💿 Mothra (1961) & Godzilla II: King of the Monsters (2019)

Mothra (1961)

Godzilla II: King of the Monsters (2019)

Man kan känna sig ställd ibland av tidens tand. Japanska monsterfilmer har knappast haft god renommé, men flera av dem var hyggligt täta på politisk och filosofisk tematik. Och är det någon som egentligen vågar skälla på superhjältefilmer idag? Jag nämner dem eftersom Marvels och DC:s nuvarande multiversum och seriemaskiner ju är skapade efter forna tiders. Mothra fick sin egen film 1961 till exempel, för att sedan dyka upp i elva Godzilla-filmer.

För den som inte vet är Mothra det, typ, näst mest populära japanska monstret efter Godzilla. Hon kommer till oss som ett jättestort ägg, som i sinom tid blir en jättestor larv som ålar över hundratals små modellskepp och byggnader. Man tror sig besegrat monstret, som försvinner in i en kokong. Men jag vet inte om japanerna är dåliga på biologi eller något för de blir väldigt överraskade när Mothra ur kokongen återföds igen, nu som en gullig (men farlig!) jättefjäril.

Tohos monsterfilmer påminner också om Marvels superhjältefilmer i de att de har en otroligt jämtjock helhet. Alla är ungefär likadana, kort sagt; några lite bättre, några lite sämre, men de flesta går helt in i varandra. Bara då och då dyker det upp en rolig utstickare. Waititis Thor: Ragnarök är Marvels svar på Godzilla vs. King Ghidorah, där utomjordingar landar i flygande tefat, med cyborg i Arnoldstil, för att i en tidsmaskin åka både fram och tillbaka i tiden, bland annat till Stilla havskriget där jänkarna blir besegrade av dinosaurier och någon berättar för ”major Spielberg” att han kan berätta för sina barn om det här. Det skulle förklara vart Steven Spielberg fick allt ifrån, då, antar jag.

Det skulle inte förvåna mig om han såg Mothra dock, för den har osedvanligt många Spielbergska ledtrådar – infödingar i djungler, filmade och inramade på precis samma sätt som i Jakten på den försvunna skatten (1981), skurkar som överskattar den annalkande undergången och bara vill tjäna pengar som i Hajen (1975) och som mot slutet speglar något så nyligt som Ready Player One (2018)

Med vissa tondöva undantag är det också en film som bär på en munter barnslighet. Storyn i de här filmerna kunde handla om lite vad som helst, och här handlar det om en expedition där vår allvarlige hjälte får hjälp av en duo journalister, där den ene är en mysig klumpeduns som jämt gör allt fel. ”Måste allt jämt leda till våld” klagar han medan han i en anmärkningsvärd liten scen lyckas tjonga ner fyra-fem skurkar utan att någonsin riktigt slå eller sparka någon. Det är liksom snällt alltihop, liksom Mothra själv (minus den olyckliga scenen där skurken mejar ner en massa infödingar som om de vore träd).

Skurken, på tal om det, har det skurkaktiga namnet Nelson. Han kommer från Rolisica (”Russia” och ”America” i amalgam), den muckiga stormakt som bara vill generera intäkter. Nelson är den som leder expeditionen, där man upptäcker tvillingfeerna, de pyttesmå damerna som sjunger Mothras ledmotiv (”Mosuraaaaaya!”) och ger hela filmen en knasmysig sci fi-feeling.

Nelson vill ha dem för exploatering á la King Kong, såklart, men han skrattar inte lika mycket när Mothra följer dem ända till New Kirk City, som verkar vara huvudstaden i Rolisica; en stor kapitalistisk metropol som får vad den förtjänar.

Mothra är en mysig film, även om det är förståeligt om en modern publik skulle tycka att den var tungfotad med alla sina mekaniska effekter och, hjälp, en massa scener där folk bara går runt och pratar.

I vår tid ska det tydligen till med filmer som Godzilla: King of the Monsters, en film som (om man jämför med Mothra) fungerar som ett häpnadsväckande exempel på hur barbariska vi blivit.

Jo, vi gör fortfarande serier, faktiskt gör vi dem exakt likadant numera, men vi låser fast dem i gigantiska kalkyler. King of the Monsters ska existera mellan Gareth Edwards reboot Godzilla (2014) och den följande Kong vs. Godzilla, via Kong: Skull Island (2017) som kom däremellan. Det är bäst att det här sitter som det ska nu och att allt funkar, för annars faller ju hela konstruktionen!

Nähä, ansåg man att intäkterna för King of the Monsters var en besvikelse? Kanske det rentav var en flopp? Ja, den må ha tjänat ihop 385 miljoner dollar men det var ju, trots allt, bara en vinst på runt 185 miljoner. Jag menar, är det ens en yacht per exekutivproducent? En film som King of Godzilla bör generera minst tre. De förtjänar det allt, va?!

Jag tror man tänkte så här: Den första Godzilla tyckte folk var någon slags arthouserulle, eftersom man inte fick se så mycket av Godzilla själv. Nu kör vi pang på rödbetan istället med en massa monster, alla slåss mot varandra, och karaktärer som bara sitter inlåsta i olika typer av baser eller kommandobryggor och kommenterar förödelsen. Under tiden spränger vi atombomber till höger och vänster och spelar på folks känslor genom att låta familjemedlemmar slitas från varandra. Vad kan gå fel!

Ett par snubbar som förmodligen borde häktas för narkotikabrott skrev därefter ihop ett frenetiskt manus som är så dåligt att man rynkar pannan från början till slut och ser filmen med kisande ögon – det gör man ändå, förresten, för som vanligt slåss alla monster i ett virrvarr av skit och damm och vi får aldrig se dem i helbild. Hade de verkligen upp emot 200 miljoner dollar i budget? Fanns det inte pengar nog att animera en hel Godzilla, från topp till tå?

Den visuella splattrigheten tar oss till Michael Doughery, som tidigare regisserade den hyggliga julskräckisen Krampus. Den filmen hade en story och skådespelare som hade rollfigurer att gestalta. King of the Monsters har ansikten som i närbild säger olika saker, om inte det ena så det andra, om inte på skämt så på allvar. Scener följer varandra som om de har något att göra med något alls. ”DET LIGGER TILL SÅ HÄR” menar en karaktär. ”ÅH NEJ” säger någon annan. ”NU MÅSTE VI GÖRA SÅHÄR” säger en tredje. ”SKÄMT SKÄMT” säger en fjärde. I nästa scen: ”DET LIGGER TILL SÅ HÄR”. ”ÅH NEJ” säger någon annan. ”SKÄMT SKÄMT”. ”VÄNTA!” *dum dum duuum* ”VAD?” – ”DET LIGGER TILL SÅ HÄR!”  ”ÅH NEJ! ”SKÄMT SKÄMT”…

Vi tittar på totalt kaos, inte bundet till någon enhetlig ton eller någon som helst angelägenhet. Jag kan ge Dougherty det att han kanske inte hade så mycket att säga till om, men någon måste ta skulden och han står som ansvarig för den här filmens obönhörliga attack på åskådaren.

Har vi en sedvanligt stabil Kyle Chandler som ska bry sig om sin försvunna dotter? Okej. Minns vi deras namn? Nej. Har vi hans fru, Vera Fermiga, som ska försöka rädda världen genom att låta monstren döda allt? Inte vet jag. Hon påstår det, men ingen kan förklara riktigt vad hon menar. Hon ser ledsen ut, för det mesta, så det ska kanske vara ledsamt allt. Bakom ryggen har hon Charles Dance, som spelar en till skurk. Han vill också utplåna världen genom att rädda den med monster eller nånting, vem vet.

Det var Doughertys uppdrag att cementera filmen kring de här figurerna, alldeles oavsett hur undergestaltade de är och hur lite kontext det de säger har. Inget annat än hela mänskligheten står i potten men vi får dialoger som skoningslöst växlar mellan mögliga klichéer (”good luck, you’re gonna need it!”) och skämt som stinker av fejkad ironi. Däremellan förklarar alla vad allt är, eller vad de ska göra i nästa scen, ofta med en så rasande fart, och så datoriserat, så befriat på all slags mänsklig trovärdighet, att man inte hinner höra vad någon säger förrän de babblar om något annat.

King of the Monsters har ett par schyssta renderingar, stunder man märker att åtminstone någon (det vill säga snubbarna bakom datorerna) faktiskt arbetat på; här och var lyckas filmen också skapa en dissonans mellan fasa och skönhet; det rör sig om små stunder, som när den galne vetenskapsmannen måste möta sitt öde via en rasande King Ghidorah…

Men också de stunderna förintas av tondöva one-liners och en allmän känsla av att de här scenerna inte har någon tydlig kontext. Och de animationer som inte är genomarbetade ser ut som videosnuttar i TV-spel. Godzilla passar helt enkelt inte i en mediumnärbild, för han har inget att säga, men i King of the Monsters ser det lik förbannat oftast ut som att Godzilla är med i bild för att bli intervjuad.

Jo, filmer var för all del långsammare förr, även när de handlade om monster som attackerade storstäder. Nu går saker så fort att vi talar om en mixer som högljutt maler ner alla filmens beståndsdelar till en och samma sörja.

Det är sorgligt att konstatera, men den stora popcorn- och blockbusterfilmen är en genre som är nära kreativ död. Där filmskapare förr lyckats smuggla in små eller stora mängder genuin kreativitet har gravitationen mot storvinsterna nu tagit över absolut allt, och filmskaparna är som stjärnögda visstidsanställda som gör sitt bästa för att inte få sparken. Att roa oss har blivit en front för verksamhet som egentligen borde vara kriminell, för den dödar det som gör oss till människor, dollar för dollar och skitfilm för skitfilm.

FREDRIK FYHR


Mosura. 1961 JAPAN 101 min. färg/35mm/2.35:1. R: Ishirô Honda. S: Furanki Sakai, Hiroshi Koizumi, Kyôko Kagawa, Yumi Itô, Jerry Itô, Ken Uehara, Akihiko Hirata, Kenji Sahara, Seizaburô Kawazu, Takashi Shimura.

Godzilla: King of the Monsters. 2019 USA 132 min. färg/ARRIRAW 3.4K, 5.1. K, DI 2K/2.39:1. R: Michael Dougherty. S: Kyle Chandler, Vera Farmiga, Millie Bobby Brown, Ken Watanabe, Ziyi Zhang, Bradley Whitford, Sally Hawkins, Charles Dance, Thomas Middleditch, Aisha Hinds, O’Shea Jackson Jr, David Straithairn, Anthony Ramos, Elizabeth Faith Ludlow, Jonathan Howard.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *