Biosommaren 1998: Vecka 33-35

Vecka 33-35 (21-28 augusti)

54

Den regniga sommaren 1998 dansade ut med 54, Miramax (och Weinsteins) svar på Whit Stillmans The Last Days of Disco som kom några veckor tidigare (och Paul Thomas Andersons Boogie Nights året innan, för den delen). Det var den typ av råcyniska “indiefilm” som lockade med storyn om Studio 54 och sockrade med en quattro stagioni av För Tillfället Populära Fejjor – Ryan Philippe, Salma Hayek, Neve Campbell och Mike Myers. Kids idag behöver facit för att pussla ihop varför de var populära.

Jag minns inget av filmen förutom att jag inte tyckte den var speciellt bra alls, men om någon bryr sig så är det faktiskt så att regissören Mark Christopher gett ut en omklippt och sisådär 20 minuter längre version, ty när det begav sig så hade bröderna Weinstein (som så ofta) väldigt mycket att säga till om och de gav ut en film som Christopher inte kunde skriva under på.

Ändå… jag kan inte säga att jag suktar så jag krälar efter The Director’s Cut-versionen av 54. Men for the record.

AIR BUD GOLDEN RECEIVER

Jag minns inte vad jag skrev om förra Air Bud men jag vet att det bara var en mening så så.

THE AVENGERS

Ah, ja, The Avengers var det ja! Ja men de är väl poppis?

Aha, vi pratar om filmen från 1998! Som hette Hämnarna i Sverige. Ahaaaa! Beryktad för att vara, typ, den sämsta film som gjorts?

Yeeesch, för att citera Sean Connery, jag minns det mycket väl.

Eller jag minns inte mycket alls, förutom en scen där Connery (som spelar galning som vill “kontrollera vädret”) håller i ett SPECTRE-möte iklädd Teletubby-färgade teddybjörnsdräkter, Jag tror alla som sett denna film minns den scenen.

Om nu Connery kunde kontrollera vädret i den här filmen så trodde man ju att han kunde trolla fram lite solsken men nej även den här filmen har scener med Överdrivet Mycket Vatten och Storm! Hej 1999, jag vet vad du gjorde förra sommaren, du satt i gummijacka på biografen eftersom du drunknade inomhus.

The Avengers var, hursomhelst, en av 1998 års storsatsningar men den gick en grym, hård död till mötes i biljettintäkter. Men precis som 54 existerar The Avengers faktiskt i en ursprunglig version – fast denna har aldrig sett solens ljus. Studiobolaget blev livrädda när de första recensionerna sågade filmen till fotknölarna så de slaktade om filmen så att den blev mer eller mindre helt obegriplig – ser man den idag så kan man notera att den knappt har någon mittendel, utan saker bara går oförklarligt från det ena till det andra medan karaktärer verkar ändra personlighet utan anledning.

Det är irriterande att vi aldrig lär få se den versionen, som går drygt två timmar. Nog för att filmen är dålig som det är, men kan vi inte bara få det konstaterat att den var det till att börja med också!

Exakt hur dålig den var insåg jag dock inte när jag var liten. Trots att det var en monsterflopp var jag faktiskt en av de som såg filmen på bio – det var min pappa som tog med mig. Jag var tolv och han 47 och jag kan inte tänka mig uppoffringen att sitta igenom den här filmen för en i generationen som såg Connery som Bond på bio. Men han var inte bitter, utan konstaterade bara att Connery visste vad för film han var med i. När filmen var slut citerade han repliken “You all know who I am!”

“Det var nog ingen slump att han sa så.”

“Nähä” sa jag, “men varför var de klädda som teddybjörnar?”

“Det skulle vara lite fånigt sådär.”

Fånigt var ordet!

BLADE

Om Blade bara var lite bättre så skulle det nog vara en kultfilm idag. Det var en otroligt “cool” film när det begav sig, åtminstone om man var i rätt ålder (vilket jag helt klart var). Med soundtrack á la Mortal Kombat och en Wesley Snipes i stoneface-mode var det praktiskt taget bara som ett PlayStation 1-spel i långfilmsformat. Vem minns storyn – Stephen Dorff, nånting nånting, Udo Kier smyger omkring där i bakhuvudet någonstans – men poängen var att Blade var en cool halvvampyr som hoppade runt och hade ihjäl vampyrer till höger och vänster med samma mixtape de använde på Frisks & Svettis spinningpass.

Än idag är Blade garanterat IQ-befriad action på visuella anabola, och trots fula 90-talseffekter så har den sin charm intakt. Som sagt, hade den varit lite bättre så hade den nog haft ett visst anseende idag – det är bara tomma kalorier och nördigt mytologimeck i storyn, och det är synd för Blade var faktiskt den första någorlunda respektabla Marvel-filmen i modern tid som blev en hit. Det var denna film som öppnade dörren till Bryan Singers X-Men (2000), som ofta anses vara dörröppnaren för moderna serietidningsfilmer. Icke så, så kom ihåg det kids.

Och försök inte åka skridskor i uppförsbacke!

Vad det nu ska betyda.

DANCE WITH ME

Jag är alltid lika överraskad när jag snubblar över filmer från den här tiden som jag aldrig hört talas om. OK att jag aldrig sett den här filmen, där Vanessa Williams får ihop det med hotstuff-Chayanne från Kuba – tydligen ska Kris Kristofferson vara med på ett hörn också (precis som i Blade!) – men att jag aldrig ens hört talas om den är lite skumt. Det känns som en film som borde ha dansat förbi mina ögon någonstans där mellan Red Fire och Black Dream (OBS! Långsökt, obskyr glassreferens).

DEAD MAN ON CAMPUS

Det här är en riktigt dålig film om ett par killar som försöker få en annan kille att begå självmord.

Nej!

HOW STELLA GOT HER GROOVE BACK

De flesta afroamerikanskt pitchade filmer blev nobbade i Sverige på grund av (antar jag) slentrianrasism och allmänt ointresse. How Stella Got Her Groove Back vill jag dock minnas gick på kabel-TV. Kanske Angela Bassett och Whoopi Goldberg ansågs vara tillräckligt stora. Kanske jag rentav sett den här filmen.

Vem vet, inte du.

Vem vet, inte jag.

I MARRIED A STRANGE PERSON!

Det här har jag i ärlighetens namn ingen aning om vad det är men jag älskar titeln.

NEXT STOP WONDERLAND

Man måste älska klämkäcka gamla filmaffischer som dessa. De gör dem inte som de brukade. Precis som filmer idag inte har Hope Davis i huvudrollen (de hade knappt det då). Jag vet inte vad filmen handlar om men jag antar att det är en romantisk komedi. Jag undrar hur de tänkte när de satte henne bussen? Och varför står killen (Alan Gelfant) i förgrunden och funderar pillemariskt med huvudet i det blå? Han kommer ju missa bussen som hon sitter på!

Anyway…

RETURN TO PARADISE

Den här filmen hade titeln Från himmel till helvete när den kom till Sverige, och det är faktiskt en till hälften minnesvärd film – särskilt kul att se Joaquin Phoenix laborera med skådespeleriet (han är rätt grön här) och särskilt kul att se Anne Heche i en ovanligt minnesvärd roll.

Filmen handlar om tre snubbar som har det skoj i Malaysia – två år senare får två av dem veta att den tredje sitter fängslad för droginnehav, vilket de varit skyldiga till, varpå de måste bestämma sig för om de ska återvända för att ta på sig straffet eller låta honom hängas – Phoenix är killen som fängslats, Vince Vaughn har den huvudsaklige huvudrollen som hans gamla kompis. Heche lyfter stora delar av filmen i rollen som en advokat som kämpar för att situationen ska lösa sig.

Alla vill väl – man vill nästan tro att Heche och Vaughn vill gottgöra sig i förhand för den fascinerande Psyhco-remaken de skulle vara med i samma år. Trist nog har man klibbat in en romantisk sidointrig och en långsökt sista akt som ruinerar nästan hela filmen. Så kom ihåg att läsa detta finstilta – Return to Paradise är irriterande nog inget att rekommendera.

SLUMS OF BEVERLY HILLS

Man måste älska klämkäcka gamla filmaffischer som dessa.

Hang on…

STRIKE!

Hade någon bara sagt “Strike från 1998″ så hade inget hänt, men en filmaffisch senare och allt uppdagas – Kirsten Dunst! Gaby Hoffman! I en tjejerna-mot-killarna-story i 60-talsmiljö!

Jag tror det var den här filmen som gick på TV en eftermiddag och jag såg den tillsammans med en killkompis och vi (tolv-tretton år) blev väldigt kränkta över hur “tjejer var” (eller om det var “feminister”?) – eventuellt var det här Kirsten Dunst började spöka i mitt undermedvetna, rätt långt innan Spider-Man när allt kommer omkring (nä vänta det var redan i En vampyrs bekännelse när jag tänker efter). It’s a long way to the top if you wanna not-be-a-moron.

Tycker inte den här ser helt fel ut faktiskt!

WHY DO FOOLS FALL IN LOVE?

Nu får jag äta mina fördomar för den här filmen gick faktiskt direkt till video i Sverige. Varför just denna ansågs ha internationell appeal är dock oklart. Den handlar om tre kvinnor som alla påstår att de är änkan till Frankie Lymon – of Frankie Lymon and the Teenagers fame. Doo-wop.

Nä det är lite “åka ut ur Vem vet mest”-nivå på den kunskapen. Om denna biopic/historiefantasi är bra vet jag inte. Hur skulle jag kunna veta det.

WRONGFULLY ACCUSED

Sommaren är officiellt slut – lika slut som Leslie Nielsen var vid det här laget.

Typ!

Jag minns att jag tyckte Wrongfully Accused var oerhört jobbig att ta mig igenom när det begav sig, men i efterhand måste det sägas att Leslie skulle komma att vara med i ett par filmer som var ännu sämre än denna, och vi hade inte sett vidden av Epic Movie-likarnas Gomorra av humor. Den är dessutom mycket bättre än Maffia samma sommar. Och letar man efter Leslie Nielsens sista riktiga film så är det exakt Wrongfully Accused man ska se.

YOUR FRIENDS AND NEIGHBORS

Och sommaren är verkligen slut när utbudet plötsligt består av Neil LaBute – den misantropiske deppgöken som, särskilt under denna tid, var känd för extremt magstarka feel-bad-saker som In the Company of Men och… ja, Your Friends & Neighbors som skildrar en intellektuell relationsröra där folk är allmänt sviniga mot varandra. Jag minns inte ett dyft av filmen men i en tidigare recension har jag kallat den för en “tjurig, fejk- och falskklingande låtsaskomedi á la ‘svartsynt, intellektuell misantropi'” som “kan vara sevärd för yngre, mer lättimponerade och av livet oerfarna gymnasister”.

Rätt hårt. Men det blir lätt så med regissörer som LaBute, som får folk att undra i årtionden om han är något på spåret eller inte… sedan går han och gör remaken av The Wicker Man med Nicolas Cage (och bina). Så, sorry, det må låta som ett billigt avfärdande, men faktiskt… man gör bara inte den filmen om man förväntar sig ha medlemskapet i auteurklubben kvar. Så är det bara.

På svenska biografer dessa veckor kunde man avnjuta Lithivm av David “Sveriges Fincher” Flamholc (OBS! Ironi!) Jag minns även en poster för denna film som såg jättemycket ut som ett Kent-omslag, typ “Isola” – men jag vill därmed påstå att 1997 var året för sepia och regn, 1998 var mer lila, grönt och översvämning. Men vi var bara ett år efter i Sverige i så fall, vilket inte är helt illa kanske. Hm.

I övrigt: Bo Widerberg-dokumentären Liv till varje pris, Pedro Almodóvars Köttets lustarSpelets regler (med John Travolta som typ-Bill Clinton), Ute eller inte med Kevin Kline (vågar man se efter hur den åldrats?), Twilight (inte den) samt tidigare avhandlade titlar som Kusin Bette, Det magiska svärdet och Snake Eyes.

Ses nästa sommar!

FREDRIK FYHR


Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *