Bittert ris (1949)

Underbara kvinnor vid vatten. Det var Monika Fagerholm som skrev om dem men de hade aldrig funnits under ögonlocken vore det inte för filmer som Bittert ris, en plaskblöt film som nästan enbart innehåller kvinnor.

Jo jag säger plaskblöt. Det är något så sällsynt som en plaskande och stänkande film. Kvinnorna står till knäna i vatten, för de plockar ris varje dag med krökta ryggar. Bilden är drömsk, inte helt verklig. Det ska vara en film om vedermödor, orättvisa förhållanden, proletariatets hårda kamp. Men de som spänner blickarna i varandra längsmed det där vattnet är Silvana Mangano och Doris Dowling, två cinematiska rådjur.

Mangano orsakade moralpanik när det begav sig – skåda hur denna hutlösa varelse höftar sig fram med fritt flängande behag och ett blasé tuggummitugg. Innan Bardot och Monroe var Mangano det eventuellt första ”bombnedslaget”, the original sälj grej med tjej.

Hon är en av många ironiska kontraster i den här filmen, gjord i slutet av den italienska neorealistiska eran. Neorealisterna var ju även kommunister, och förväntades inte syssla med spekulativt effektsökeri. Bittert ris, som regisserades av den något yngre kamraten Giuseppe De Santis, var inte gjord specifikt för kommunistpartiet (som Viscontis Jorden skälver året innan, till exempel) men det går inte att missta de didaktiska, instrumentella inslagen av journalfilm som inleder och avslutar filmen. Detta är en film som, inte väsensskilt från de sovjetiska 20-talsfilmerna, ska visa proletariatets lidande, och samtidigt hur ärofyllt det lidandet är. Det manuella arbetet beskrivs som en slags naturlag, en process som kommer och går som årstiderna, och de flesta karaktärer har en häpnadsväckande praktisk förmåga att enbart se sig själva som delar av ett kollektiv. När sergeanten Raf Vallone avbryter ett gräl genom att konstatera att ”vi måste arbeta tillsammans, inte mot varandra!” så svarar alla: ”Ja, vi måste arbeta tillsammans, inte mot varandra!” Sedan är de vänner igen.

Kommunistisk propaganda är en sak men den här nivån av orealistisk agitprop får en att undra om det inte bara var tal om rå, kommersiell populism – ytterligare ledtrådar finns i producenten Dino De Laurentiis, den inofficiella kungen av konstskräp och skräpkonst; Bittert ris var en av denne legends första titlar.

Storyn har en moralisk klang, men även den kan tolkas som att vara en hyllning av Hollywood snarare än ett fördömande av amerikansk materialism. Vitorio Gassman spelar gräslig bad boy som just rånat ett hotell på ett diamanthalsband – han ger bytet till sin tillfälliga tjej Francesca (Doris Dowling) och dumpar henne mitt i ingenstans på risfältet, där han ber henne smälta in och invänta hans återkomst.

Den här kitschiga noir-inramningen glider förvånansvärt oproblematiskt in i en mer typisk neorealistisk skildring av riskvinnornas otacksamma lidande, där de dagarna i ända sliter för sin lilla lön. De illegala arbetarna får jobba dubbelt så hårt för att efterhand, om de har tur, få arbetstillstånd. Den där sergeanten jag nämnde går omkring och är moraliskt samvete – vad för problem någon än har så har han en Jan Myrdalsk truism att komma med. Francesca inser att livet som flickvän till en gangster inte är något att ha. Gemenskapen med de andra kvinnorna gör att hon för första gången inser vad solidaritet och en meningsfull tillvaro är.

En av orsakerna till att Bittert ris lyckas balansera så vitt skilda impulser har bland annat att göra med Doris Dowling, som flyttat till Italien för en nytändning – i Hollywood hade hon spelat mot Ray Milland i Oscarvinnaren Bortspillda dagar (1945) och mot Alan Ladd i Fritz Langs noirdänga Blå dahlian (1946). Hon hade den där transcendentala femme fatale-looken, och i de där risfälten i denna neorealistiska film ger hon nästan hela dramat en vagt surrealistisk karaktär.

Den andra orsaken är förstås Mangano, som synar Dowling med ett illmarigt pokerface. Hon är mycket intresserad av Franscescas byte. Sedan är hon mycket intresserad av hennes karl. Hon är intresserad, faktiskt, av både det ena och det andra, och det mesta är bara för stunden.

Teoretiskt sett ska vi läsa hennes lolitaliknande carpe diem-inställning som något tragiskt – här har vi en viljesvag jänta som inte förstår Den Stora Meningen med allt. Hon vill bara tillfredsställa sina behov och fyller sitt lilla huvud med nonsens. Typ så.

Ändå kan man inte förneka att hennes djupt rotade längtan efter lättja och la dolce vita är genuin och mänsklig. Filmen vill ha det till att hennes lust och längtan leder henne i fördärvet, men De Santis fick ändå möta kritik för att han flörtade med amerikansk kommersialism. Jag tror inte det var hans mening, men där har vi det ändå. En människas längtan växer sig gärna större och mer kraftigare än kontexten den förväntas stanna inom ramarna för. Det finns alltid något i den rörliga bilden som är större än filmernas intentioner, något i varje film som lever sitt eget liv. Ju mer didaktisk en film är, desto större chans att den omedvetet lyckas svika sig själv.

De Santis var som sagt en av de yngre neorealisterna, och till skillnad från de äldre så ansåg han att filmen behövde den lyrik och romantik som fanns hos exempelvis de franska impressionisterna. Hans cinematiska vision gick till stor del hand i hand med naturromantik, och han ansåg att Italien hörde hemma i dess filmer. Mer specifikt strävade han efter att låta de italienska landskapen ta plats i filmerna han gjorde.

Här har vi filmens mest minnesvärda, och mystiska, inslag. Jag vet inte hur jag ska våga tolka De Santis visuella manifestation av livets symbol – vatten, det vill säga; det vatten som de lika symboliska kvinnorna står manifesterade i. Jag tror aldrig jag sett en film med så många kvinnor. Inte heller vet jag om jag sett en lika impregnerat feminin film. Det är mycket mer dynamiskt än den klichétyngda syjuntan man kanske föreställer sig – det här är kvinnor som arbetar tillsammans, sjunger tillsammans, festar tillsammans.

Deras kroppslighet är hela tiden i fokus – jag tvekar på att kalla dem objektifierade, för det vore för enkelt. Kvinnornas kroppslighet här, liksom det fysiska arbetet, har något väldigt krasst och ärligt över sig. Jag vet ärligt talat inte om det går att säga säkert om filmen är feministisk eller voyeuristisk. När kvinnorna står framåtböjda och sliter, kan man anklaga De Santis för att filma rumpor? Ibland är kameran vidunderligt bildskön när den inramar deras ansikten… men det kan väl inte de rå för? Vid andra tillfällen är kvinnornas smärta dessutom radikalt verklig – deras ryggar kröks, deras ansikten säckar ihop, och en kvinna har sådana menssmärtor att hon nästan dör, i en särskilt ohygglig sekvens.

Överhuvudtaget har filmen många fantastiska sekvenser – de kommer som pärlor på ett band; bandet är den enkla men perfekta intrigen, som hela tiden byter spår och ändrar vår uppmärksamhet precis när den bör. Vi förstår tidigt att det där halsbandet bara är en McGuffin, men vad som ska hända när småskurken Gassman faktiskt återvänder till sin nu omvända, flitigt arbetande fästmö, det har vi faktiskt ingen aning om. Finalen innefattar en kamp mot klockan och skottlossning i ett slakteri, och ett par scener som måste tilltalat alla från Buñuel till Bresson och Scorsese till Tarantino.

Att neorealismen här gick in i sin sista fas är tydligt. Vad nu än orsaken var så sipprade det stora landet i väst in i sprickorna. Romantiken gick inte att stoppa. Filmmediet kan inte svältas och en filmkonst kan inte vara asketisk hur länge som helst. Plötsligt står de där – de underbara kvinnorna vid vattnen. Är de där för att de arbetar, hårt slitande delar av ett samhälle, eller är de där för att vi ska glutta på dem?

I vilket fall som helst är det fascinerande – och även om det låter som en billig rekommendation så tvekar jag inte på orden: Bittert ris är troligen den mest konventionellt ”underhållande” film som gjordes under neorealismen. Den står bredbent inför det begynnande 50-talet, med en genomlevd glädje drypande av svett. Den menar det den vill ha sagt. Men med det sagt så tycker den inte att det skadar med lite pistoler, slagsmål och urringningar.

FREDRIK FYHR


försökigen

Kapselrecension.


Bittert ris fyller 70 år i år.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *