💿 Den sista helgen (1977)

Säga vad man vill om Mel Gibson, men det är klart att man drabbas av en lite vidunderlig känsla av tidens mysterium när man ser honom i sin första film – han knatar fram på en streaker site och knackar på en bil. I bilen sitter hans mate och försöker få till det. Mel kikar in med det där entusiastiska flinet, precis samma han har i Dödligt vapen-filmerna, som om någon bett honom inte skratta åt ett för roligt skämt.

Sedan säger de något till varandra och man hör inte riktigt vad, för filmen är från Australien och budgeten så skral att allt ljud mixats till samma nivå; grova aussie-dialekter skramlar runt med bilmotorer och rassel från nyckelknippor, allt i nivellerad mono.

Men även med spetsade öron kan man inte säga jättemycket om den här filmen, förutom att den inte är speciellt bra och att ingen behöver se den. På IMDb finns en kommentar av någon som påstår sig vara Christopher Fraser, filmens regissör. Han klagar på att filmen aldrig blev vad han hade velat, att skådespelare och producenter hoppade av produktionen och att man drygade ut det man hade med meningslösa stickbilder. Produktionen lämnade honom ”besviken och förnedrad” men alla var ense om att Mel Gibson skulle bli en stjärna.

Naturligtvis vet jag inte om Fraser faktiskt skrivit de här orden eller inte, men jag är nästan hundra procent säker på att det inte spelar någon roll för det är säkert sanningen i vilket fall som helst. Filmen är en oz-version av Sista natten med gänget och, i sin tur, alla b-filmer från 1960-talet om truliga ungdomar i sorglösa åkdon (inte sällan med kändisar i tidiga roller). Här är det fyra snubbar som sticker från stan i en amerikanare för att surfa på vågorna som slår ute i the outback.

Det är lite svårt att säga vad de har gemensamt. Okej för Robbie (Phil Avalon) och Scollop (Gibson), de är två snubbiga snubbar som bara vill ha en go stund liksom. Jag kan till och med köpa att de måste dras med den föråldrade gaphalsen Boo (Steve Bisley) ett drägg som är ute efter att lägra allt han ser. Men varför någon av dem vill vara med tråkmånsen Sandy (John Jarrat), det har jag ingen aning om.

Vi behöver å andra sidan inte undra speciellt ofta. En stor del av filmen består onekligen av montage och stickbilder, ofta med illa pålagda dialoger, och skosnörebudgeten är uppenbar. Hittar du överhuvudtaget den här filmen så gör du det i en DVD-box på 50 filmer med de där grindhouse-effekterna intakta. Då ska det nämnas att filmen redan från början filmades i skrotig 16mm som blåstes upp till 35. Det är liksom urtypen för den menlösa lunkfilmen som Quentin Tarantino, och ingen annan, sitter och ler entusiastiskt åt.

Om något mer händer i filmen än att de åker och surfar? Naturligtvis tar det ett tag, för filmen har egentligen ingen anledning att finnas, men Boo går över gränsen med en tjej som bara är femton år och det här leder till att Sandy blir upprörd… på henne då, för Sandy är tyvärr inte en trevligare karaktär än så. Det här leder efterhand till en nödlösning som gör att hela filmen landar i ett oväntat mord och gott om pajigt överspel.

Filmen börjar och slutar med den melankoliske Sandy, som på något sätt ska vara personen ur vars ögon vi ser allt. Detta trots att Avalon, som spelar en av de andra fyra, både skrev manus och producerade filmen, tydligen byggt på egna upplevelser; den ärade oz-kult-gurun Brian Trenchard-Smith passade till och med på filmen och sa att Avalon borde göra ”sin” berättelse rättvisa och göra den själv.

Ack, rättvisa skipades inte. Kanske det är en efterkonstruktion att göra Sandy vår hjälte; en rätt osympatisk person som inte tål att hans nyfunna flickvän har sex med någon annan än honom själv. Hans nemesis Boo är såklart värre, varken mer eller mindre än en vedervärdig våldtäktsman, men jag kan å andra sidan köpa att 60-talets mörkertal på brylkrämsrovdjur som honom är rätt stort.

Överhuvudtaget kan jag ge Fraser det att om tanken var att det faktiskt skulle bli något av filmen så kan man märka det mellan lagren här och var. Den sista helgen har vad jag skulle vilja kalla för avtryck, den där omisskännliga men svårdefinierbara känslan av att det vi ser inte är framställt av ren och skär slump, att något andas här, något genomlevt, en själ kort och gott.

Det är också en relativt behaglig film för att vara så pass dålig som den är; vackra stränder och nostalgiskt färgade ungdomar, australiensisk hetta och surfarfilosofi fungerar bättre som skruttig glosoppa i exploitationstuk än vad det någonsin gjorde i, tja, ”Baywatch” till exempel.

FREDRIK FYHR


Summer City. 1977 AUSTRALIEN 87 min. färg/35mm. R: Christopher Fraser. S: John Jarratt, Phil Avalon (Phillip Avalon), Steve Bisley, Mel Gibson, James Elliott, Deborah Forman, Abigail, Ward ’Pally’ Austin, Judith Woodroffe, Carl Rorke, Ross Bailey, Hank Tick, Bruce Cole, Vicki Hekimian, Karen Williams, Peter McGovern, John Flaherty.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *