Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

📀 Landskap i dimman (1988)

mÀsterverkfont

Ett landskap i dimman Àr ett landskap som inte syns. Du mÄste tro pÄ att det finns. Kanske det verkar alldeles otroligt att det skulle finnas nÄgot dÀr, jag vet inte, det beror pÄ vilket landskap vi pratar om. Hopp Àr en mÀrklig sak. Vi kommer gÄ in i dimman ÀndÄ, söka efter landskapet. Hoppet Àr det sista som överger oss.

Enkla symboler och metaforer som dessa mÄ lÄta sjÀlvklara, kanske pretentiösa, men de rymmer stora sanningar ju mer vi funderar över dem. Theo Angelopoulos Landskap i dimman Àr en film som handlar om hopp. Hopp verkar vara en mÀnsklig instinkt. Den studsar tillbaka pÄ muren av hopplöshet. Vi leder nederlag, men hoppas pÄ bÀttre tider. Vi sÄras, förnedras av andra, bÄde kroppsligt och sjÀlsligt, men finner oss förÀlskade i takt med Ärstiderna. Vi har inga pengar, inga framtidsutsikter, men rör oss framÄt med nÄgot slags mÄl i sikte. Det finns inget hopp, men vi kÀnner hopp. Vi ser bara dimma, men tror pÄ landskapet dÀri.

Hopp Ă€r slĂ€kt med tro. Tron kommer till oss i sagor. I början av filmen försöker en storasyster berĂ€tta för en lillebror om hur gud skapade vĂ€rlden. Men hon avbryts av fotsteg i rummet intill. ”Det Ă€r mamma!” viskar hon, ”den hĂ€r historien kommer vi aldrig hinna klart med.” Bortsett frĂ„n ljuset frĂ„n dörrspringan Ă€r scenen helt svart. Svart som i begynnelsen.

Jag ser det som en tidig fingervisning om att vi inte kan tolka Landskap i dimman bokstavligen – den Ă€r snarare beslĂ€ktad med barnböcker, myter och sĂ€gner och sagor. Filmen handlar om dessa syskon, hur de rymmer hemifrĂ„n och försöker ta sig till Tyskland (dĂ€r de hört att deras pappa bor), och allt ser visserligen ut att utspela sig i den verkliga vĂ€rlden. Men Angelopoulos krĂ€ver mer Ă€n att vi bara tittar pĂ„ berĂ€ttelsen och tar del av den, som om inget mer fanns att fĂ„ ut av filmen Ă€n sĂ„.

TvĂ€rtom finns mer att ta del av i Angelopoulos filmer Ă€n vad man kan fĂ„ i en livstid. Jag inbillar mig inte att jag begriper alla kopplingar till grekisk historia, mytologi och politik – jag ska tvĂ€rtom villigt erkĂ€nna att det finns stunder i den hĂ€r filmen som Ă€r svarta hĂ„l för mig, oerhört vackra ögonblick som jag likvĂ€l inte begriper djupet av alls. DĂ€remot tror jag att jag förstĂ„r mer av Angelopoulos filosofi, och vem som helst kan kĂ€nna honom emotionellt.

Emotionellt Ă€r Landskap i dimman nĂ€mligen slĂ„ende. Filmen överraskade mig tidigt, för jag hade stĂ„lsatt mig för en mycket mer kryptisk och tung film. Det Ă€r den sista delen i en ”tystnadens trilogi”, efter Resan till Kythera (1984) och Biodlaren (1986); de filmerna handlade om Ă„lderdom, hemlöshet, utstötthet, och de var kĂ€rva pĂ„ ett mycket mer omedelbart sĂ€tt. Landskap i dimman börjar med de tvĂ„ barnen som springer hand i hand. Musiken (Eleni Karaindrou) Ă€r överdĂ„digt vemodig. Det Ă€r den typ av film som fĂ„r en att vilja grĂ„ta pĂ„ en gĂ„ng, fastĂ€n man inte förstĂ„r helt varför.

Trilogins tematiska princip Ă€r modernitet, ”tystnaden” Ă€r nuets tystnad, den moderna tidens tystnad, historiens tystnad och tystnaden i vĂ„r ovetskap om framtiden. Angelopoulos hade börjat sin karriĂ€r med en serie historiska filmer, medan dessa filmer försökte behandla den mĂ€rkliga kĂ€nslan av att stĂ„ inför det som komma skall. ”Vi vĂ€ntar pĂ„ att vĂ€rlden ska förĂ€ndras” sa han, ”men vi har ingen aning om vad som kommer hĂ€nda … Vi söker svar genom att grĂ€va i oss sjĂ€lva, för det Ă€r oerhört svĂ„rt att leva i tystnad.”

Vad mig betrÀffar Àr trilogin eskalerande. Resan till Kythera Àr fantastisk, Biodlaren mÀsterlig och Landskap i dimman rent ut sagt transcendental. Men inledningsvis kÀnns den som sagt enklare Àn de tidigare. Pojken och flickan rymmer hemifrÄn och ger sig av mot Tyskland och vi fÄr en serie episoder som gör att vi kan (göra misstaget att) katalogisera filmen som en slags roadmovie. Förr eller senare, tÀnker vi kanske, kommer de fram. Kanske det gÄr bra för dem, kanske det gÄr dÄligt. Saker kommer hÀnda pÄ vÀgen.

Skenbart Àr ocksÄ filmen relativt konventionell. Jag vill berÀtta sÄ lite som möjligt, men syskonen trÀffar de figurer man kan tÀnka sig att de trÀffar. En ung man, glad som bara en ung man kan vara, ger dem lift pÄ sin MC vid olika tillfÀllen. En Àldre man, en mycket ond man, gör en mycket ond sak. Det finns fruktansvÀrda scener i filmen. Alldeles fruktansvÀrda. Lika fruktansvÀrda Àr Angelopoulos ofta geniala sÀtt att filma dessa saker. Och lika fruktansvÀrda som de fruktansvÀrda scenerna Àr, lika makalösa Àr de verkligt slÄende, verkligt vackra och obegripliga scenerna.

Angelopoulos sviker inte realismen – allt ser ut att pĂ„gĂ„ i verkligheten – men det finns ögonblick dĂ„ jag tycker det blir uppenbart att berĂ€ttelsen avslöjar att den vill vara en total metafor. Det mest uppenbara exemplet Ă€r en scen dĂ€r syskonen sitter i en polisstation. De lyckas fly eftersom det plötsligt börjar snöa. Hela polisstationen flyr ut för att betrakta flingorna. Ute pĂ„ gatan ser vi sedan en Roy Anderssonsk tablĂ„ dĂ€r alla stĂ„r stilla som statyer och blickar uppĂ„t himlen, tydligen fastfrusna av andakt i den vackra snön.

Det finns flera sĂ„dana dĂ€r ”magiska” scener – en av de mer fasansfulla innefattar en döende hĂ€st och en grĂ„tande brud, och Ă„terigen kan man notera att Roy Andersson tagit anteckningar – men lika avslöjande tycker jag berĂ€ttelsens rent tekniska omstĂ€ndigheter Ă€r. Pojken och flickans fĂ€rd till Tyskland verkar redan frĂ„n början lĂ„ngsökt och dömd, inte minst för att vi tidigt fĂ„r veta nĂ„got som de inte vet om deras ”pappa” i ”Tyskland”. Men man kan Ă€ven notera att de inte har pengar, pass eller tĂ„gbiljetter. Ibland spelar det hĂ€r roll för dem, ibland inte.

PÄ samma sÀtt hör vi, dÄ och dÄ, rader ur brev som de skriver till pappan. Men vi ser dem aldrig skriva nÄgra brev. De har, för den delen, inget att skriva med och ingen adress att skicka breven till. Vart skrivs de hÀr breven? Förmodligen bara i deras huvuden, eller vart nu deras röster egentligen kommer ifrÄn.

Det Àr inte en frÄga om att Angelopoulos berÀttelse Àr ologisk utan snarare sjÀlvreflexiv. Vi, och han, vet frÄn början att vi bara tittar pÄ en film, och pÄ sÄ vis delar Angelopoulos den postmoderna attityden av uppgivelse; att det pÄ nÄgot sÀtt Àr viktigt att inte bry sig för mycket. Men olikt nÄgon annan filmskapare jag vet sÄ lyckas han samtidigt fÄ filmens idéer att fylla det hÀr hÄlet. Idéer Àr egentligen ett för torrt ord, liksom fantasier Àr ett för glatt. Vi kan sÀga att det Àr en film som bÀr pÄ en central sanning, och det Àr denna centrala sanning som Àr hela poÀngen med filmen.

Mer Ă€n nĂ„gon filmskapare pĂ„minner Angelopoulos egentligen, i det hĂ€r avseendet, om Samuel Beckett. Barnen i Landskap i dimman rör sig i ett fiktivt landskap dĂ€r förlorade och förirrade mĂ€nniskor lever. Liksom i lĂ„t sĂ€ga ”I vĂ€ntan pĂ„ Godot” ser allt förrĂ€diskt enkelt ut, liksom realistiskt, och, desto mer avgörande, prĂ€glat av en vĂ€rkande insikt av livets predikament. Men grĂ€nserna mellan fiktion och verklighet Ă€r inte bara luddiga hos Angelopoulos, de finns överhuvudtaget inte. NĂ„gra av de dĂ€r förlorade mĂ€nniskorna kommer till exempel frĂ„n en av hans tidigare filmer; teatergruppen frĂ„n TurnĂ©skĂ„despelarna (1975) som nu finner sig hemlösa i det moderna samhĂ€llet, oförmögna att fĂ„ en till scen att stĂ„ pĂ„ och redo att sĂ€lja sina kostymer pĂ„ gatan.

SĂ„ ibland kĂ€nns filmen allegorisk, ibland verkar det som hĂ€nder verkligen sker, men det Ă€r aldrig entydigt fantasi eller verklighet och ibland verkar det som att vi fĂ„r tvĂ„ versioner av en hĂ€ndelse efter varandra – en vision, en mer realistisk version, en dröm, en fantasi, allting Ă€r alltid en fiktion men aldrig nĂ„got som heller kĂ€nns fabricerat.

Filmen Ă€r helt enkelt inte lojal till berĂ€ttelsens principer. Den Ă€r lojal till sin centrala sanning, oavsett om det vi ser i den ena scenen eller den andra, Ă€r ”pĂ„ riktigt” eller inte. Angelopoulos kan ju, som vem som helst, gestalta sin film hur han behagar. Vi ser tvĂ„ barn. Vi ser dem förlorade i vĂ€rlden. Vi ser dem erövra sina drömmar. De lever, överlever, kanske att de dör, kanske att de lever vidare. De Ă€r inte ens dĂ€r i verkligheten, för de Ă€r bara bilder i en film. Men de Ă€r verkliga, verkliga pĂ„ ett sĂ€tt som gĂ„r bortom deras fysiska nĂ€rvaro.

Jag skulle vĂ€ldigt gĂ€rna vilja skriva om varje scen och hur Angelopoulos filmar den. Hans inramningar liknar inga andras och hans tagningar kan inte bara beskrivas som ”lĂ„ngsamma”. Bara BĂ©la Tarr Ă€r lĂ„ngsammare, och hans tagningar Ă€r sĂ„ lĂ„ngsamma att de övergĂ„r till att bli en slags vĂ€gg, nĂ€stan som att se pĂ„ stillbilder. Angelopoulos Ă€r mer minutiös. Hans hypnotiska stil gör att varje hĂ€ndelse blir explosiv. Det finns scener i Landskap i dimman dĂ€r vi stirrar in i mörkret, bĂ„de bokstavligt och metaforiskt, och skakas in i mĂ€rgen nĂ€r vi till sist ser nĂ„got röra sig dĂ€r.

Ibland leder dessa lÄnga tagningar fram till slutsatser vi först inte rÀknat med. Vi lÀr oss saker om pojken och flickan, och Àven den dÀr unge mannen pÄ bÄgen jag nÀmnde, och det Àr nÀrapÄ omöjligt att förklara hur vi faktiskt lÀrt oss det, men det har nÄgot att göra med hur Angelopoulos filmar det han filmar. Vi ser absolut allt han vill att vi ska se och allting registrerar. Det vi inte tekniskt sett förstÄr kÀnner vi. Och det vi kÀnner förstÄr vi mer av Àn vi behöver begripa.

Det Àr vÀl den kÀnslan som ocksÄ driver oss framÄt, in i den dÀr dimman pÄ vÀg mot det dÀr landskapet. Vi mÀnniskor har levt i hundratusentals Är sÄ vi lÀr ju inte sluta röra oss framÄt nu. Hoppet driver oss vidare, vare sig vi nu vill se oss sjÀlva som hjÀltar i vÄr egen saga eller bara som obetydliga droppar i ett stort hav.

VĂ€gen till Kythera och Biodlaren handlade om mĂ€n som anlĂ€nt till slutet av sina liv, inte i en hemkomst utan en vĂ€rld som Ă„terigen förnyar sig, Ă„terigen viker ut sina blombad. Tonen som bĂ€st gestaltar den kĂ€nslan, av hopp och av rörelse, bor i barnets sjĂ€lvklara vilja. Det Ă€r inte konstigare Ă€n sĂ„, men nĂ€r det avspeglas i en film – med denna vision, med denna kompromisslöshet – blir det konst som slĂ„r lika brutalt som det svindlar i djupet.

FREDRIK FYHR


Topio stin omihli. 1988 GREKLAND/FRANKRIKE/ITALIEN 127 min. fÀrg/35mm/1.33:1. R: Theodoros Angelopoulos. S: Michalis Zeke, Tania Palaiologou, Stratos Tzortzoglou, Eva Kotamanidou, Aliki Georgouli, Vasilis Kolovos, Vasilis Bouyiouklakis, Ilias Logothetis, Vangelis Kazan, Stratos Pahis, Mihalis Giannatos, Kiriakos Katrivanos, Grigoris Evangelatos, Giannis Fyrios, Nikos Kouros, Nadia Mourouzi, Vasia Panagopoulou, Toula Stathopoulou, Nina Papazaphiropoulou, Christoforos Nezer, Gerasimos Skidaressis, Socrates Alafouzos, Dimitris Kaberidis, Tasos Palatzidis, Panagiotis Botinis, Thodoros Vougioukas, Andreas Varouhas, Giorgis Fotopoulos.


<- Marie Antoinette (2006).
-> Ivan den förskrÀcklige, del 1 & 2 (1944, 1958).

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *