SĂ€ga vad man vill om Mel Gibson, men det Ă€r klart att man drabbas av en lite vidunderlig kĂ€nsla av tidens mysterium nĂ€r man ser honom i sin första film – han knatar fram pĂ„ en streaker site och knackar pĂ„ en bil. I bilen sitter hans mate och försöker fĂ„ till det. Mel kikar in med det dĂ€r entusiastiska flinet, precis samma han har i Dödligt vapen-filmerna, som om nĂ„gon bett honom inte skratta Ă„t ett för roligt skĂ€mt.

Sedan sÀger de nÄgot till varandra och man hör inte riktigt vad, för filmen Àr frÄn Australien och budgeten sÄ skral att allt ljud mixats till samma nivÄ; grova aussie-dialekter skramlar runt med bilmotorer och rassel frÄn nyckelknippor, allt i nivellerad mono.

Men Ă€ven med spetsade öron kan man inte sĂ€ga jĂ€ttemycket om den hĂ€r filmen, förutom att den inte Ă€r speciellt bra och att ingen behöver se den. PĂ„ IMDb finns en kommentar av nĂ„gon som pĂ„stĂ„r sig vara Christopher Fraser, filmens regissör. Han klagar pĂ„ att filmen aldrig blev vad han hade velat, att skĂ„despelare och producenter hoppade av produktionen och att man drygade ut det man hade med meningslösa stickbilder. Produktionen lĂ€mnade honom ”besviken och förnedrad” men alla var ense om att Mel Gibson skulle bli en stjĂ€rna.

Naturligtvis vet jag inte om Fraser faktiskt skrivit de hÀr orden eller inte, men jag Àr nÀstan hundra procent sÀker pÄ att det inte spelar nÄgon roll för det Àr sÀkert sanningen i vilket fall som helst. Filmen Àr en oz-version av Sista natten med gÀnget och, i sin tur, alla b-filmer frÄn 1960-talet om truliga ungdomar i sorglösa Äkdon (inte sÀllan med kÀndisar i tidiga roller). HÀr Àr det fyra snubbar som sticker frÄn stan i en amerikanare för att surfa pÄ vÄgorna som slÄr ute i the outback.

Det Àr lite svÄrt att sÀga vad de har gemensamt. Okej för Robbie (Phil Avalon) och Scollop (Gibson), de Àr tvÄ snubbiga snubbar som bara vill ha en go stund liksom. Jag kan till och med köpa att de mÄste dras med den förÄldrade gaphalsen Boo (Steve Bisley) ett drÀgg som Àr ute efter att lÀgra allt han ser. Men varför nÄgon av dem vill vara med trÄkmÄnsen Sandy (John Jarrat), det har jag ingen aning om.

Vi behöver Ä andra sidan inte undra speciellt ofta. En stor del av filmen bestÄr onekligen av montage och stickbilder, ofta med illa pÄlagda dialoger, och skosnörebudgeten Àr uppenbar. Hittar du överhuvudtaget den hÀr filmen sÄ gör du det i en DVD-box pÄ 50 filmer med de dÀr grindhouse-effekterna intakta. DÄ ska det nÀmnas att filmen redan frÄn början filmades i skrotig 16mm som blÄstes upp till 35. Det Àr liksom urtypen för den menlösa lunkfilmen som Quentin Tarantino, och ingen annan, sitter och ler entusiastiskt Ät.

Om nĂ„got mer hĂ€nder i filmen Ă€n att de Ă„ker och surfar? Naturligtvis tar det ett tag, för filmen har egentligen ingen anledning att finnas, men Boo gĂ„r över grĂ€nsen med en tjej som bara Ă€r femton Ă„r och det hĂ€r leder till att Sandy blir upprörd… pĂ„ henne dĂ„, för Sandy Ă€r tyvĂ€rr inte en trevligare karaktĂ€r Ă€n sĂ„. Det hĂ€r leder efterhand till en nödlösning som gör att hela filmen landar i ett ovĂ€ntat mord och gott om pajigt överspel.

Filmen börjar och slutar med den melankoliske Sandy, som pĂ„ nĂ„got sĂ€tt ska vara personen ur vars ögon vi ser allt. Detta trots att Avalon, som spelar en av de andra fyra, bĂ„de skrev manus och producerade filmen, tydligen byggt pĂ„ egna upplevelser; den Ă€rade oz-kult-gurun Brian Trenchard-Smith passade till och med pĂ„ filmen och sa att Avalon borde göra ”sin” berĂ€ttelse rĂ€ttvisa och göra den sjĂ€lv.

Ack, rÀttvisa skipades inte. Kanske det Àr en efterkonstruktion att göra Sandy vÄr hjÀlte; en rÀtt osympatisk person som inte tÄl att hans nyfunna flickvÀn har sex med nÄgon annan Àn honom sjÀlv. Hans nemesis Boo Àr sÄklart vÀrre, varken mer eller mindre Àn en vedervÀrdig vÄldtÀktsman, men jag kan Ä andra sidan köpa att 60-talets mörkertal pÄ brylkrÀmsrovdjur som honom Àr rÀtt stort.

Överhuvudtaget kan jag ge Fraser det att om tanken var att det faktiskt skulle bli nĂ„got av filmen sĂ„ kan man mĂ€rka det mellan lagren hĂ€r och var. Den sista helgen har vad jag skulle vilja kalla för avtryck, den dĂ€r omisskĂ€nnliga men svĂ„rdefinierbara kĂ€nslan av att det vi ser inte Ă€r framstĂ€llt av ren och skĂ€r slump, att nĂ„got andas hĂ€r, nĂ„got genomlevt, en sjĂ€l kort och gott.

Det Ă€r ocksĂ„ en relativt behaglig film för att vara sĂ„ pass dĂ„lig som den Ă€r; vackra strĂ€nder och nostalgiskt fĂ€rgade ungdomar, australiensisk hetta och surfarfilosofi fungerar bĂ€ttre som skruttig glosoppa i exploitationstuk Ă€n vad det nĂ„gonsin gjorde i, tja, ”Baywatch” till exempel.

FREDRIK FYHR


Summer City. 1977 AUSTRALIEN 87 min. fĂ€rg/35mm. R: Christopher Fraser. S: John Jarratt, Phil Avalon (Phillip Avalon), Steve Bisley, Mel Gibson, James Elliott, Deborah Forman, Abigail, Ward ’Pally’ Austin, Judith Woodroffe, Carl Rorke, Ross Bailey, Hank Tick, Bruce Cole, Vicki Hekimian, Karen Williams, Peter McGovern, John Flaherty.