New York blir aldrig sÄ levande som i frÀmlingarnas ögon. Hollywood ger oss montagen och de stora vyerna, sjÀlva Àpplet i all sin röda storhet, men det Àr immigranternas filmer som ger oss den verkliga kÀnslan av att leva i det.

Det hĂ€r gĂ€llde sĂ€rskilt pĂ„ 70-talet, nĂ€r Milos Formans kom till New York och gjorde Taking Off, en rastlös och fascinerande film som hör ihop med Chantal Akermans News from Home (1977) eller Jonas Mekas nĂ€stan fem timmar lĂ„nga hemmafilmsodyssĂ© As I Was Moving Ahead Occasionally I Saw Brief Glimpses of Beauty (2000). Liksom dessa filmare kom Forman frĂ„n en intellektuell position, men olikt den hade han mer fĂ„fĂ€nga förhoppningar – han skulle komma att göra storfilmer som Gökboet (1975), Hair (1979) och Amadeus (1984) men redan vid ankomsten till USA ville han göra en filmatisering av Kafkas ”Amerika”.

Nu vill det sig ju inte alltid som man sjÀlv vill, och sÀrskilt nykomlingen har en mÀrklig resa att gÄ. Den som bara flyttat till en ny stad kÀnner igen kÀnslan av att inget blir gjort nÀr man börjar bekanta sig. En lÄng fÀrd verkar obegriplig den första milen eller sÄ. En sporadisk, karg kÀnsla finns över tillvaron. Man gör lite ditt och lite datt, men saker kommer inte ihop sig förrÀn man hÄllit pÄ ett tag.

Taking Off fÄngar den hÀr kÀnslan pÄ ett fenomenalt sÀtt. Det Àr inte en svÄr film, den Àr tvÀrtom vÀldigt okomplicerad och rolig, men mer Àn nÄgot annat Àr den Formans bild av USA nÀr den Àr helt ny, oformad, en immigrants första intryck.

Till skillnad frÄn Formans senare filmer följer Taking Off stilen och formen i filmerna han gjorde i Tjeckoslovakien; pseudodokumentÀra draman om mÀnniskan som kollektiv varelse, som En blondins kÀrleksaffÀr och Det brinner, min sköna, filmer dÀr det tar ett tag innan vi uppfattar individerna i kollektivet.

I Taking Off börjar vi pĂ„ en gigantisk audition dĂ€r hundratals unga mĂ€nniskor, av nĂ„gon anledning bara kvinnor, sjunger sĂ„nger, med eller utan gitarr. NĂ„gon Ă€r dĂ€r med jobbet att sĂ€ga ”thank you, next” men det framgĂ„r inte helt vad det hĂ€r Ă€r för tillstĂ€llning. En av flickorna Ă€r femtonĂ„riga Jeannie, och hon ska efterhand vara föremĂ„let för filmens intrig, men redan hĂ€r Ă€r det klart att Forman Ă€r lite för distraherad av platsen han Ă€r pĂ„. Det Ă€r som att han sĂ€ger ”Jaja, vi ska berĂ€tta vĂ„r berĂ€ttelse, men jag mĂ„ste bara stanna hĂ€r en stund först.”

Och för all del. I vimlet ser vi ett who’s who av dĂ„ okĂ€nda och osminkade unga begĂ„vningar – Jessica Harper, Carly Simon och (mest chockerande) Kathy Bates, hĂ€r ”Bobo” Bates, som sjunger en symbolisk sĂ„ng om en vĂ€rld dĂ€r till och med hĂ€star har vingar. Jo, om jag glömde att sĂ€ga det, stĂ€mningen hĂ€r Ă€r maximalt hippie. Vid ett tillfĂ€lle ser vi en helt naken kvinna spela cello, och en annan munter tjej sjunger en Dylan-inspirerad visa om att allt och alla i hela vĂ€rlden bör knullas men först hon sjĂ€lv.

Forman vĂ€xlar över till en mer typisk berĂ€ttelse med separationsĂ„ngest. Jeannie har rymt hemifrĂ„n. Hennes förĂ€ldrar undrar vart hon Ă€r. De sitter i vĂ€lstĂ€dade medelklassrum. De ser paketerade ut, sĂ„dĂ€r som alla vĂ€lbĂ€rgade medelĂ„lders mĂ€nniskor verkade se ut pĂ„ 70-talet; mamma Lynn (Lynn Carlin) i sin hĂ„ruppsĂ€ttning och sin stela klĂ€nning och pappa Larry (Buck Henry) i sin beiga, för tajta kostym. De Ă€r absoluta kontraster till hippiesarna pĂ„ auditionen. TvĂ„ generationer, och det extrema avstĂ„ndet mellan dem, kan inte bli tydligare. Forman klipper till synes oceremoniellt mellan de tvĂ„; Larry vankar av och an i sitt vardagsrum, ser sig omkring – klipp till nĂ„gon Bobo Bates eller annan som sjunger sĂ„nger om fĂ„glar. De tvĂ„ platserna pĂ„gĂ„r parallellt och filmen klipper hit och dit som om den inte kan bestĂ€mma sig för vart den vill vara, eller som om bĂ„da dessa saker slĂ„ss om uppmĂ€rksamhet.

Men det finns ocksĂ„ ett mer humanistiskt och pacifistiskt sĂ€tt att lĂ€sa klippningen – som att Forman slĂ„r ihop de tvĂ„ polerna, snarare Ă€n kontrasterar dem. Eftersom vi lĂ€ser shot-reverse-shot automatiskt sĂ„ fĂ„r vi ofta för oss att Larry och Lynn tittar pĂ„ hippiekidsen, fastĂ€n de Ă€r pĂ„ tvĂ„ olika platser. Forman klipper mellan dessa platser som om de vore en och samma. Han gjorde samma sak i sina tjeckoslovakiska filmer och det Ă€r en mĂ€rklig upplevelse; den luckrar upp berĂ€ttelsen, i det att den luckrar upp en ordentlig tid och plats, och hĂ„ller oss kvar i nuet, klĂ€nger sig kvar i det stĂ€ndiga ögonblicket. Filmen har ingen början, mitt eller slut utan verkar liksom pĂ„gĂ„ ”nu”. Det skapar ocksĂ„ en kontinuerlig oförutsĂ€gbarhet. Vi vet inte vad nĂ€sta scen ska innehĂ„lla. Vi mĂ€rker knappt att nĂ€sta scen ens kommer.

Åtminstone ett tag. Forman klĂ€nger sig fast lĂ€nge vid den hĂ€r delen av filmen, som om han förtvivlat inte vill lĂ„ta allt mynna ut i nĂ„gon slags neslig narrativ. Men sĂ„ mĂ„ste Ă€ndĂ„ ske och vi fĂ„r mot andra halvan av filmen ett slags block av story. Det mesta handlar om pappa Larry som ger sig av ut i storstaden för att hitta sin Jeannie. TyvĂ€rr Ă€r han en obotlig torrboll som inte kan get down with the kids för fem öre. IstĂ€llet mĂ€rker han en vĂ€rld full av vuxna mĂ€nniskor vars tonĂ„ringar ocksĂ„ rymt hemifrĂ„n; tĂ€nk stĂ€mningarna i Beatles ”She’s Leaving Home”, som om hippieeran ocksĂ„ skapat en vĂ€rld dĂ€r förĂ€ldrar Ă€r… inte barnlösa, inte förĂ€ldralösa men likvĂ€l ”orphans”. De har till och med ett sĂ€llskap för TonĂ„rsförĂ€ldrar Med Bortsprungna Barn. Lynn och Larry gĂ„r med och börjar socialisera sig, sĂ„dĂ€r nĂ€men goddag-goddag, ni vet.

En av filmens underliggande skÀmt Àr att det, samtidigt, inte behöver vara sÄ dramatiskt. FörÀldrarnas panik Àr obefogad. Jeannie har det bra. Det Àr de sjÀlva som mÄste lÀra sig slappna av. Detta faktum leder till flera roliga scener, sÀrskilt höjdpunkten nÀr nÄgon slags licensierad drogguru instruerar ett helt rum full att medelÄlders tonÄrsförÀldrar hur de ska röka en joint. Naturligtvis spelad av han-den-dÀr Vincent Schiavelli, som alltid sett ut som begravningsentreprenören i en berÀttelse av Poe.

HĂ€r hittar Forman Ă€ntligen nĂ„got att filma igen. Återigen ett rum han inte vill lĂ€mna. Han lĂ„ter det pĂ„gĂ„, filmar alla mĂ€nniskor som om det vore en dokumentĂ€r, och vad som bara ska vara en rolig scen blir istĂ€llet en sĂ„dan dĂ€r upplevelse som inte riktigt börjar eller slutar nĂ„gon ordentlig stans. Det Ă€r kanske ingen slump att vi inte fĂ„r veta nĂ„got om vad Jeannie tĂ€nker eller kĂ€nner (Linnea Heackock, som spelar henne, gjorde heller ingen annan filmroll Ă€n denna). Taking Off Àr nog en film som vill vara en dokumentĂ€r till sĂ„ stor utstrĂ€ckning som möjligt.

SÀga vad man vill, men det Àr en levande film som möter en med en slags öppenhet som gÄr tvÀrtemot de filmpaket vi mestadels förvÀntas öppna. Det hÀr Àr en canvas snarare Àn en fÀrdig bild, som en omixad lÄt eller en saftig roman som en redaktör i ett sÀllsynt tilltag av nÄd tillÄter gÄ lite överstyr. Vi tar inte del av frukterna i en fin framstÀllning utan möter direkta intryck. Vi följer inte en berÀttad fiktion sÄ mycket som vi vi har en upplevelse, och vi ser inte en konstruerad fantasi sÄ mycket som vi ser en version av verkligheten.

PĂ„ nĂ„gon puristisk nivĂ„ Ă€r Taking Off sĂ„klart en bĂ€ttre, eller Ă„tminstone mer vĂ€rdig film, Ă€n nĂ€stan nĂ„gon som görs idag. Bedömd utifrĂ„n sig sjĂ€lv sĂ„ hör det dĂ€remot till sakens natur att den Ă€r lite tunn. Det Ă€r en slags dokumentĂ€r som glider in i en typ av fiktion och sedan hittar den inte en riktigt sjĂ€lvklar vĂ€g ut, eftersom den glidit och slirat och hela tiden hĂ„llit sig lagom ur fokus. Det Ă€r som om Forman inte hade tid att göra det hĂ€r till en ”ordentlig” film. Vad vi ser Ă€r istĂ€llet spĂ„ren av hans nĂ€rvaro pĂ„ en plats. Avtrycket han gjorde nĂ€r han precis anlĂ€nt. Taking Off Àr pĂ„ sĂ„ vis lite grann som en klippbok eller ett fotoalbum, nĂ„gra visuella skĂ€rvor frĂ„n den dĂ€r korta tiden nĂ€r man precis anlĂ€nt och allting Ă€r nytt och man Ă€r, för en kort period, i ett ingenmansland; efter att det gamla tagit slut men innan allt det dĂ€r andra hĂ€nde, i ankomstens mĂ€rkliga nollpunkt.

FREDRIK FYHR


1971 USA 93 min. fÀrg/35mm/1.85:1. R: Milos Forman. S: Lynn Carlin, Buck Henry, Linnea Heacock, Georgia Engel, Tony Harvey, Audra Lindley, Paul Benedict, Vincent Schiavelli, David Gittler, Rae Allen, Frank Berle, Philip Bruns, Gail Busman, Corinna Cristobal, Barry Del Rae, Robert Dryden, Allen Garfield, Madeline Geffen, Anna Gyory, Jack Hausman, Carrie Kotkin, Herman Meckler, Ultra Violet, Bobo Bates (Kathy Bates), Carly Simon, The Ike and Tina Turner Revue, Jessica Harper (okrediterad).