Halloween (1978)

mästerverkfont

Det här med vad som är läskigt på film kommer vi väl aldrig bli klara med. ”Den filmen var läskig!” – ”Tyckte inte jag” – ”Jag fick mardrömmar när jag var liten”, ”jag kunde inte titta klart”, ”äh, jag fattade inte grejen”.

Många som idag ser John Carpenters Halloween konstaterar att den trots förtjänster är ”föråldrad” – jag gjorde det själv när jag såg den för första gången och det var för uppemot tjugo år sedan. Det var filmen som mer eller mindre startade slashergenren – med tonåringar som tas av daga av beväpnade mördare – och det är något med Halloween som inte klaffar med de filmerna, dina Fredagen den 13:e-uppföljare eller Terror på Elm Street (1984) eller Scream (1996) eller Saw (2004) eller The Conjuring (2013) och så vidare. Eftersom det är en mer långsam och metodisk film feltolkar många filmen som ”föråldrad”. Som för att, ja, filmer var ju långsammare förut typ. Och framför allt, då, inte läskig ”längre”.

Det är möjligt att Halloween som berg- och dalbana inte har samma direkta effekt på en publik nu som då. Det har gjorts så många filmer där saker hoppar fram och ropar bugabuggabu att jag inte riktigt förstår hur alla fortfarande hoppar till – våra nerver borde ha vant sig vid det här laget – och nivåer på våld och allmän intensitet har förstärkts.

Men är det verkligen ”läskigt”? Att vaggas in i självförvållad osäkerhet, samtidigt som du vet att du är säker och bara tittar på en film, bara för att få någon att släppa på trycket med en kniv/yxa/påk/pianotråd/ishacka/cykelslang/sovsäck/gummistövel/badanka/ vad som helst? Det är snarare tal om förhöjd spänning, i grunden samma kittling man känner inför en tät och välskriven thriller, bara lite mer koncentrerat.

Jag är inte säker på att alla upplever den andra typ av skräcken, den som kan kallas fasa. Den som tränger sig in i din fantasi, i ditt undermedvetna, och börjar ruska om på insidan. Den som verkligen stör dig.

Det är den fasan som finns i Halloween, om man väl sätter sig in i den.

Liksom många mästerverk blev den så bra som den blev lite av en slump. Det skulle ha varit andra skådespelare, det hade kunnat vara en annan regissör, ditt hade kunnat vara datt, minsta lilla sak, och kanske att det hade förtagit den speciella helheten, det som gör att en film är resultatet av ett arbete och inte en genomtänkt idé.

Producenterna ville ha en b-film, en enkel cashgrab om stalkade barnvakter – oerhört nog hade ingen använt titeln ”Halloween” förut. John Carpenter, som just hade fått en viss blygsam framgång med genombrottsfilmen Attack mot polisstation 13 (1976), blev tillfrågad och tyckte väl att det lät som en bra idé, förutsatt att han fick sitt namn ovanför titeln och kreativ kontroll. Han fick sin vilja igenom genom att – kaxigt eller dumdristigt – lova att göra filmen på struntsumman 300 000 dollar. ”För det får du vad som helst” sa de, och tänkte förmodligen att de kunde väl få vad fasiken som helst tillbaka också.

Men Carpenter var en ung indiefilmare rätt färsk ut från filmskolan. Han höll i slantarna och tog notering från Roger Corman och George A. Romero – filmen gjordes med oetablerade skådespelare och många som hjälpte till runt produktionen gjorde det gratis. PJ Soles, som spelade en av tjejerna i filmen, var gift med fotografen Dean Cundey. Nick Castle, som spelade Michael Myers, var en kompis till Carpenter som bara råkade vara där. Det hade varit nepotism om det varit tal om en större produktion – nu var det bara fråga om att gräva där man står.

Särskilt med det i åtanke är Halloween en extremt imponerande film – jämför Halloweens trehundra tusen dollar i budget med Romeros Dawn of the Dead (1978, samma år) som gjordes på 1.5 miljoner dollar, alltså det femdubbla. Vi ser mer dyra saker i bild i Romeros film, visserligen, men i övrigt ser Halloween ut att vara den läckraste filmen, med attraktivt ljusarbete i genomtänkta miljöer, fångade i psykande effektivt foto, och så den där musiken förstås.

Carpenters magitrick är hur enkelt han får de här sakerna att se ut, och även hur enkla (nästan simpla) de är under den mustiga ytan. Musiken är bara några toner i bongotakt. Husen är bara några hus. Fotot är långt ifrån skrytsamt (en och annan kameraskugga kan rentav hittas). Michael Myers må vara en typ av övernaturlig zombie (eller?) men han är också en ansvarsfull bilförare som tittar åt höger och vänster innan han kör ut i vägen. B-filmskavankerna finns där för den som letar.

Filmens tekniska storhet matchas bara av det fascinerande slukhål som är dess betydelse. Här, i denna kryptiska formulering, tror jag att fasan kommer in.

I min recension av Night of the Living Dead (1968) denna höst skrev jag att de bästa skräckfilmerna är undflyende och det gäller även för Halloween. En hel del akademiska pannor har rynkats i jakten på att lösa gåtan vad filmen, och andra som den, egentligen ”representerar” eller manifesterar eller symboliserar – mest berömt Carol Clovers Final Girl-begrepp och Laura Mulveys male gaze, och den idag slentrianmässiga tanken att regissörer som Carpenter straffar tjejer som har sex och belönar oskyldiga helgon.

Men jag tror det som gör filmen så effektiv – och om man vill, så fasansfull – är att den inte är gjord för att att tolkas på något särskilt sätt alls. Dess skräck är i grunden helt meningslös. Carpenter tog sig an filmen som ett jobb, och det enda han ville göra var att skrämma publiken. Han visste typ vad han gjorde, på en scen för scen-basis, och han hade en del övergripande idéer om vad berättelsen handlade om rent tematiskt, men det var aldrig meningen att forma ett färdigt pussel. Vi sitter själv med den färdiga filmen och får försöka pussla ihop det vi ser bäst vi kan.

Filmens undflyende, fasansfulla kvalité kan vara svår att hitta vid första anblicken – Halloween blev en sådan ritning för framtida skräckfilmer att den är svår att inte se som en institution, en film vars uppföljare och kopior på sätt och vis definierar den. Men det är när man tänker bort alla andra filmer, om man lyckas, som filmens renare styrkor uppenbarar sig.

Dessa styrkor är, som ofta hos Carpenter, rent visuella. Berättelsen om den galne mördaren som rymmer från mentalsjukhuset för att döda barnvakter i sin hemstad… ja, mer behöver man egentligen inte säga om den. Vill man att filmen ska vara ännu läskigare än den redan är kan man försöka undra varför han gör det.

Bara hans närvaro gäckar. Eller hans frånvaro. Halloween är kanske mer än något annat en film om gator, hus och rum. Helt vanliga gator och hus och rum.

Fast kanske något hus ser lite ruffigare ut, kanske det finns ett sådant där spökhus som barnen säger är hemsökt.

Helt vanliga gator, fast kanske någon sitter i en bil som kör förbi. Någon, en främling, som inte borde vara där.

Helt vanliga rum, med barn och barnvakter och nedsläckta tvättstugor.

Och så någon annan.

Något som inte hör hemma.

The Shape, som eftertexterna bara kallar honom.

”Michael Myers” kom att bli ett kultbegrepp med åren, men jag vet inte hur många gånger (om ens någon) som namnet sägs fullt i den här filmen. Han är mer än något annat en närvaro, eller en frånvaro. En närvaro där han inte ska vara och en frånvaro som gör att vi undrar vart han är. Carpenters inramningar av medelklassvärlden är så symmetriska att vi genast ser honom som i en finn fem fel-teckning – han är antingen där eller inte där – och Carpenter blandar långa, utdragna tagningar med stillastående, rappa klipp med färre, som för att hela tiden reta våra hjärnor (Jag har gjort en liten analys på det här tidigare).

Något annat som tycks ha glömts bort med åren är att filmen faktiskt har en typ av twist i slutet. I dag tar man för givet att Michael Myers är en voodoo-liknande sak, någon slags magisk zombie, en varelse som inte kan förgås, liksom en Jason eller en Freddy Krueger.

Men Halloween introducerar faktiskt honom som en människa, en mördare. Det finns en del obegripliga ovanligheter omkring honom – Donald Pleasences melodramatiska doktor Loomis gaggar om att han är ”ren och skär ondska”, på något sätt har han lärt sig köra bil fastän han varit inlåst sedan åttaårsåldern och han tycks kunna försvinna i tomma intet (eller?) – men publiken har ingen anledning att tro att han inte är en vanlig mördare av kött och blod, bara kusligt frånvarande och orelaterbar.

Det är inte förrän i slutet som han gör det han inte borde kunna göra – det är då saker sker som inte borde kunna ske. Men saker i filmen är då redan så långt gångna att det irrationella blir den sista överraskningen, den sista obönhörliga dödsstöten i en redan rasande spännande film.

Carpenter ville att så mycket som möjligt i filmen skulle vara ambivalent och aldrig helt förklarat – det är också det som öppnat Pandoras ask för hur man ska tolka filmen, eller vad man ens ska känna för den. Det är också därför den politiska kritik som länge kom att riktas mot slasherfilmer inte riktigt gäller för Halloween. Tanken att ”syndiga” unga kvinnor straffas för sin sexualitet, medan ”pryda” ”belönas”, blev så populär att skräckfilmer anammade den – men i just Halloween håller det inte.

Man kan säga vad man vill om de utskällda dialogerna – ironiskt nog skrev producenten Debra Hill den kvinnliga dialogen, eftersom hon tyckte manuset behövde ”realistiska kvinnoskildringar” (så kan det gå!) – men huvudpersonen Laurie (spelad av en debuterande Jamie Lee Curtis i en fenomenal och underskattad prestation) är helt enkelt inte pryd eller moralisk. Hon röker marijuana och vill för all del få till det med Ben Tramer (vem det nu är) men gömmer sig för omvärlden och prokrastinerar i kokongen med böcker och barnvaktsjobb – hon är långsam i växten och en blyg nörd, men ingenstans pryd eller moralisk.

Anledningen till att hon överlever, enligt Carpenter, är för att hon har koll på sin omgivning – de andra är för upptagna med att dricka och ha sex för att se att saker omkring dem inte stämmer. Det betyder inte att de straffas – filmens slutgiltiga logik föreslår snarare att Laurie hämnas på sina mördade vänner och därmed tvingas till handling och mognad; det är, på så sätt, tro det eller ej, en bildningsroman. Eller som Carpenter uttryckt saken, Laurie representerar ”de förtrycktas hämnd”. Hon är en nörd före sin tid, helt enkelt.

FREDRIK FYHR


Halloween är del av 2018 års (ovanligt skräcktunga) retrospektivserie.


<- Night of the Living Dead.
-> Huset Ushers fall.

I mästerverkserien har John Carpenters The Thing (1982) också tidigare recenserats.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *