Jag vaknade upp lite grann 90 minuter in i DeltagÀnget, med ungefÀr 25 minuter kvar, nÀr jag insÄg att filmen faktiskt, typ, har en poÀng.

Detta uppdagas efter nÀmnda 90 minuter av svineri, dÄ det visar sig att vildarna i Delta riskerar att hamna i Vietnam om de relegeras (vilket alldeles sÀkert kommer att ske, faktiskt Àr det oklart varför de varit kvar pÄ skolan sÄ lÀnge som de har). Den tjocka osÀkra killen gör en grimas in i kameran, vilket vi ska förstÄ som att han krÀks pÄ rektorn.

GÀnget beslutar sig för hÀmnd, och den enda hÀmnden inom rÀckhÄll Àr universitetets Ärliga parad. De ruinerar festligheterna i en militaristisk kupp, som pÄminner pÄ ett ungefÀr om en parodi pÄ 12 fördömda mÀn. DeltagÀnget utspelar sig Är 1962, som George Lucas Sista natten med gÀnget, och det visar sig att inte ens en nonsensfilm som denna helt kan fly frÄn kontext och betydelse. De sakerna liksom faller pÄ plats och lÀgger sig, som damm, över vad för trams man Àn försöker komma undan med.

Jag utgÄr ifrÄn att John Landis inte tÀnkte mycket pÄ det nÀr han gjorde filmen, som hade premiÀr sommaren 1978 och blev en stor succé. Det Àr en underdrift att sÀga att filmen sedan blev inflytelserik. Den ledde till en myriad av imitationer och variationer, frÄn Ett pÀron till farsa till Polisskolan (vad som nu finns dÀremellan). Det blev en riktigt stor, stinkande hög dÄliga komedier pÄ 80-talet, Ärtiondet som i sin tur blev smaklöshetens. DeltagÀnget var patient zero. Den satte ner pionjÀrstaven för alla typer av komedier dÀr kroppsvÀtskor inte stannar i mÀnniskokroppen.

Jag Ă€r ingen jĂ€ttestor beundrare av Pauline Kael men hennes tankar om den hĂ€r filmen hĂ„ller jag till stor del med om. Hon skrev att det var en film ”vars det-anarki triumferar över den odynamiska takten, den flubbiga ljussĂ€ttningen och mĂ„nga andra inkompentenser. PĂ„ sitt eget halvklantiga sĂ€tt har filmen stil. Och man gĂ„r inte och ser en film som Animal House för filmkonst, utan för rĂ„barkad oheder; filmen fĂ„r en att skratta genom att reducera en till den slafsiga bebis som bor i en sjĂ€lv. (Vore den mer konstnĂ€rlig hade det varit en omöjlig bedrift.)”

Jag Ă€r inte lika entusiastisk för filmen, men jag ska erkĂ€nna att den har en viss egenhet. Den driver sitt eget driv. Den har vad jag brukar kalla avtryck, vilket Ă€r ett mer konkret ord för ”sjĂ€l”. John Landis hoppade sjĂ€lv av high school, hamnade pĂ„ villovĂ€gar i Italien dĂ€r han blev stuntman i spaghettiwesterns, vilket var bananskalet som tog honom in i filmbranschen. SĂ„ ja, DeltagĂ€nget Àr sopigt regisserad, otroligt slarvig, helt obeslutsam om den vill vara en knasig parodi eller en mer jordnĂ€ra komedi. Den har takt som en bil med motorstopp och den verkar vara fotad genom en disktrasa. Men ingen annan Ă€n Landis kan ha gojsat ihop den, helt klart, och den har en mĂ€rklig mĂ€nsklighet, sĂ€rskilt för att vara en komedi om saker som inte Ă€r speciellt roliga alls.

IstĂ€llet för en story har filmen karaktĂ€rer och en situation. Situationen Ă€r universitetet med det inkognito namnet Faber. Vi kan ana att det Ă€r ett pretentiöst college, eftersom grundarens motto Ă€r det oschwungiga ”knowledge is good”. Tom Hulce har en provisorisk huvudroll, eftersom det Ă€r honom vi följer nĂ€r han anlĂ€nder till Deltahuset, rucklet dĂ€r skolans stökigaste gĂ€ng bor. Rektorn Ă€r en sur sadist som vill att de ska försvinna, sĂ„klart, och sĂ„ var det med storyn. Större delen av filmen bestĂ„r av fester och hyss som förmodligen framstĂ„r som rĂ€tt tröga för en modern Ă„skĂ„dare, om jag fĂ„r gissa, men inte utan höjdpunkter heller. KaraktĂ€rerna Ă€r… dĂ€r. Karen Allen dyker upp ibland, som om hon pendlar mellan tvĂ„ filmer. Hon spelar Den Ansvarstagande FlickvĂ€nnen som Börjar Tappa TĂ„lamodet. Donald Sutherland spelar en haschig professor i en malĂ€ten kostym. Han pĂ„stĂ„r att han jobbat pĂ„ samma roman i fyra Ă„r och han konstaterar sakligt att det Ă€r en ”Piece. Of. Shit.”

Viktigast Ă€r John Belushi, som den ikoniska ölzombien Bluto. Han Ă€r faktiskt det enda i filmen som riktigt lever upp till förvĂ€ntningarna. Belushi tar denna comic relief och gör honom till ett vĂ€rdigt hjĂ€rta för allt som pĂ„gĂ„r i filmen – hans komprimerade energi och dödsföraktande stirr har en alldeles egen typ av cinematisk kraft. Utan honom hade det förmodligen inte blivit mycket till film alls. Belushi bĂ€r helt pĂ„ den kraft och karaktĂ€r som Landis sjĂ€lv inte kan Ă„stadkomma som regissör – detsamma gĂ€ller sĂ„ fort det dyker upp musiknummer i Landis filmer, vilket Ă€r varför Blues Brothers (1980) blev sĂ„ bra. Landis filmer blev bĂ€ttre ju mindre han sjĂ€lv behövde regissera dem.

DeltagĂ€nget Àr den typ av film man mĂ„ste ge ett finger och vara noga med att inte ge hela armen. SĂ€kert finns mĂ„nga som Ă€lskar filmen Ă€n idag, och jag antar att mĂ„nga ocksĂ„ tolkar den som en helt legitim hyllning till individualism och uppror mot The Man. Dessa Ă„skĂ„dare kan nog vĂ€ltra sig i filmen nostalgiskt, kanske lĂ€ngta efter en tid dĂ„ saker inte var sĂ„ politiskt korrekta, utan att notera att Landis’ individualism Ă€r extremt snĂ€v och straffar alla som inte Ă€r exakt samma vita, obegĂ„vade medelmĂ„tta till man.

Man borde inte kunna missa att det har gÄtt över fyrtio Är sedan filmen kom. DÄ tog man inte för givet drÀggeri, suparhumor och ÀckelskÀmt och filmen framstod som en riktig frÀckis (den Àr som sagt vÀldigt tam idag). Det man dÀremot tog för givet var djurplÄgeri, förnedringshumor, skÀmt om vÄldtÀkt och sexuellt utnyttjande och fullstÀndigt solklar och ingrodd rasism; saker som visar sitt tryne dÄ och dÄ i den hÀr filmen, som om det inte vore nÄgot konstigt med det.

Det duger ÀndÄ inte att bara sitta med armarna i kors och vara upprörd över sÄdana saker. DeltagÀnget var redan nÀr den kom en produkt av boomernostalgi. Det Àr ingen slump att den utspelar sig pÄ 60-talet, liksom mÄnga filmer under slutet av 70-talet. Kanske inget annat Ärtionde försvann sÄ fort som 60-talet och kanske inget annat kÀndes sÄ lÄngt som 70-talet, för avstÄndet mellan de tvÄ verkar emellanÄt kosmiskt. I vilket fall som helst Àr DeltagÀnget en snÀll film, i grunden, och jag tror mycket av de generationskonflikter man kan se idag handlar om att Àldre mÀnniskor kÀnner sig utpekade, som om de Àr skyldiga till nÄgot slags brott, nÀr de kanske aldrig menat nÄgon nÄgot ont, alltid försökt göra sitt bÀsta och alltid tagit allt omkring dem helt för givet.

Det Àr vad jag menar nÀr jag sÀger att DeltagÀnget har en konstig mÀnsklighet, nÀstan en ömhet. Trots att den Àr sÄ rÄ och vulgÀr insisterar den ingenting pÄ ÄskÄdaren. Den har inget direkt budskap och den ger en ingen anledning att inte sluta titta om man inte vill. Den Àr totalt opretentiös och mestadels totalt okunnig ocksÄ, och i den okunnigheten bor som bekant en dÄsig lycka.

FREDRIK FYHR


National Lampoon’s Animal House. 1978 USA 109 min. fĂ€rg/35mm/1.85:1. R: John Landis. S: Tom Hulce, Peter Riegert, John Belushi, Tim Matheson, Stephen Furst, Bruce McGill, James Widdoes, Douglas Kenney, James Daughton, Mark Metcalf, Kevin Bacon, John Vernon, Verna Bloom, Donald Sutherland, Karen Allen, Sarah Holcomb, DeWayne Jessie, Mary Louise Weller, Martha Smith, Cesare Danova.