💿 Thelma & Louise (1990)

En man som just försökt vÄldta hennes bÀsta vÀn stÄr drÀggigt och hÀver ur sig könsord, slött medveten om att inga konsekvenser kommer att falla pÄ honom för hans handlingar.

Thelma svarar genom att utan vidare vÀsen skjuta ihjÀl honom.

Kan vÄldtÀktsmÀn mördas? Det Àr svÄrt att svara pÄ nÀr publiken jublar.

NÀr den kom sÄ var Thelma & Louise en radikal film, ett uppenbart feministiskt undantag i en filmvÀrld dÀr det gick en kvinna pÄ fem mÀn och aldrig mer Àn tvÄ per film (den goda kvinnan och den onda).

Trettio Är senare Àr den mer radikal Àn nÀr den kom.

NÀr den kom var den ju, trots allt, bara en film i mÀngden; ingen hade rÀknat med vare sig storsuccé eller uppstÄndelse. En film som Thelma & Louise kunde passera. Idag skulle samma film framstÄ som ett vÄldsamt statement.

Det betyder samtidigt, paradoxalt nog, att feminism tas mer pĂ„ allvar nu Ă€n dĂ„. SĂ€ger nĂ„gon feminism idag sĂ„ kan man identifiera att personen menar allvar. År 1990 gick det för producenter att stĂ€mpla en film som ”Butch Cassidy & Sundance Kid fast med tvĂ„ brudar” och fĂ„ igenom projektet – att det faktiskt blev en feministisk klassiker, som engagerade tusentals och provocerade en liten trumpen minoritet mĂ€n, kan studiobolaget aldrig ha trott. Studiobolag kan nĂ€mligen inte tĂ€nka i de banorna.

Min tes hÀr Àr att en amerikansk film inte kan bli kontroversiell om den inte blir det av en slump. Om en film möts med polisbevakning, som Joker, eller om den möts av vÄldsamma protester frÄn religiöst hÄll, som Kristi sista frestelse, sÄ Àr det reaktioner inte pÄ filmerna i sig utan om förestÀllningen om dem, sjÀlva idén om vad en film Àr.

Hollywood har nÄgon slags mystisk gravitation till de idéerna och förestÀllningarna, sjÀlva syntesen. SÀllan innehÄllet, varför regissörer i alla tider smugglat in subversiva budskap i kommersiella kÀrl (Paul Verhoeven Àr det mest klassiska exemplet). Den som tÀnker pÄ en Hollywoodfilm tÀnker ofta pÄ en affisch, eller nÄgon kostym, ett ledmotiv eller nÄgon pryl ur storyn.

Just eftersom idĂ©n om filmen alltid sĂ€ljs före dess faktiska innehĂ„ll – eftersom trailern alltid varit viktigare Ă€n filmen för studiorna (en tes som nu börjar gĂ€lla Ă€ven för biokonsumenter) – Ă€r systematisk förĂ€ndring oerhört trög i Hollywood. Politisk progression, till exempel feministisk, mĂ„ste ske i manus, i organisationsleden, pĂ„ chefskontoren och vidare ut i vĂ€rlden av Big Money. Marvel kan sĂ€lja idĂ©n om feminism i Captain Marvel, till exempel, liksom de kan sĂ€lja idĂ©n om vad som helst. Men alla vet att nĂ€stan ingenting förĂ€ndrats pĂ„ trettio Ă„r. Det liksom kĂ€nns. Brie Larson i spandex studsar mot den systematiska muren av patriarkal ordning utan att ge den minsta spricka.

Vilket för oss till Thelma & Louise, ett osannolikt och genialt andningshÄl i denna Ärhundraden tjocka mur. Har du inte sett den sÄ gör det (jag spoilar slutet och du kommer Ängra dig om du inte ser filmen först). Jag har aldrig trÀffat nÄgon som inte tyckt om den.

SÄ, nu har du sett filmen och nu kan vi fortsÀtta.

Det Àr en vÀlspelad film, proffsigt framstÀlld av Ridley Scott, men dess rotstyrka ligger i berÀttelsens fabliska karaktÀr. Hade Thelma och Louise realistiskt sett kunnat ta sig till Mexiko? Tja, visst, liksom haren hade kunnat vinna över sköldpaddan. Det Àr en annan berÀttelse.

Thelma och Louise hade ocksÄ, teoretiskt sett, kunnat haft sin weekendtripp för att sedan ÄtervÀnda till sina respektive liv och levt ut dem, med de kompromisser och glÀdjelösa omstÀndigheter som deras kvinnofÀllor erbjuder. DÄ hade det, som man brukar sÀga, inte funnits nÄgon film.

”Men vadĂ„ kvinnofĂ€llor”, sĂ€ger nu den grĂ€nslöse optimist som tror att vi lever i den bĂ€sta av vĂ€rldar, ”ut och gör nĂ„t med livet!”

Ja, det Àr precis vad Callie Khouri, som skrev manuset, övervÀger.

Det Àr för den delen ett alldeles utmÀrkt manus, sammansvetsat med lika delar oundviklig tyngd och opretentiös, explosiv lÀtthet.

Det bÀsta exemplet, och nyckelscenen i hela filmen, Àr mordet pÄ vÄldtÀktsmannen, den sÄ kallade första twisten, som jag inledde denna text med att beskriva.

Scenens styrka kommer frĂ„n den dĂ€r explosiva lĂ€ttheten, men det finns ocksĂ„ det oundvikliga allvaret. Thelma delar inte publikens tillfredsstĂ€llelse. Inte för att hon nu Ă€r en mördare, Ă€ven om hon inser allvaret i situationen och omedelbart försöker fĂ„ kontroll över den. Nej det verkliga allvaret kommer frĂ„n hennes insikt om att hon vet att hon inte hade kunnat göra nĂ„got annat Ă€n att avfyra vapnet. Valet visar en svaghet i hennes karaktĂ€r, en som Ă€r avgörande för hela filmen – de kör inte genom Texas, pĂ„ hennes mystiska begĂ€ran, vilket gör deras flyktvĂ€g lĂ€ngre. Det visar sig efterhand att det hela bottnar i traumat hon har av att sjĂ€lv ha blivit vĂ„ldtagen, Ă€ven om det aldrig uttrycks i sĂ„ konkreta ordalag.

SÄ. Hade det kunnat gÄ pÄ nÄgot annat sÀtt?

Ja, om ingen av kvinnorna nÄgonsin hade blivit vÄldtagna. Men uttrycker man det pÄ det sÀttet sÄ lÄter det som om det rör sig om att undvika en förkylning.

Det andra briljanta som Thelma & Louise gör Ă€r hur den förtydligar manssamhĂ€llets enhetlighet. Filmen mĂ„ ha pitchats som en ”tjejversion” av Butch Cassidy & Sundance Kid men Thelma och Louise Ă€r inga professionella lagbrytare, inga sjĂ€lvmedvetna mördare eller yrkeskriminella psykopater. De mĂ€n som jagas av polisen Ă€r del av en tjuv och polis-rutin som de sjĂ€lva Ă€r högst medvetna om. De tycks leka leken med flit, och deras illdĂ„d representerar evig frihet. Men vad hĂ€nder nĂ€r tvĂ„ kvinnor söker samma kompromisslösa frihet?

Thelma och Louise hamnar i knipa, och jagas mer och mer, inte pĂ„ grund av strategier, för att de lyckas lista ut hur de ska lura systemet, utan tvĂ€rtom för att systemet inte lyckas lura dem – de Ă€r för ouppmĂ€rksamma för att förstĂ„ signalerna, eftersom de inte Ă€r anpassade efter dem, och de lĂ€mnar helt slumpmĂ€ssigt ledtrĂ„dar efter sig.

BĂ€st förtydligas det hĂ€r i Louise, den arketypiska hemmafrun som slĂ€pper lös bara nĂ€r mannen inte ser pĂ„, och som lever farligt eftersom hon lider av en okunskap som hennes kvinnoroll betingat – men Ă€ven Thelma nĂ„r en punkt dĂ„ hon inser hur oddsen ser ut, varpĂ„ det Ă€r skit samma och de Ă€ntligen kan hitta frihet; det vill sĂ€ga en vĂ€rld som det inte lĂ€ngre gĂ„r att ha nĂ„gon meningsfull relation till, och en upplöst stĂ€mning som ligger nĂ€ra döden.

Runt de lyriska passagerna vid Monument Valley, dĂ„ Marianne Faithfulls ”Ballad of Lucy Jordan” ligger över montaget, övergĂ„r filmen frĂ„n en studie i tvĂ„ minoriteter i klinch med majoritetens vĂ€rld, till ren freudiansk dödsdrift. De satiriska elementen Ă€r sĂ€rskilt drĂ€pande hĂ€r, mot slutet av filmen, nĂ€r de till exempel inser att en drĂ€ggig lastbilschaufför kan tuffa runt pĂ„ vĂ€garna och ostört vara ett vĂ„ldtĂ€ktsbenĂ€get svin. NĂ€r de sprĂ€nger hans gasoltankar i luften sĂ„ Ă€r det en attack pĂ„ allt han Ă€r, sĂ„vĂ€l som man som arbetare, den tunna trĂ„d som hans tillvaro hĂ€nger pĂ„, hans truck, utan vilket han inte har mycket till liv överhuvudtaget. De tar ner honom pĂ„ deras nivĂ„, för han hör Ă„tminstone hemma dĂ€r.

Det finns fler mÀn i filmen och de gör minnesvÀrda portrÀtt av minnesvÀrda karaktÀrer, men jag kÀnner mig inte manad att nÀmna dem mer Àn att jag vill pÄpeka att de flesta av dem rör sig i utkanterna av sina egna privilegium och försöker att förstÄ det de inte kan förstÄ, den blick de inte har. Alla mÀn som vet det vet att det kan ta tid innan ens blick justeras.

Jag minns sjÀlv hur jag elakt skÀmtade i skolbÀnken: Thelma & Louise handlar om hur tjejer kan sjÀlv, sÄ det Àr klart den slutar med att de dör!

Det var naturligtvis poĂ€ngen med hela filmen, och den gick naturligtvis över mitt trettonĂ„riga jags huvud (liksom mycket annat), men jag minns att nĂ€r jag sa det sĂ„ tĂ€nkte jag inte pĂ„ Thelma och Louise. Framför nĂ€thinnan hade jag Harvey Keitel, springande i slow motion, rusande efter Thelma och Louises cadillac nĂ€r den brĂ€schar ut mot randen. NĂ„got med den bilden har aldrig lĂ€mnat mig i fred. Jag mĂ„ste ha undrat, som tidig tonĂ„ring
 ”Vart springer han? Vad försöker han göra?”

Slutet i Thelma och Louise ger storyn en tydlig retorisk slutnot, men tematiskt verkar det vara vidöppet. Keitels lönlösa, desperata sprÄng hÀnger ihop med berÀttelsens smÄtt sagolika karaktÀr. Realistiskt sett hade de kunnat ge upp, sÄklart, men poÀngen Àr inte att de dör eller överlever utan att de inte har ett liv hur de Àn gör. Det Àr denna insikt som Keitels rollfigur Àrver och mÄste göra nÄgot med i resten av sitt liv. Jag tror att jag sjÀlv burit pÄ den.

FREDRIK FYHR


1991 USA/STORBRITANNIEN/FRANKRIKE 130 min. fÀrg/35mm/2.35:1. R: Ridley Scott. S: Susan Sarandon, Geena Davis, Harvey Keitel, Michael Madsen, Christopher McDonald, Stephen Tobolowsky, Brad Pitt, Timothy Carhart, Lucinda Jenney.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *