Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

💿 Mothra (1961) & Godzilla II: King of the Monsters (2019)

Mothra (1961)

Godzilla II: King of the Monsters (2019)

Man kan kÀnna sig stÀlld ibland av tidens tand. Japanska monsterfilmer har knappast haft god renommé, men flera av dem var hyggligt tÀta pÄ politisk och filosofisk tematik. Och Àr det nÄgon som egentligen vÄgar skÀlla pÄ superhjÀltefilmer idag? Jag nÀmner dem eftersom Marvels och DC:s nuvarande multiversum och seriemaskiner ju Àr skapade efter forna tiders. Mothra fick sin egen film 1961 till exempel, för att sedan dyka upp i elva Godzilla-filmer.

För den som inte vet Àr Mothra det, typ, nÀst mest populÀra japanska monstret efter Godzilla. Hon kommer till oss som ett jÀttestort Àgg, som i sinom tid blir en jÀttestor larv som Älar över hundratals smÄ modellskepp och byggnader. Man tror sig besegrat monstret, som försvinner in i en kokong. Men jag vet inte om japanerna Àr dÄliga pÄ biologi eller nÄgot för de blir vÀldigt överraskade nÀr Mothra ur kokongen Äterföds igen, nu som en gullig (men farlig!) jÀttefjÀril.

Tohos monsterfilmer pĂ„minner ocksĂ„ om Marvels superhjĂ€ltefilmer i de att de har en otroligt jĂ€mtjock helhet. Alla Ă€r ungefĂ€r likadana, kort sagt; nĂ„gra lite bĂ€ttre, nĂ„gra lite sĂ€mre, men de flesta gĂ„r helt in i varandra. Bara dĂ„ och dĂ„ dyker det upp en rolig utstickare. Waititis Thor: Ragnarök Ă€r Marvels svar pĂ„ Godzilla vs. King Ghidorah, dĂ€r utomjordingar landar i flygande tefat, med cyborg i Arnoldstil, för att i en tidsmaskin Ă„ka bĂ„de fram och tillbaka i tiden, bland annat till Stilla havskriget dĂ€r jĂ€nkarna blir besegrade av dinosaurier och nĂ„gon berĂ€ttar för ”major Spielberg” att han kan berĂ€tta för sina barn om det hĂ€r. Det skulle förklara vart Steven Spielberg fick allt ifrĂ„n, dĂ„, antar jag.

Det skulle inte förvĂ„na mig om han sĂ„g Mothra dock, för den har osedvanligt mĂ„nga Spielbergska ledtrĂ„dar – infödingar i djungler, filmade och inramade pĂ„ precis samma sĂ€tt som i Jakten pĂ„ den försvunna skatten (1981), skurkar som överskattar den annalkande undergĂ„ngen och bara vill tjĂ€na pengar som i Hajen (1975) och som mot slutet speglar nĂ„got sĂ„ nyligt som Ready Player One (2018)

Med vissa tondöva undantag Ă€r det ocksĂ„ en film som bĂ€r pĂ„ en munter barnslighet. Storyn i de hĂ€r filmerna kunde handla om lite vad som helst, och hĂ€r handlar det om en expedition dĂ€r vĂ„r allvarlige hjĂ€lte fĂ„r hjĂ€lp av en duo journalister, dĂ€r den ene Ă€r en mysig klumpeduns som jĂ€mt gör allt fel. ”MĂ„ste allt jĂ€mt leda till vĂ„ld” klagar han medan han i en anmĂ€rkningsvĂ€rd liten scen lyckas tjonga ner fyra-fem skurkar utan att nĂ„gonsin riktigt slĂ„ eller sparka nĂ„gon. Det Ă€r liksom snĂ€llt alltihop, liksom Mothra sjĂ€lv (minus den olyckliga scenen dĂ€r skurken mejar ner en massa infödingar som om de vore trĂ€d).

Skurken, pĂ„ tal om det, har det skurkaktiga namnet Nelson. Han kommer frĂ„n Rolisica (”Russia” och ”America” i amalgam), den muckiga stormakt som bara vill generera intĂ€kter. Nelson Ă€r den som leder expeditionen, dĂ€r man upptĂ€cker tvillingfeerna, de pyttesmĂ„ damerna som sjunger Mothras ledmotiv (”Mosuraaaaaya!”) och ger hela filmen en knasmysig sci fi-feeling.

Nelson vill ha dem för exploatering å la King Kong, sÄklart, men han skrattar inte lika mycket nÀr Mothra följer dem Ànda till New Kirk City, som verkar vara huvudstaden i Rolisica; en stor kapitalistisk metropol som fÄr vad den förtjÀnar.

Mothra Àr en mysig film, Àven om det Àr förstÄeligt om en modern publik skulle tycka att den var tungfotad med alla sina mekaniska effekter och, hjÀlp, en massa scener dÀr folk bara gÄr runt och pratar.

I vÄr tid ska det tydligen till med filmer som Godzilla: King of the Monsters, en film som (om man jÀmför med Mothra) fungerar som ett hÀpnadsvÀckande exempel pÄ hur barbariska vi blivit.

Jo, vi gör fortfarande serier, faktiskt gör vi dem exakt likadant numera, men vi lÄser fast dem i gigantiska kalkyler. King of the Monsters ska existera mellan Gareth Edwards reboot Godzilla (2014) och den följande Kong vs. Godzilla, via Kong: Skull Island (2017) som kom dÀremellan. Det Àr bÀst att det hÀr sitter som det ska nu och att allt funkar, för annars faller ju hela konstruktionen!

NÀhÀ, ansÄg man att intÀkterna för King of the Monsters var en besvikelse? Kanske det rentav var en flopp? Ja, den mÄ ha tjÀnat ihop 385 miljoner dollar men det var ju, trots allt, bara en vinst pÄ runt 185 miljoner. Jag menar, Àr det ens en yacht per exekutivproducent? En film som King of Godzilla bör generera minst tre. De förtjÀnar det allt, va?!

Jag tror man tÀnkte sÄ hÀr: Den första Godzilla tyckte folk var nÄgon slags arthouserulle, eftersom man inte fick se sÄ mycket av Godzilla sjÀlv. Nu kör vi pang pÄ rödbetan istÀllet med en massa monster, alla slÄss mot varandra, och karaktÀrer som bara sitter inlÄsta i olika typer av baser eller kommandobryggor och kommenterar förödelsen. Under tiden sprÀnger vi atombomber till höger och vÀnster och spelar pÄ folks kÀnslor genom att lÄta familjemedlemmar slitas frÄn varandra. Vad kan gÄ fel!

Ett par snubbar som förmodligen borde hĂ€ktas för narkotikabrott skrev dĂ€refter ihop ett frenetiskt manus som Ă€r sĂ„ dĂ„ligt att man rynkar pannan frĂ„n början till slut och ser filmen med kisande ögon – det gör man Ă€ndĂ„, förresten, för som vanligt slĂ„ss alla monster i ett virrvarr av skit och damm och vi fĂ„r aldrig se dem i helbild. Hade de verkligen upp emot 200 miljoner dollar i budget? Fanns det inte pengar nog att animera en hel Godzilla, frĂ„n topp till tĂ„?

Den visuella splattrigheten tar oss till Michael Doughery, som tidigare regisserade den hyggliga julskrĂ€ckisen Krampus. Den filmen hade en story och skĂ„despelare som hade rollfigurer att gestalta. King of the Monsters har ansikten som i nĂ€rbild sĂ€ger olika saker, om inte det ena sĂ„ det andra, om inte pĂ„ skĂ€mt sĂ„ pĂ„ allvar. Scener följer varandra som om de har nĂ„got att göra med nĂ„got alls. ”DET LIGGER TILL SÅ HÄR” menar en karaktĂ€r. ”ÅH NEJ” sĂ€ger nĂ„gon annan. ”NU MÅSTE VI GÖRA SÅHÄR” sĂ€ger en tredje. ”SKÄMT SKÄMT” sĂ€ger en fjĂ€rde. I nĂ€sta scen: ”DET LIGGER TILL SÅ HÄR”. ”ÅH NEJ” sĂ€ger nĂ„gon annan. ”SKÄMT SKÄMT”. ”VÄNTA!” *dum dum duuum* ”VAD?” – ”DET LIGGER TILL SÅ HÄR!”  ”ÅH NEJ! ”SKÄMT SKÄMT”…

Vi tittar pÄ totalt kaos, inte bundet till nÄgon enhetlig ton eller nÄgon som helst angelÀgenhet. Jag kan ge Dougherty det att han kanske inte hade sÄ mycket att sÀga till om, men nÄgon mÄste ta skulden och han stÄr som ansvarig för den hÀr filmens obönhörliga attack pÄ ÄskÄdaren.

Har vi en sedvanligt stabil Kyle Chandler som ska bry sig om sin försvunna dotter? Okej. Minns vi deras namn? Nej. Har vi hans fru, Vera Fermiga, som ska försöka rÀdda vÀrlden genom att lÄta monstren döda allt? Inte vet jag. Hon pÄstÄr det, men ingen kan förklara riktigt vad hon menar. Hon ser ledsen ut, för det mesta, sÄ det ska kanske vara ledsamt allt. Bakom ryggen har hon Charles Dance, som spelar en till skurk. Han vill ocksÄ utplÄna vÀrlden genom att rÀdda den med monster eller nÄnting, vem vet.

Det var Doughertys uppdrag att cementera filmen kring de hĂ€r figurerna, alldeles oavsett hur undergestaltade de Ă€r och hur lite kontext det de sĂ€ger har. Inget annat Ă€n hela mĂ€nskligheten stĂ„r i potten men vi fĂ„r dialoger som skoningslöst vĂ€xlar mellan mögliga klichĂ©er (”good luck, you’re gonna need it!”) och skĂ€mt som stinker av fejkad ironi. DĂ€remellan förklarar alla vad allt Ă€r, eller vad de ska göra i nĂ€sta scen, ofta med en sĂ„ rasande fart, och sĂ„ datoriserat, sĂ„ befriat pĂ„ all slags mĂ€nsklig trovĂ€rdighet, att man inte hinner höra vad nĂ„gon sĂ€ger förrĂ€n de babblar om nĂ„got annat.

King of the Monsters har ett par schyssta renderingar, stunder man mĂ€rker att Ă„tminstone nĂ„gon (det vill sĂ€ga snubbarna bakom datorerna) faktiskt arbetat pĂ„; hĂ€r och var lyckas filmen ocksĂ„ skapa en dissonans mellan fasa och skönhet; det rör sig om smĂ„ stunder, som nĂ€r den galne vetenskapsmannen mĂ„ste möta sitt öde via en rasande King Ghidorah


Men ocksÄ de stunderna förintas av tondöva one-liners och en allmÀn kÀnsla av att de hÀr scenerna inte har nÄgon tydlig kontext. Och de animationer som inte Àr genomarbetade ser ut som videosnuttar i TV-spel. Godzilla passar helt enkelt inte i en mediumnÀrbild, för han har inget att sÀga, men i King of the Monsters ser det lik förbannat oftast ut som att Godzilla Àr med i bild för att bli intervjuad.

Jo, filmer var för all del lÄngsammare förr, Àven nÀr de handlade om monster som attackerade storstÀder. Nu gÄr saker sÄ fort att vi talar om en mixer som högljutt maler ner alla filmens bestÄndsdelar till en och samma sörja.

Det Àr sorgligt att konstatera, men den stora popcorn- och blockbusterfilmen Àr en genre som Àr nÀra kreativ död. DÀr filmskapare förr lyckats smuggla in smÄ eller stora mÀngder genuin kreativitet har gravitationen mot storvinsterna nu tagit över absolut allt, och filmskaparna Àr som stjÀrnögda visstidsanstÀllda som gör sitt bÀsta för att inte fÄ sparken. Att roa oss har blivit en front för verksamhet som egentligen borde vara kriminell, för den dödar det som gör oss till mÀnniskor, dollar för dollar och skitfilm för skitfilm.

FREDRIK FYHR


Mosura. 1961 JAPAN 101 min. fÀrg/35mm/2.35:1. R: IshirÎ Honda. S: Furanki Sakai, Hiroshi Koizumi, KyÎko Kagawa, Yumi ItÎ, Jerry ItÎ, Ken Uehara, Akihiko Hirata, Kenji Sahara, SeizaburÎ Kawazu, Takashi Shimura.

Godzilla: King of the Monsters. 2019 USA 132 min. fĂ€rg/ARRIRAW 3.4K, 5.1. K, DI 2K/2.39:1. R: Michael Dougherty. S: Kyle Chandler, Vera Farmiga, Millie Bobby Brown, Ken Watanabe, Ziyi Zhang, Bradley Whitford, Sally Hawkins, Charles Dance, Thomas Middleditch, Aisha Hinds, O’Shea Jackson Jr, David Straithairn, Anthony Ramos, Elizabeth Faith Ludlow, Jonathan Howard.

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *