💿 Unfaithful (2002)

Efter 9/11 drabbades amerikanska filmer av ett slags akut vemod, en konstig ambivalens, som om de inte lĂ€ngre var sĂ€kra pĂ„ vad de skulle göra eller hur. SĂ€rskilt under filmĂ„ret 2002 fastnade tidigare givna karaktĂ€rer och genrer pĂ„ det hĂ€r flugpapperet av vemod. Det var ett ömtĂ„ligt och hudnĂ€ra filmĂ„r, var och varannan Hollywoodfilm verkade stukad eller öppet ömmande, genomsyrad av en tung sorg; Bruce Springsteen gav oss soundtracket, med albumet ”The Rising”, vars rotlösa singel ”Lonesome Day” hade en musikvideo som hade kunnat vara gjord av Terrence Malick.

Unfaithful Ă€r inte en bra film – den Ă€r tvĂ€rtom fatalt misslyckad pĂ„ flera olika stĂ€llen, som en patient med flera inre blödningar som inte kommer överleva natten – men den Ă€r ett utmĂ€rkt exempel pĂ„ den hĂ€r kĂ€nslan jag Ă€r ute efter. Det finns en scen tidigt i filmen dĂ€r Diane Lane stressar igenom New Yorks gator pĂ„ en absurt blĂ„sig dag, sĂ„ blĂ„sig faktiskt att papper och brĂ„te och all tĂ€nkbar urban skit flyger omkring medan hon desperat försöker ta sig fram i den veritabla stormen.

New York, denna stad förevigad av Hollywoodromantik, dÀr Àven en stressig förmiddag kommer med ett elegant montage. HÀr kÀnns staden som en surrealistisk mardröm. Det ser ut som att hela staden attackerar Connie, som Lanes rollfigur heter. Som i ett desperat försök att minnas Marilyn Monroe blÄser underströmmar upp hennes kjol, medan hÄret flyger och far i hennes ansikte, och hon sjÀlv slÄr med hela handflatan mot taxibilar som med nÀstan naturbunden verkan kör ivÀg frÄn henne.

Dramat som följer prÀglas ocksÄ av den osÀkerhet, eller rena tondövhet, som ofta prÀglar filmer frÄn det hÀr Äret. Connie Àr dömd att ramla in i franske sunkhunken Paul (Oliver Martinez), som naturligtvis rÄkar bo i en stor etagevÄning, full med böcker, och en stor sÀng som aldrig gnisslar. Det ska finnas ett blödande sÄr och ett plÄster och en taxi hon i sista stund inte tar. Connie ska istÀllet vela fram och tillbaka men till slut, driven av djurisk nyfikenhet, vÀlja att inleda ett förhÄllande med Paul (uttalas pull).

Problemet Ă€r naturligtvis att hon Ă€r gift, med rike och trygge trĂ„kpellen Edward (Richard Gere), och de bor ute i medelklassförorten med sin lille son, och allt det dĂ€r. SĂ„ pitchen Ă€r rĂ€tt given – hĂ€mmad medelklasskvinna följer sitt begĂ€r och börjar leka med elden – och beatsen likasĂ„. NĂ€r ska nĂ„gon se henne med Paul? NĂ€r ska Edward lista ut vad som hĂ€nt? Vem kommer kĂ€nna vad, och finns det nĂ„gra fler överraskningar pĂ„ lut?

Ja, det kÀnns som att manuset skrevs nÄgon gÄng pÄ 80-talet och rÄkade filmatiseras tjugo Är senare av en slump. Men med det sagt hade det hela varit vÀl och fint om filmen gav intrycket av att ha en aning om vad den var ute efter. Men liksom huvudpersonen velar den dysfunktionellt sÄ att vi missar signalerna som manuset försöker ge oss.

Första akten Ă€r till exempel svepande gammaldags romantisk, som om regissören Adrian Lyne vill signalera att filmen har seriösa och jordnĂ€ra ansprĂ„k – Lynes berömda filmer heter saker som Farlig förbindelse och 9Âœ vecka, sĂ„ han om nĂ„gon riskerar att drabbas av förutfattade meningar. Men nej, Unfaithful börjar som en remix av Kort möte, med stora arrangemang av kompositören Jan Kaczmarek och inbjudande urbana landskap; sin vana trogen lyckas Lyne till och med filma offentliga toaletter och inomhusrökning sĂ„ att det nĂ€stan ser Ă„trĂ„vĂ€rt ut.

Personregin, och det tekniska berÀttandet, Àr dÀremot bedrövligt. Connie famlar omkring i Pauls rum som om hon gÄtt över till grannen för att lÄna socker. Paul ska vara sexig och sjÀlvsÀker men drumlar runt i sitt kök som Hugh Grant nÀr han försöker göra kaffe. Hemma i stugan sitter, eller stÄr, Richard Gere omkring i en av sin karriÀrs mest underdrivna rolltolkningar. Han Àr sÄ otroligt fÀrglös, en sÄdan mÀnsklig IKEA-möbel, att det alltid Àr pÄ grÀnsen till en parodi. I en scen, dÀr han sitter vid ett skrivbord och glor med sina smÄ blöta hundögon, ser han ut som en vaxdocka, fastmonterad i bordet.

Vi mĂ„ se vad som hĂ€nder, rent tekniskt sett, men det Ă€r omöjligt att begripa riktigt varför, vad det betyder eller vad man ska kĂ€nna för det. KaraktĂ€rerna har inga nyanser utan existerar pĂ„ Harlequin-nivĂ„ – den hĂ€mmade kvinnan, den sexiga Ă€lskaren, den trĂ„kiga maken – varför filmen hade gynnats oerhört av lite populistiska raka rör. IstĂ€llet fastnar filmen i en konstig, pretentiös varken-eller-gröt som om den Ă€r livrĂ€dd för att göra nĂ„got fel och dĂ€rför tvekar hellre Ă€n misslyckas.

MÄnga klagar nÀr filmer har berÀttarröster men nÄgot liknande hade inte skadat. Kanske Leans mÀsterverk (Kort möte) hade fungerat lika bra utan det, men bilderna i Unfaithful har varken djup eller klarhet nog att fungera pÄ egen hand.

Och dÄ har jag bara nÀmnt första akten. HalvvÀgs in försöker filmen förvandla sig sjÀlv till en Hitchcockthriller, som om den inte redan mÄlat in sig i ett hörn. Vi förvÀntas bry oss om Edward, som börjar förstÄ att hans hustru Àr otrogen, men vi har redan begripit att han Àr den trÄkigaste man som nÄgonsin gÄtt i ett par skor. Det Àr som om nÄgon sÄg den dÀr berömda scenen med bilen i kÀrret i Psycho och bara sÄg bilen och kÀrret och helt glömde poÀngen, det vill sÀga att Norman Bates Àr killen som stirrar pÄ dem.

En serie orimliga hÀndelser följer och i slutet förvÀntas vi vara nöjda över att ha sett dem. En film som rimligen borde handla om sex, klass och makt, rÄtt svek och det begÀr som inte tar hÀnsyn till sociala verkligheter, har reducerats till en serie dumma beslut och skÄdespelare som begÄr VM i fula grimaser.

Men med allt det sagt Àr Unfaithful inte en alldeles ointressant film, sedd som ren produktion. Att just den hÀr filmen gjordes vid just det hÀr tillfÀllet har en viss poetisk genklang. Tekniskt sett Àr filmen en nyinspelning pÄ Claude Chabrols Mannen-hustrun-Àlskaren frÄn 1969. Det gÄr att förutsÀtta att den filmen var bÀttre, men det verkligt intressanta Àr ju att man ville göra en nyinspelning överhuvudtaget. Min enda slutsats Àr att det Är 2002 helt enkelt fortfarande fanns utrymme för Chabrol-remakes.

Det, och den dÀr sjÀlvterapin som Hollywood lÄg i. Det Àr inte för inte som filmens klarast skrivna och gestaltade karaktÀr Àr parets lilla son, som pratar med ord han just kommit pÄ och slarvar med tandborstningen och aningslöst gnÀller pÄ sin mamma innan han gÄr till skolan. Filmen Àr för grötig och dysfunktionell för att helt komma fram till poÀngen, men tanken Àr helt klart att denna pojkes framtid egentligen Àr vad allt handlar om.

Familjen har alltid varit mytisk i amerikansk film, visst, men efter 9/11 blev den (pĂ„ ett helt annat sĂ€tt Ă€n förr) potten för konflikten. Tidigare hade vi kunnat förutse att mannen skulle rĂ€dda dagen, ge Ă€ra Ă„t sin hustru och sĂ€kerhet Ă„t sina barn. Men nu öppnade man dörren till tanken pĂ„ att vad som helst kunde hĂ€nda – familjen var plötsligt i verklig fara, familjemedlemmar kunde dö eller fara illa, och det var inte lĂ€ngre sĂ€kert att det fanns ett lyckligt slut.

Unfaithful Ă€r ett utmĂ€rkt exempel. Vad som Ă€n hĂ€nder familjen nĂ€r filmen Ă€r slut sĂ„ Ă€r den oĂ„terkalleligt splittrad, pĂ„ ett eller annat sĂ€tt; traumat kommer in och sĂ€ger hej, hugger ett djupt sĂ„r och lĂ€mnar efter sig en ihĂ€ngande kĂ€nsla av djup förlust. Denna spöklika, familjerelaterade sorg gĂ„r igen i flera storfilmer frĂ„n just 2002 – The Ring, Road to Perdition, Minority Report, Signs – och det Ă€r inte för inte som Ă„ret bjöd pĂ„ det första (men knappast, knappast, knappast sista) antidepressiva superhjĂ€ltepillret i Sam Raimis Spider-Man, den första superhjĂ€ltefilm som förstod hur den eskapism sĂ„g ut som skulle ta folk bort frĂ„n Den Stora Sorgen.

Jag antar att superhjÀltar kommer nÀr de behövs. NÀr vanligt folk inte lÀngre klarar sig sjÀlva. Det var ocksÄ exakt situationen nÀr filmer som Unfaithful spred sin dystra, vilsna ambivalens genom biostolarna. Lustigt nog Àr det ocksÄ vad som ger filmen en viss sÀregenhet, en den egentligen inte förtjÀnar. Men det Àr just i sÀttet den famlar som den avslöjar sig och sÀger nÄgot om tiden den gjordes i.

FREDRIK FYHR


2002 USA/TYSKLAND/FRANKRIKE 124 min. fÀrg/35mm/1.85:1. R: Adrian Lyne. S: Diane Lane, Richard Gere, Oliver Martinez, Erik Per Sullivan, Myra Lucretia Taylor, Michelle Monaghan, Chad Lowe, Erich Anderson, Kate Burton, Margaret Colin, Larry Gleason, Dominic Chianese, Zeljko Ivanek, Gary Basaraba.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *