La La Land

La La Land får en att tro att världen är vacker och att människan en ädel varelse full av känslor som är viktiga, värda mer än guld.

Det överraskande med La La Land är hur bitterljuv, nästan tragisk, den är. De hype-genererande hyllningarna som filmen fått i USA har kunnat kategoriserats som extatiska och sorglösa. Nyckelorden har varit nostalgi, eskapism, glädjespruta, romantik, hjärta, lycka. Den film som har beskrivits har varit återuppståndelsen av Gene Kelly, Fred och Ginger, gamla skolans Hollywood, Technicolor, CinemaScope, kärlek till film och kärlek överhuvudtaget.

Först och främst så, ja. Sensationerna finns här. La La Land är filmad i någon slags gammal hederlig CinemaScope, till exempel, vilket betyder att den egentligen bara kan ses på en megaskärm. Jag är ingen konnässör, men sångerna är sådär klatscheratsch-rabbedabbedabb-svingesväng-bra som de ska vara i mina öron, och balladerna stannar tiden medan de pågår.

Det är en så bra film att den passerar gränsen till det där ”magiska”. Den är så bra att den lämnar cinematisk jetlag. När filmen var över klev jag ut i det bleka förmiddagsljuset och betraktade nyvaket gymnasieungdomar på väg till en lunch på McDonald’s. På vägen hem stannade jag på Hemköp, för jag behövde köpa lite kaffe, och när jag stod i kassakön kändes hela världen surrealistisk, eftersom jag bara en timme tidigare haft tårar i ögonen medan Ryan Gosling och Emma Stone dansade genom rymden.

Filmen är så pass bra att den väger upp sin hype. Vi vet att sådana scener kommer i filmen och de går rakt in ändå. La La Land väcker filmmagin till liv, där den sover i film efter film, och bevisar glädjen i att uttrycka sig, sjunga och dansa, det vidunderliga i en riktig färgfilm, det förunderliga i fotografi, ljus och mörker, en midnattsblå himmel över Hollywood, hur det kittlas i halsen när två personer steppar i synkroniserade steg bara för att de är glada att vara vid liv. La La Land får en att tro att världen är vacker och att människan en ädel varelse full av känslor som är viktiga, värda mer än guld.

Allt det där är gott. Men jag var rädd för att filmen skulle vara ett ihåligt nostalgistycke, en besinningslös feel-good alltför nära jukebox-musikalens själlösa psykos. Jag var rädd för att se en film som inte skulle kunna ge äkta filmmagi på något annat sätt än att återvinna gamla filmer.

Och det är precis där filmen har sin skärpa. Den är gjord av en musiker, Damien Chazelle, och det stod redan klart i hans hyllade debut Whiplash att han är en man med en hel del ideal. Ett spår i La La Land går ut på att pianisten Sebastian (Gosling) vill öppna en jazzklubb, för han älskar jazzen lika mycket som han hatar faktumet att det är en döende konstform. Och som han säger: ”Folk säger ’låt den dö. Den har haft sin tid’. Och jag säger: Not on my watch!”

Chazelle älskar också jazz, det stod klart i Whiplash, men han älskar förmodligen Hollywood-musikaler också – och jag väljer att tolka ”jazz” som ”film” här. Sebastian faller, till slut, för hårt kämpande skådespelaren Mia (Stone) och i en första dejt går de och ser Ung rebell (1955) på ett cinematek som senare (noterar vi i förbifarten) har stängt ner. Filmen, liksom jazzen, är kulturellt utrotningshotad. Det görs fortfarande bra filmer, uppenbarligen, men vilka ser dem och, framför allt, hur ser de dem? Spelar en bra film någon roll för någons liv? Är film bara ett av flera stycken rörliga bilder, menlös ”eskapism” (tidsfördriv?) som vi hänger oss åt när vi inte gör de viktigare sakerna i våra liv – och är det därför många är så noga med att de rörliga bilderna ska gå ihop med verkligheten, och i synnerhet att de ska blidka idealen hos de personer de vill vara? Jag tror att gedigen filmkultur – där en hel lång trög dyr långfilm ses, begrundas, sprids och älskas på samma sätt som politiska Facebook-statusar eller virala videos – håller på att gå i graven, eller så har den aldrig funnits till att börja med.

Jag tror att det är de här spåren som Chazelle egentligen följer med La La Land. Det är en film som sätter fingret på hur svårt det är att vara en meningsfull konstnär, och hur svårt det är att vara en meningsfull konstälskare, i en värld som inte längre står i kontakt med romantiska konstideal, en värld som hela tiden måste förneka det abstrakta och själsliga, konstens egenvärde. Konst brukade vara en plats dit människor gick för att få uppleva den, men när världen är digitalt uppluckrad i ett distraherande myller så står inte längre konsten på programmet någonstans; den är inte snabb, den är inte enkel, den är inte konsumerbar som en colaburk, den är bäst som ett tidlöst monument, och om den fungerar enbart som färskvara, enbart som något som ”tar tempen på samtiden”, så är den rätt kass i det långa loppet.

Så jag slogs av hur väl La La Land fångar det här. Ja, människor bryter ut i sång och dans under filmens gång, men det finns inga självklara övergångar. Det kärvas och harvas med omvärlden. Taffliga medmänniskor kliver in genom en dörr och stör. Mobiltelefoner går av, som i en biograf. Omvärlden är hela tiden ett rastlöst görande – alla börjar sjunga i trots, och ingen får riktigt sjunga till punkt. Varje dans sker liksom i skymundan. Världen tillåter inte längre musikaler. Är inte det vanligaste man kan höra ”Jag hatar musikaler”. Jag har aldrig förstått det – det är den mäktigaste av genrer, filmer där människor bryter ut i sång inte trots att, utan därför att, det inte fungerar så i verkligheten; det är den renaste kanalen till de känslor som filmer ska förmedla, och de kräver en ofantlig mängd briljerande tekniker och scenarbetare för att skapa en verklig illusion; musikalen är genren som filmen föddes för.

Men nu har vi en musikalhatande värld, och La La Land är också en musikal i en musikalhatande värld. En värld där man får höra ”äh, det är bara en film” på samma sätt som Sebastian får höra att han väl kan spela vad som helst, bara han tjänar pengar och kan betala hyran. På samma sätt som Mia går på audition efter audition och bara möts av likgiltighet, ty Hollywood är business och en ”dröm” är bara ett ord på fyra bokstäver. Hela världen vill att hon ska flytta hem till föräldrarna, återvända till studierna, och lägga sina dumma drömmar på hyllan. Denna glädjelösa förnuftighet, denna socialrealistiska vuxen- och duktighet, dessa ideal om en värld enbart byggd på rationalitet och funktionalitet, de kväver allt vad kultur heter, och det är därför Sebastian och Mia är hungrande själar, långt mer svältande än tidigare rännstenspoeter som siktat mot stjärnorna i American Dream-sagor.

Mycket av det här pågår mellan lagren och under ytan. Som upplevelse är La La Land förstås bara en njutning, men det har du nog redan listat ut. Lika mycket som det är en berättelse om konstnärssjälar i en motig värld så är det, naturligtvis, berättelsen om hur pojke möter flicka, via ett par sång- och dansnummer som balsamerar själen, färgbombarderad scenografi och somliga sekvenser som skiner av urbota läckerhet och femhundra referenser till andra filmer. Samtidigt kan vi hela tiden känna att filmen handlar om verkliga människor i en verklig värld, inte minst eftersom en rätt stor del av filmen faktiskt saknar musiknummer helt; det rör sig om ett längre parti halvvägs in, en bit närmare slutet, då Mia och Sebastian måste få tid för tystnad.

Det är fascinerande hur denna tidlösa berättelse ryms i en tidlös genre, så byggd på romantik och dröm, när den samtidigt berättar stora sanningar om hur livet fungerar. Vi kan ana hur det kommer att gå för Sebastian och Mia. Det finns vilja, det finns passion, men hur mycket och för vad? Kärleken skär, inte minst när den förblir en möjlighet mer än en verklig ambition. Chazelle berättar deras klassiska romans enkelt och elegant. Återigen kan en stark film påminna oss om hur det känns, in i minsta detalj, att bli kär i en främling, lära känna någon pö om pö, sedan gå runt med sina vardera liv med varandra i huvudet innan det till slut får bli till… och livet får sköta resten, på gott och ont.

FREDRIK FYHR

PS.

Nördfakta. La La Land är fotad (av den finfine fotografen Linus Sandgren) i 2.55:1, vilket överensstämmer med bildformatet i 50-talets gamla CinemaScope-format, det typ av storslagna (men i grunden ofärdiga) widescreen-format som utformades innan Panavisions standard-widescreen. CinemaScope-filmerna hade en förvrängning i perspektivet som gjorde att saker i förgrunden, eller i mitten av bilden, var mycket större än övriga saker (i synnerhet kunde saker i bildens sida bli avlånga). I en intervju för Kodak nämner Sandgren att Chazelle ville ha den gamla skolans 50-talsestetik men att det var Sandgrens förslag att använda CinemaScope; Panavision levererade därefter specialgjorda linser för produktionen. Exakt hur lik La La Lands CinemaScope är 50-talets behövs det en vidare analys för att bli klar över; processen såg förstås annorlunda ut på den tiden, och den som vill fördjupa sig mer i widescreen-formatets historia kan se denna fina videoföreläsning av (vem annars) David Bordwell.


LA LA LAND

Originaltitel; land: La La Land; USA.
Urpremiär: 13 augusti 2016 (Venedig).
Svensk premiär: 27 januari 2017.
Speltid: 128 min. (2.08).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm; DI 2K (en scen 16mm)/D-Cinema/2.55:1.
Huvudsakliga skådespelare: Ryan Gosling, Emma Stone, John Legend, Rosemarie DeWitt, Tom Everett Scott, Finn Wittrock, Josh Pence, Damon Gupton, J.K. Simmons, Valarie Rae Miller, Jason Fuchs, D.A. Wallach, Callie Hernandez, Jessica Rothe, Sonoya Mizuno, Terry Walters, Aimée Conn.
Regi: Damien Chazelle.
Manus: Damien Chazelle.
Producent: Fred Berger, Gary Gilbert, Jordan Horowitz, Marc Platt.
Foto: Linus Sandgren.
Klippning: Tom Cross.
Musik: Justin Hurwitz.
Scenografi: David Wasco.
Kostym:
Mary Zophres.
Produktionsbolag: Summit Entertainment, Black Label Media, Gilbert Films, Impostor Pictures, Marc Platt Productions.
Svensk distributör: UIP.
Finans; kategorier: Diverse produktionsbolag i samarbete; musikal, drama, romantik.


rsz_35starrating2-300x72
Betyg och omdöme: Mycket bra film – en mycket välspelad, elegant och klassisk kärleksberättelse, snitsigt utformad som en gammaldags musikal; i alla tekniska avseenden skicklig och specifikt cinematiskt romantisk med flera storslagna höjdpunkter som bär på kärlek till gamla klassiker såväl som dynamik i nuet; fin tematik om konstens värde och det konstnärliga strävandet i en värld av blasé konsumism.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *