Nostalgi Àr en kraft betydligt blindare Àn rÀttvisa. Disneyfilmer Àr det ultimata exemplet, för det verkar som att vem som Àn sett en Disneyfilm som liten utgÄr frÄn att det Àr en stor filmklassiker. Men flera av Disneyfilmerna du och jag har nÀra till hjÀrtat blev rÀtt fisljummet bemötta nÀr det begav sig och har knappast gÄtt till filmhistorien för nÄgra innovativa grepp.

Det gÀller sÀrskilt de filmer studion gjorde pÄ 60- och 70-talet, dÀr Aristocats faktiskt Àr en av de största succéerna bÄde vad gÀller rosor och intÀkter. Det hÀnger kvar i ens minne som en nÄgot besynnerlig historia, inte helt placerbar i sammanhanget, men nÀr det begav sig var det en av fÄ solklara framgÄngar.

MissförstĂ„ mig rĂ€tt. Disneys lĂ„ngfilmer har sĂ€llan förlorat pengar, och de har getts ut igen och igen sĂ„ ofta att det inte Ă€r en överraskning att vi minns dem, men kreativt blev de inte desamma efter andra vĂ€rldskriget. En kritiker, Dave Billington, skrev om Robin Hood (1973) att det var en uppryckning frĂ„n studion, som ”sedan den gamle maestron dog” sjunkit i kvalitĂ© pĂ„ ett ”orovĂ€ckande” sĂ€tt.

Det lustiga med det pÄstÄendet var att Disney dog medan han fortfarande gjorde Djungelboken (1967) och dÀremellan finns bara en lÄngfilm, Aristocats, som han ocksÄ satte i rullning innan sin död. Robin Hood var alltsÄ, tekniskt sett, den första DisneylÄngfilmen gjord helt utan Disneys egen översikt. Man kan dÀrmed dra den helt rimliga slutsatsen att dippen i kvalité i allmÀnhet ansÄgs ha börjat redan innan dess.

NĂ„vĂ€l. Det Ă€r en annan diskussion. Om Aristocats finns det kanske inte jĂ€ttemycket att sĂ€ga – det Ă€r, mellan tummen och lĂ„ngfingret, den perfekta DisneymatinĂ©n, fullstĂ€ndigt kravlös och jĂ€sande. SĂ„g du den nĂ€r du var liten kan du se den igen bara för att du sĂ„g den nĂ€r du var liten och den som Ă€r liten idag kan se den och inte vara ledsnare för det. Alla andra kan se den och glömma vad de sett pĂ„ en minut.

Ingen minns nĂ€mligen berĂ€ttelsen, det Ă€r en sak som Ă€r sĂ€kert, för den existerar knappt. Intrigen bestĂ„r egentligen bara av en första akt, dĂ€r den snikne betjĂ€nten till en gammal dam i Paris snor sin arbetsgivares katter och dumpar dem ute pĂ„ landsbygden
 varpĂ„ de fĂ„r knata hem igen. Jo, de fĂ„r hjĂ€lp av den sĂ„ kallade vildkattskungen Thomas O’Malley, de jazzar loss med hans bohemkompis ScatCat och stiftar Ă€ven bekantskap med ett par engelska gĂ€ss som uppmanar dem att ”tĂ€nka gĂ„s”
 men ingenting hĂ€nder egentligen.

De flesta kĂ€nner dĂ€rför, Ă„tminstone nĂ€r de vĂ€l sitter och tittar pĂ„ filmen, att filmen trots sin nĂ€tta speltid har ett par sega strĂ€ckor – jag undrar om inte tillrĂ€ckligt stora barn kĂ€nner samma sak, rentav? – men ocksĂ„ att det inte riktigt spelar sĂ„ stor roll.

Styrkan i Aristocats ligger i dess textur och stĂ€mning, mer Ă€n nĂ„got annat. Man hade dragit ner pĂ„ budgeten rĂ€tt ordentligt vid det hĂ€r laget, varför animationen har den skissartade och lite lĂ€ttare kĂ€nslan som rĂ„kar passa oerhört vĂ€l ihop med idĂ©n om Paris och en och annan skala i arpeggio. Det Ă€r en liten och nĂ€tt film gjord pĂ„ ett litet och nĂ€tt sĂ€tt, men inte utan att man tagit varpĂ„ exakt rĂ€tt mĂ€ngd eleganta detaljer – ta till exempel den pensionerade Maurice Chevalier, som man köpte in för titelsĂ„ngen. Den franske smilfinken, som var enorm pĂ„ 1920- och 30-talet, hjĂ€lper oss placera filmen exakt rĂ€tt i tiden.

Det framgÄr inte exakt nÀr Aristocats ska utspela sig, visserligen, men den Àr helt klart medvetet arkaisk. Den gjordes ju i den dÀr prekÀra gluggen dÄ Disney var tvungna att göra nÄgot med den sexuella och politiska revolution som gick i taket i slutet av 60-talet. De skulle ju inte göra en musikal om hippies och fri kÀrlek i första taget.

Ideologiskt Ă€r filmen dĂ€rför en hopplös lĂ„sning dĂ€r man försöker blidka tvĂ„ radikalt olika samhĂ€llsordningar. Å ena sidan den förstockade högadeln, som istĂ€llet för att skĂ€nka sitt arvegods till nĂ„gra slags vĂ€lgörande Ă€ndamĂ„l har det i sig att ge katterna sitt arv. Ärligt talat, vem kan inte sympatisera med kamrat Edgar, vĂ„r stackars proletĂ€r lĂ€mnad i sticket som fumlig skurk?

Å andra sidan de romantiserade luffarkatterna O’Malley och ScatCat som knappast lĂ€mnar kattmamman Dutchess oberörd. Hon utformades efter röstskĂ„despelerskan Eva Gabor, som ocksĂ„ gjorde rösten Ă„t Bianca i Bernard och Bianca nĂ„gra Ă„r senare, och karaktĂ€rerna har precis samma stĂ€mning av
 gĂ„tfullhet, Ă€r vĂ€l det snĂ€lla ordet att anvĂ€nda. NĂ„gon gĂ„ng kommer nĂ„gon skriva den definitiva boken om konspirationsteorier och Disneyfigurer. DĂ„ kanske vi fĂ„r nĂ„got slags svar pĂ„ varför Dutchess verkar vĂ€rldsvan nog att förstĂ„ exakt vad för typ Thomas O’Malley Ă€r sĂ„ fort hon ser honom – för att inte tala om vem de dĂ€r ungarnas pappa Ă€r.

FREDRIK FYHR


The AristoCats 1970 USA 78 min.  fĂ€rg/35mm/1.37:1. R: Wolfgang Reitherman. Röster: Phil Harris, Eva Gabor, Sterling Holloway, Scatman Crothers, Paul Winchell, Lord Tim Hudson, Vito Scotti, Thurl Ravenscroft, Dean Clark, Liz English, Gary Dubin, Nancy Kulp, Pat Buttram, George Lindsey, Monica Evans. Svenska röster: Margareta Sjödin, Per Myberg, Ingvar Kjellsson, Hans Lindgren, John Elfström, Arne KĂ€llerud, Bert-Åke Varg, Helena Reuterblad, Åsa Wisborg, Mats Åhlfeldt, Bobo HĂ„kansson, Barbro Sjödin.