spider-man videosöndag

3starrating

23/6 2002

Det är med blandade förväntningar jag går till biografen för att se Spider-Man. Jag hoppas förstås på en storartad superhjältefilm i samma klass som Tim Burtons mästerliga Batman (1989) men så har jag det lite mer realistiska spindelsinnet som säger ”Du vet, det här kommer nog bli rätt kul men inte mycket mer”.

Och ja, verkligheten vinner över förväntningarna än en gång, men ”rätt kul” är samtidigt en underdrift: Det är väldigt kul att se Spider-Man.

Det är främst två saker som fick mig att vilja se den här filmen.

1. När jag var liten var ”Spidde” min idol och Marvel mitt himmelrike. Detta resulterade i ett livslångt kunnande av nördiga detaljer. När jag såg att en Spidde-film till sist blivit verklighet kom allt det där tillbaka, åtminstone en stund, och i några timmar fick jag återvända till min elvaårings mani.

2. Sam Raimi är kanske inte min favoritregissör men jag har förtroende för karln och litar på att han kan göra en kul film. Som en skräckfilmsfanatiker ser jag hans Evil Dead (1982) som en gåva till världen. Hans registil är vild, galen och ostoppbar, och därför också garanterad att flyga iväg utanför ramarna. Men jag hade hört att Raimi var lite mer jordnära i Spider-Man så det lät ju bra.

Och det är sant att Raimi inte går överstyr här, även om filmen dryper av hans tokiga manér. Har du sett Darkman (1990) eller Army of Darkness (1993) kan du förvänta dig samma tempo i Spider-Man. Naturligtvis gör Bruce Campbell en cameo också, för Raimi är en man av traditioner.

Och på tal om skådespelarna så bjuder Spider-Man på tre stjärnor i huvudrollerna – Tobey Maguire, Willem Dafoe och Kirsten Dunst. Ingen av dem är väl mina favoriter, men de utgör en bra trio. Alla tre är ungefär lika okej skådisar; Dafoe gör sin grej, Dunst är söt (som vanligt) och jag tycker Maguire klarar av utmaningen att göra Peter Parker till en sympatisk karaktär.

Vill man göra ett underhållande actionäventyr i Hollywood idag behöver man förstås tungt artilleri på den digitala arenan. Filmens datoreffekter är slicka och perfekta; när Spidde faktiskt svingar omkring i Manhattan kan jag inte göra annat än att sparka av mig skorna (jag gjorde bokstavligt talat detta), luta mig tillbaka och njuta av åkturen. För det är vad man måste göra i en sådan här film. Glöm att den innehåller två kärleksförklaringar, en från Maguire och en från Dunst, som är absolut störtlöjliga (och att dialogerna inte direkt är fantastiskt spännande överlag). Då kommer du ha väldigt kul. Jag ger filmen 7/10; lite av en utmanare till Batman återkomsten (1992) och ett bevis på att Burtons första Batman fortfarande är bäst.

Förresten. Det finns en Spider-Man 2 och 3 på horisonten. Det är bra idéer.  Den här filmen var väldigt trogen serietidningen den baserar sig på, men Spidde saknade sin oemotståndliga humor och vissa saker som är basala för Spidde-läsaren lyser ännu med sin frånvaro. Förhoppningsvis får vi se mer sånt i uppföljarna. Även om jag inte är säker på vad jag tycker om ryktet om Sam Neill som DocOc. In med Eddie Brock!

 

FREDRIK FYHR,
23/6 2002.

 

*

Kommentar. Jag var sexton år när jag skrev den här recensionen. Hade redan då ovanan att helt strunta i att skriva vad filmen handlar om. I övrigt är inställningen till superhjälteuppföljare fascinerande (”Det är bra idéer”). Spider-Man var den första riktiga superhjältesuccén efter första X-Men-filmenMan ska vara försiktig med vad man önskar sig. / 9/4 2014.