filmens patetik finns en sĂ€regen skönhet i filmen. Bresson lyckades hĂ€r, innan hans stil blev Ă€nnu mer radikalt minimalistisk, hitta förtrollande kontraster mellan det enkla och det drabbande – i det sparsmakade utförandet finns en lĂ„geffektiv spĂ€nning som vĂ€xer sig starkare, besjĂ€lar de grĂ„ miljöerna och ger ett otroligt fokus till berĂ€ttelsen. OCH! En efter en som ser Bergmans NattvardsgĂ€sterna pusslar ihop den med Schraders opportunistiska plagiat First Reformed. Bressons film Ă€r pusselbit nummer tvĂ„.

31. Metallica: Through the Never (2013)

Nyligen recenserad. En fenomenal konsertfilm med Metallica, sammanvĂ€vd med en musikvideoliknande Mad Max-pastisch dĂ€r roadien DeHaan hamnar pĂ„ gator i krigstillstĂ„nd, i jakten pĂ„ en McGuffin eller annan. Tekniken tar oss nĂ€rmare scenen Ă€n publiken, och det dokumentĂ€ra (den slamrande, explosiva musiken) tar strid mot filmens fiktiva inslag, som samtidigt innehĂ„ller en del ovĂ€ntat relevanta visuella metaforer. Allt som allt en ovĂ€ntat sĂ€regen film och en bombastisk upplevelse – Ă€r det bara en kommersiell PR-film sĂ„ Ă€r det att jĂ€mföra med sovjetisk propaganda frĂ„n 1920-talet

30. Claires knÀ (Le genou de Claire, 1970)

Fascinerande film, bĂ„de komplex och lĂ€ttviktig, om en man som ska gifta sig men av en hĂ€ndelse hamnar i kontakt med tvĂ„ flickor – den ena Ă€r förĂ€lskad i honom medan han sjĂ€lv Ă€r olĂ€mpligt attraherad av den andra. För att rĂ„da bot pĂ„ sin Ă„ngest inför Ă€ktenskapet bestĂ€mmer han sig för att han bara mĂ„ste Ă„trĂ„ den senare flickans knĂ€. BerĂ€ttad av Eric Rohmer i korta episoder, alla mĂ„ngsidigt och lekfullt gjorda, och pĂ„ samma sĂ€tt som det sakliga fotot ramar in pittoreska miljöer och vackra vyer fĂ„ngar sjĂ€lva filmen nĂ„got mycket enkelt och litet, som samtidigt Ă€r uppriktigt och ganska hutlöst och som i tredje ledet blir mĂ€nskligt pĂ„ ett oöverskĂ„dligt sĂ€tt. Försökte sĂ€tta fingret pĂ„ det mer precist i min recension i somras.

29. First Man (2018)

HĂ€r har vi en nyare film jag faktiskt aldrig skrev en recension pĂ„, trots att jag skrev nog med anteckningar för att det skulle rĂ€cka. Damien Chazelles film om Neil Armstrong tyckte jag hursomhelst var fantastisk – sĂ€rskilt skön var filmens brist pĂ„ öppen sjĂ€lvmedvetenhet eller forcerad zeitgeist. Storyn har sina inbyggda biopicbeats hĂ€r och var, men den impressionistiska skildringen av, och kontrasten mellan, Armstrongs liv och arbete ger filmen en filosofisk och human ande, samtidigt som detaljrikedomen och överdĂ„digheten Ă€r alldeles perfekt. First Man fungerar lika mycket som en historisk berĂ€ttelse som fabel om förlust och försoning – efter Whiplash och La La Land Ă€r detta filmen dĂ€r Chazelle landar i vĂ„ra medvetanden som en sĂ€ker röst. Kanske skriver mer om denna film vid senare tillfĂ€lle.

28. The Butcher Boy (1997)

SlĂ„ende filmatisering av Patrick McCabes vĂ„ldsamt uppluckrade roman – en minst sagt sĂ€regen version av den numera vĂ€lbekanta genren ”uppvĂ€xtskildringar ur arbetarklassen” dĂ€r huvudpersonen Ă€r en irlĂ€ndsk pojke som vĂ€xer upp med en alkoholiserad och vĂ„ldsam far och gradvis blir galen. Med en högljudd berĂ€ttarröst och en konsekvent nĂ€rgĂ„ngenhet Ă€r filmens perspektivet sĂ„ tĂ€tt fokuserat pĂ„ pojken (fint spelad av Eamonn Owens) att man inte fĂ„r en chans att betrakta detta som nĂ„got slags drama i konventionell mening – snarare Ă€r det en upplevelse av livet som levs framför vĂ„ra ögon, till effekter som Ă€r bĂ„de socialrealistiska och fantasifullt överdrivna, blodigt allvarliga men ocksĂ„ absurt komiska. Detta Ă€r en spritt sprĂ„ngande filmupplevelse, som pĂ„ ett starkt sĂ€tt sĂ€tter fingret pĂ„ sociala arv och religiös korruption, men ocksĂ„ faktumet att att den generella synen pĂ„ galenskap ofta hör ihop med en ovilja att se bortom konformism eller trygga formler.

27. Nakna nerver (In a Lonely Place, 1950)

Imponerande melodramatisk noir dĂ€r svala Gloria Grahame blir kĂ€r i sin granne (Humphrey Bogart), en avdankad manusförfattare som rĂ„kar vara misstĂ€nkt för ett kvinnomord. Hon, och vi, utgĂ„r ifrĂ„n att han Ă€r oskyldig – men i takt med att hans vĂ„ldsamma, undertryckta sidor kommer upp till ytan börjar hon fĂ„ orsak att tvivla
 och kommer han lĂ„ta henne gĂ„, skyldig eller ej? Eventuellt Nicholas Rays första centrala verk – en mycket modern film av sitt slag, hjĂ€rtskĂ€rande psykologiskt komplex och mer och mer klaustrofobisk ju lĂ€ngre den pĂ„gĂ„r, samtidigt gjord med en svindlande romantisk kyla som ger hela filmen (som utspelar sig i ett högst oglamoröst Hollywood) en drömsk kvalitĂ©. Manuset, efter en roman av Dorothy B. Hughes, balanserar ett mordmysterium med en subtil melodram som i grunden bĂ€r spĂ„r av den grekiska tragedin; Bogart gör en av sina bĂ€sta framtrĂ€danden i den kolsvarta huvudrollen. Inte en film som blev en omedelbar klassiker nĂ€r den kom, men med Ă„ren har den influerat mĂ„nga moderna psykologiska thrillers och fĂ„tt ett anseende som en av film noir-genrens mĂ€sterverk. NĂ€sta gĂ„ng du ser en film av David Lynch – se denna som primer.

26. Late Autumn (Akibiyori, 1960)

Sen Ozu i blĂ€ndande fĂ€rg – hans leading lady Setsuko Hara spelar Ă„trĂ„dd, respekterad Ă€nka, vars dotter Ă€r i giftasĂ„lder. Tre Ă€ldre mĂ€n, som alltid varit förtjusta i kvinnan och som inte har nĂ„got bĂ€ttre för sig, beslutar sig för att se om hon kan gifta om sig för att inspirera dottern till att acceptera ett giftermĂ„l. Denna omarbetning av mĂ€sterverket Sent om vĂ„ren (dĂ€r Hara spelade dottern till en ensam pappa) har ett mer rakt och sakligt melodramatiskt fokus Ă€n mĂ„nga av hans allra bĂ€sta, men det Ă€r fortfarande en knivskarpt dragen berĂ€ttelse, minutiös in i minsta replik, som mĂ„lar upp ett samhĂ€lle i förĂ€ndring samtidigt som den romantiskt sĂ€tter fingret pĂ„ hjĂ€rtskĂ€rande förhĂ„llanden mellan förĂ€ldrar och barn, samhĂ€llets krav och den egna viljan, minnen och saknad, begĂ€r och förlust, samvaro och ensamhet. Ljuvligt att se.

25. Medan Ären gÄr (Another Year, 2010)

Lysande drama om ett Ă€ldre par (Jim Broadbent och Ruth Sheen) som lever lyckligt gifta sedan Ă„rtionden tillbaka – filmen utspelar sig under ett Ă„r och handlar om de vĂ€nner och slĂ€ktingar som tyr sig till dem, och som sjĂ€lva lever lĂ„ngt ifrĂ„n lika harmoniska liv. Ur det lilla föds stora, gĂ„tfulla, djupt mĂ€nskliga och livsavgörande kĂ€nslor, och filmen Ă€r lika poetisk som den Ă€r lĂ€ttillgĂ€nglig. Eventuellt Mike Leighs mest ljuvligt gjorda film; liksom en briljant novellförfattare skapar han stora mĂ€nskliga djup ur skenbart enkla och tydliga karaktĂ€rer och scenarion. I slutĂ€ndan Ă€r detta en subtilt stark film om lyckans och olyckans natur, och mĂ€nniskans allergi mot ensamhet, hennes behov av andra. Makalöst skĂ„despeleri, sĂ€rskilt den oslagbara Leslie Manville som parets skamfilade vĂ€ninna.

24. Dimmornas kaj (Le Quai des brumes, 1938)

Marcel CarnĂ©s nĂ„got förbisedda klassiker, recenserad i november; en vacker om Ă€n exceptionellt deprimerande novellistisk berĂ€ttelse om en desertör (Jean Gabin) som anlĂ€nder till de dimmiga gatorna lĂ€ngs Le Havres kajplats; mot alla odds finner denne bittre vandrare kĂ€rleken i olyckliga MichĂšle Morgan, och ett tag verkar det som att deras lycka vĂ€nder… men denna fatalistiska historia tillĂ„ter inga lyckliga slut. Filmen ansĂ„gs faktiskt sĂ„ upprörande deppig att den förbjöds nĂ€r andra vĂ€rldskriget bröt ut. Det Ă€r lĂ€tt att förstĂ„ impulsen, dĂ„ filmen Ă€r lika visuellt förförisk som den Ă€r övertygande misantropisk, inte minst tack vare en magisk ensemble som verkar sitta ihop med celluloiden. En höjdpunkt för den sĂ„ kallade ”poetiska realismen”, Ă€ven om den kanske Ă€r mer relevant som en föregĂ„ngare till film noir-genren. Upptakten Ă€r sĂ„ rĂ„ att man vill svepa nĂ„got varmt omkring sig, och Ă€ven om storyn inte Ă€r överdrivet oförutsĂ€gbar i sig sĂ„ leker CarnĂ©s manus pĂ„ ett finurligt sĂ€tt med intrigens bestĂ„ndsdelar, vilket hĂ„ller en gripen till den totalt övervĂ€ldigande finalen.

23. The Irishman (2019)

Scorseses lĂ€ngsta och mest massiva film Ă„terförenar honom Ă€n en gĂ„ng med den kriminella biografins vĂ€rld – denna episka film handlar om Frank Sheeran (Robert De Niro), lastbilschauffören som blev torped Ă„t, och nĂ€ra vĂ€n med, en gangster (Joe Pesci) som kopplade ihop honom med Jimmy Hoffa (Al Pacino) vars öde han dĂ€refter kom att segla (om man tror honom sjĂ€lv, det vill sĂ€ga). Ett lĂ„ngt men totalt engagerande drama som mer Ă€n nĂ„gon annan av Scorseses tidigare bĂ€r pĂ„ en nykter, melankolisk ton dĂ€r varje akt av dödande bara förtydligar slöseriet pĂ„ liv, en iskall och meningslös rundgĂ„ng som vĂ€nder ett kallt öga pĂ„ huvudpersonen, sĂ€rskilt i filmens sista halvtimme som Ă€r oerhört berörande, och sĂ€tter hela berĂ€ttelsen i ett oavvisligt seriöst fokus. En fullpackad film som rör sig genom amerikansk historia medan den skĂ€rskĂ„dar det smĂ„sinta och obstinata vĂ„ldspsyket hos mĂ€n som söker makt, medan deras oskyldiga familjemedlemmar hela tiden pĂ„minner oss om verkligheten. SkĂ„despelarna Ă€r bĂ€ttre Ă€n de varit pĂ„ Ă„rtionden (Pescis exklusiva comeback Ă€r sĂ€rskilt ljuvlig) och som ett kapitel i Scorseses karriĂ€r stĂ„r den som en komplex slutstation; det Ă€r en film som inte kunnat göras av nĂ„gon annan Ă€n den Ă€ldre Scorsese, och Ă„r 2019 Ă€r det en extremt sĂ€llsynt episk upplevelse, sprungen ur en mer puristisk era. Ironiskt nog var Netflix de enda som ville distribuera filmen, trots att den egentligen bara kan upplevas pĂ„ en stor duk. Mer om det skrev jag tidigare.

22. The Little Girl of Hanoi (Em bé Hà Noi, 1975)

En otroligt imponerande film, en neorealistiskt inspirerad berĂ€ttelse filmad i ruinerna av de amerikanska bombningarna av Hanoi. Handlar om en liten flicka som försöker hitta sin familj efter att bomberna fallit och Ă€r, pĂ„ det stora hela, hĂ€pnadsvĂ€ckande elegant och intelligent med tanke pĂ„ de ringa medlen som den gjorts pĂ„. Inte nog med att berĂ€ttelsen kommer till oss i en rĂ€tt komplex serie flashbacks, filmen Ă€r rent visuellt full av sublim filmgrammatik och regissören Hai Ninh försöker hela tiden hitta det mest effektiva sĂ€ttet att sĂ„vĂ€l berĂ€tta historien som föra fram den emotionella poĂ€ngen. Sista akten ramlar rakt ner i den instrumentella propagandans vĂ€rld – och pĂ„minner mer om en sovjetisk stumfilm – men med tanke pĂ„ hur mĂ„nga gĂ„nger Hollywood stĂ„tt med knĂ€na uppe i jingoism sĂ„ Ă€r det milt sagt tal om poetisk rĂ€ttvisa.

21. Den stora kĂ€rleken (Europa ’51, 1952)

Ingrid Bergman spelar en liknöjd medelklasskvinna vars tolvĂ„riga son begĂ„r sjĂ€lvmord – hĂ€ndelsen aktiverar en personlig kris och hon ger sig ut pĂ„ en odyssĂ© i samhĂ€llet, pĂ„ jakt efter att hitta en sann altruistisk vĂ€g dĂ€r hon kan leva för andra mĂ€nniskor istĂ€llet för sig sjĂ€lv, men likt en modern Jeanne d’Arc blir hon snarare korsfĂ€st tillbaka. Tematiskt djup, nĂ€stan subversiv i sin moderna skĂ€rskĂ„dning av klassamhĂ€llet, borgerlighetens konformism, vad vi idag skulle identifiera som patriarkatet samt Ă€ven den humanistiskt tondöva kommunismen, rakt igenom svidande intensiv utan att nĂ„gonsin tappa sin intellektuella skĂ€rpa. Det andra samarbetet mellan Roberto Rossellini och Bergman, och om inte det bĂ€sta sĂ„ Ă„tminstone filmen som bĂ€st förenar 50-talets Rossellini med 40-talets, och dĂ€rför mest förtjĂ€nar sitt retroaktiva anseende. Bergman sjĂ€lv tyckte aldrig att filmerna de gjorde tillsammans var sĂ„ bra som hon hoppats pĂ„ – idag Ă€r Viaggio in Italia en milstolpe, Ă€ven om jag hĂ„ller med henne om att den inte riktigt hĂ„ller. Den stora kĂ€rleken Àr dĂ€remot en transcendental film som, liksom alla riktigt bra filmer, gĂ„r bortom sin tid och vĂ„r och in i evigheten, för mĂ€nniskan.

FortsÀttning följer

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *