Bob & Carol & Ted & Alice (1969)

Blume In Love (1973)

En gĂ„ng till om det hĂ€r med förĂ„ldrade filmer: De finns inte. Alla filmer Ă€r Ă„ldrade, ja, men inte ”för” Ă„ldrade.

DÀremot kan de sÄklart snabbt bli vÀldigt omoderna.

SÀrskilt om de försöker vara vÀldigt moderna.

Effekterna kan vara ganska lustiga.

HĂ€r har vi tvĂ„ fantastiska exempel. Paul Mazurskys första film Bob & Carol & Ted & Alice, en sexkomedi frĂ„n 1969 om unga medelklassmĂ€nniskor som försöker slĂ€ppa loss, och hans tredje, Blume in Love, om en medelmĂ„ttig man (George Segal) som Ă€ltar sitt ex hela filmen igenom. Den förstnĂ€mnda filmen passerar (jag vill inte sĂ€ga ”fungerar”) för en modern publik (förutsatt att den nu har moderna förvĂ€ntningar) medan den andra filmen verkligen inte gör det. Det Ă€r lustigt att samma regissör gjort bĂ„da filmerna, och att de samtidigt har en hel del gemensamt.

Paul Mazursky gjorde mestadels lĂ„ngrandiga dramakomedier om vĂ€lbĂ€rgade storstadsmĂ€nniskor som hade diverse personliga problem; han var sin tids Noah Baumbach eller Whit Stillman, en hipster of his day, i sin tur inspirerad av Robert Altman och (sĂ„klart) Woody Allen. Mazursky var emellertid ingen blek kopia, utan hade sina egna tematiska besattheter – han var ett barn av sin tid, en tĂ€nkare (lĂ€s: neurotiker) som förblev fascinerad av möjligheterna till fri kĂ€rlek ocksĂ„ nĂ€r 60-talet tog slut. Hans filmer Ă€r anti-sociologiska, och frĂ„gar vilka möjligheter vi har att bryta oss fria frĂ„n sociala koder och förvĂ€ntningar, samt automatiskt moraliska förestĂ€llningar vi har om oss sjĂ€lva och varandra.

Vad hÀnder, till exempel, om vi plötsligt accepterar allt vi kÀnner i varje vaken stund och hÄller tillbaka alla impulser att ljuga för andra?

Det Àr frÄgan i Mazurskys lÄngfilmsdebut, Bob & Carol & Ted & Alice, en film som orsakade en del mindre kontroverser nÀr den kom (1969) men som idag framstÄr som en helt normal, klarsynt och smart liten komedi. Den börjar utan vidare krusiduller pÄ ett hÀlsohem dÀr frÀmlingar checkar in för tjugofyra timmar av primalterapi. Bob (Robert Culp) och Carol (Natalie Wood) Àr det gifta, sofistikerade paret som Àr dÀr för att Bob vill göra en dokumentÀrfilm. Det dröjer inte lÀnge förrÀn tÄrarna sprutar och de ligger och gruppkramas med alla andra, betagna av denna insikt att man kan sÀga vad man kÀnner och nÄ acceptans.

Jag hĂ„ller med, Ă€ven om jag samtidigt tycker att sekvensen Ă€r en högst trovĂ€rdig skildring av helvetet; det Ă€r sĂ„klart jobbigt pĂ„ Ruben Östlund-nivĂ„ att se socialt medvetna varelser brytas ner och se deras inre personligheter klĂ€ckas ut. Vissa kritiker ansĂ„g att Mazursky föraktade Bob och Alice, och sĂ„g ner pĂ„ deras borgerliga fasader, men jag tror tvĂ€rtom att filmen Ă€r pĂ„ deras sida, och inte alls Ă€r övertygad om att det faktiskt gĂ„r att leva i vattumannens tecken. Det Ă€r pinsamt nĂ€r folk börjar sĂ€ga som det Ă€r, och Ă€nnu mer pinsamt nĂ€r de lĂ€gger handen pĂ„ din och sĂ€ger att ”det Ă€r okej, sĂ€g vad du kĂ€nner”, och filmen handlar lika mycket om den pinsamheten som den handlar om möjligheten till att faktiskt bli fri.

Bob och Carol upplever hursomhelst en synvĂ€nda, och det första de gör (minsann) Ă€r att experimentera med ett öppet förhĂ„llande. Bob Ă€r otrogen, varpĂ„ Carol till sin förvĂ„ning inser att hon inte har nĂ„gra problem med det. Deras nya insikter blöder över till vĂ€nnerna Alice (Dyan Cannon) och Ted (Elliot Gould) vars liv Ă€r mer frustrerade och fyrkantiga. Alice blir förbannad nĂ€r hon hör att Bob varit otrogen. Ted, i en utdragen sĂ€ngkammarscen, fĂ„r en ökad sexuell aptit till hennes förtret. Men efterhand, nĂ€r idĂ©n om det öppna förhĂ„llandet sjunkit in, börjar de allesammans ifrĂ„gasĂ€tta om de bör ha nĂ„gra grĂ€nser. Visst, kanske inte Bob reagerar lika givmilt nĂ€r Carol hoppar i sĂ€ng med sin tennistrĂ€nare… men han kan komma till sina sinnens fulla bruk. Filmen gĂ„r mot sin obligatoriska final – nĂ€r titelns fyra karaktĂ€rer stĂ€lls inför möjligheten till att bli swingers – dĂ€r saker stĂ€lls pĂ„ sin spets.

Filmen har inte mycket till intrig; hÀr lutar sig Mazursky tillbaka pÄ Altman, och föredrar filmer med stora öppna ytor, filmer som gÄr att hÀnga i snarare Àn filmer dÀr man följer en intrigs envisa röda trÄd. Scener existerar för dialogerna, och för att vi ska lÀra kÀnna karaktÀrerna bÀttre, och sedan Ànnu bÀttre, och sedan praktiskt taget ligga i sÀngen med dem. Liksom i de mest lyckade moderna mumblecorefilmerna Àr Bob & Carol mer en upplevelse Àn en berÀttelse, med lÄngdragna komiska dialoger och dilemman som filmen efterhand hittar riktigt subtila sÀtt att gestalta. Bortsett frÄn en och annan bit pretentiös symbolik sÄ Àr filmen Är 2020 en harmlös och klyftig komedi, dÀr den Är 1969 kanske framstod som mer utmanande och vulgÀr.

Det Ă€r fascinerande hur det motsatta kan sĂ€gas om Blume In Love, den ”romantiska” film som Mazursky gjorde nĂ„gra Ă„r senare. Detta var en film som fick gott om beröm nĂ€r det begav sig och som betraktades som en intelligent studie i modern kĂ€rlek. Filmen handlar om Stephen Blume (George Segal), en skilsmĂ€ssoadvokat som ironiskt nog hamnar i skilsmĂ€ssa sjĂ€lv. Han har varit otrogen mot sin fru Nina (Susan Anspach) och frun vill inte se honom mer. De skiljs, men Blume kan inte slĂ€ppa henne, utan Ă€ltar filmen igenom. I berĂ€ttelsens nu vankar runt med skĂ€gg i Venedig, dĂ€r vi hör hans tankar pĂ„ ljudspĂ„ret; ”en flinga och jag kastas ut”, ”jag vet att jag inte kan leva utan henne”, ”jag förstĂ„r inte hur hon inte kan Ă€lska mig mer” och liknande. Filmen berĂ€ttas i tillbakablickar, i vilka Segal blir mer och mer skĂ€ggig.

Större delen av filmen Àr alltsÄ ett Àltarkalas dÀr Stephen vankar runt moloket oförmögen att slÀppa exet. Han ligger med andra. Han pratar med en terapeut. Han ligger med nÄgra andra till. Han pratar med terapeuten igen, undrar om han ska gÄ tillbaka. Trots att Susan inte vill ha nÄgot mer med honom att göra fortsÀtter han hÀnga efter henne, och nÀr det visar sig att hon har en ny kille, en luffande gitarrspelare vid namn Elmo (Kris Kristofferson) sÄ blir han kompis med honom ocksÄ. Han stÄr inte ut med cowboymusik men, som berÀttarrösten avslöjar, sÄ lÀnge han kan komma nÀrmare Susan igen sÄ Àr han nöjd. Hon Àlskar honom inte lÀngre, men ett omöjlig hopp lever ÀndÄ kvar i honom.

Det finns inget rimligt sÀtt att prata om den hÀr filmen utan att berÀtta vad som hÀnder i slutet, sÄ jag tÀnker göra det nu. Triggers. Jo, faktiskt. (Spoilerslut efter Benny Hill).

NĂ€r Stephen till sist inser att Susan inte Ă€lskar honom mer, och klarar sig fint utan honom och Ă€r helt likgiltig till om han vill vara i hennes nĂ€rhet eller inte, sĂ„ ”tappar han det” och vĂ„ldtar henne. Scenen ska inte vara rolig, Ă€ven om Elmo kommer hem och börjar grĂ„ta nĂ€r han inser vad som hĂ€nt (vilket jag inte vet exakt hur man ska tolka). HĂ€r Ă€r jag redo att finna filmens poĂ€ng: Stephen har Ă€ltat hela filmen igenom, till sist begĂ„tt ett oförlĂ„tligt övertramp, och hans oförmĂ„ga att handskas med sina kĂ€nslor har lett till tragik.

Men nej. Mazursky tycker inte vĂ„ldtĂ€kt Ă€r riktigt lika illa som en mans sĂ„rade heder. SĂ„ det som hĂ€nder istĂ€llet, mina damer och herrar, Ă€r att Susan blir gravid efter vĂ„ldtĂ€kten och nĂ„gonstans i sjunde mĂ„naden bestĂ€mmer sig för att hon trots allt Ă€lskar Stephen. Det visar sig att han Ă€r i Venedig för att han vĂ€ntar pĂ„ henne, och till tonerna av Wagners ”Tristan och Isolde” omfamnas de pĂ„ Markusplatsen, redo att börja om. Vattnet hinner till och med gĂ„ innan eftertexterna pĂ„ detta ”lyckliga” slut.

Jag finner det otroligt fascinerande att ingen tyckte att det hĂ€r slutet var det minsta konstigt Ă„r 1973. TvĂ€rtom passerade detta psykotiska svineri som en ”nyanserad” bild av förhĂ„llanden. Det sĂ€ger mer Ă€n jag behöver förklara. Naturligtvis förstĂ„r jag att Mazursky, som i Bob & Carol, Ă€r ute efter en berĂ€ttelse om kĂ€rlek som undgĂ„r borgerliga konventioner och landar pĂ„ lite ovĂ€ntade sĂ€tt istĂ€llet, men hans solidaritet med den kriminella huvudpersonen övergĂ„r pĂ„ ett pinsamt sĂ€tt alla andra motivationer i filmen.

Man kan jĂ€mföra det med ett stĂ„ende ”skĂ€mt” som pĂ„gĂ„r i scenerna i Venedig, dĂ€r en fet gubbe (som ser ut precis som Rodney Dangerfield) dreglar över en blond ung man, som Ă€ngsligt oroas av rovdjursblicken. Det hĂ€r ska vara nĂ„gon slags Döden i Venedig-parodi (eller?) men ”romansen” mellan gubben och pojken visar sig ocksĂ„ i slutet vara ett harmlöst comme ci comme ca. TĂ€nka sig, ska vi sĂ€ga, de fann varandra Ă€ndĂ„. Sexuellt vĂ„ld verkar inte vara nĂ„got som Mazursky alls tycker Ă€r ett problem. Inget blir bĂ€ttre av att han sjĂ€lv spelar en arbetskollega till Blume som, nĂ€r han fĂ„r höra talas om saken, rycker pĂ„ axlarna som om de pratar om vĂ€dret.

Det Ă€r ocksĂ„ dĂ€rför jag tycker filmen, bara rent generellt, Ă€r otroligt lĂ„ngdragen och tradig. Mazursky verkar inte ha nĂ„got att sĂ€ga eller studera i den. MĂ„nga som ser filmen idag uppskattar den fram tills den ovĂ€ntade sista akten, men jag förstĂ„r uppriktigt talat inte varför. Mazursky Ă€r inte en dramaturgisk berĂ€ttare, sĂ„ jag kan förstĂ„ varför hela filmen kĂ€nns som en Altmansk klump dĂ€r vi i princip bara ser samma scen om och om igen (Segal Ă€ltar, Anspach protesterar, Segal ligger med nĂ„gon annan och Ă€ltar lite mer, Kris Kristofferson lirar en lĂ„t om en get som heter Chester, Segal Ă€ltar…) men det jag inte kan förstĂ„ Ă€r varför Stephen Blume Ă€r en karaktĂ€r vi ska bry oss om; han intresserar sig inte för sin egen situation, hittar inga insikter, förĂ€ndras inte; hans olyckliga kĂ€rlek till Nina tar honom ingenstans. Han Ă€r kvar i förnekelsestadiet hela filmen igenom. Det blir ingen förhandling, ingen depression, ingen acceptans. Blume Ă€r bara en besatt stalker, men vi ska… gilla det?

Inte heller Nina Ă€r mer Ă€n en datorfigur i ett TV-spel. Hon vandrar fram och tillbaka i en tillvaro som förblir ett mysterium för Stephen. Vi har heller ingen aning om varför hon velat vara med honom, eller inte, eller Ă€ndĂ„, eller nĂ„got alls. ChimĂ€ren Ă€r dĂ€r av en relationskomedi, visst, men allt karaktĂ€rerna gör Ă€r att gĂ„ runt och hĂ€va ur sig riktningslösa floskler som inte bottnar i nĂ„gon som helst sammansatt psykologi. Kris Kristofferson Ă€r dĂ€r lite som pricken över i, en slutgiltig ”skiter i vilket”-figur som symboliserar den stora passivitet som vilar över allt som sĂ€gs och görs i filmen.

Jag vill gÄ sÄ lÄngt som att sÀga att Blume In Love Àr en sjuk film, och det sÀger jag inte lÀttvindigt; faktum Àr att det kan vara första gÄngen jag sÀger det. Jag sÀger det för att den bygger pÄ principen att mannens passion inte kan ifrÄgasÀttas ens av mannen sjÀlv. Stephen, liksom Mazursky, verkar sakna sjukdomsinsikt, för i slutet visar det sig (som sagt) att planen aldrig har varit för Stephen att komma nÄgonstans. Han ska bara tvinga sin vilja igenom och genom fullstÀndigt omöjligt önsketÀnkande ger Mazursky honom vad han vill ha.

Filmens tagline, nĂ€r det begav sig, var: ”En romantisk komedi för mĂ€n som Ă€r otrogna mot sina fruar.”

Jag menar…

FREDRIK FYHR


PS.

NÀr Quentin Tarantino tog över programmet pÄ biografen New Beverly i Kalifornien inledde han sin regim med en dubbelbio med dessa tvÄ filmer. DÀrav nyfikenheten över att se dem ihop. Den absolut roligaste effekten Àr att samma skÄdespelare (Donald F. Muhich) gestaltar samma svettigt kolugna, stirrande psykoterapeut i bÄda filmer. Det Àr lönlöst att fÀkta bort tanken att vi Àr i ett Mazursky-universum dÀr olika karaktÀrer pratar med samma doktor.

PS#2

Mellan dessa tvÄ filmer gjorde Mazursky den hippiedoftande Alex in Wonderland (1970) som Àr en mycket bÀttre film om manlig sjÀlvupptagenhet Àn Blume In Love, som jag bara rekommenderar i akademiska, eller andra sjÀlvplÄgande syften.

PS#3

Kostymerna i Blume In Love gjordes emellertid av salig Joel Schumacher, som nyligen gick bort, pÄ tiden han var kostymör. Det Àr ocksÄ filmen Nicole Kidman har pÄ i köket nÀr hon ringer till Tom Cruise i Eyes Wide Shut (1999). Kubrick var kompis med Mazursky sedan han medverkade (riktigt uselt) i Kubbes debutfilm Fear and Desire (1953).


Bob & Carol & Ted & Alice. 1969 USA 105 min. fĂ€rg/35mm/1.85:1. R: Paul Mazursky. S: Natalie Wood, Robert Culp, Elliott Gould, Dyan Cannon, Horst Ebersberg, Lee Bergere, Donald F. Muhich, Noble Lee Holderread Jr, K.T. Stevens, Celeste Yarnall, Lynn Borden, Linda Burton, Greg Mullavey, Andre Philippe, Diane Berghoff, John Halloran, Susan Merin, Jeffrey Walker, Vicki Thal, Joyce Easton, Howard DAyton, Alida Ihle, John Brent, Garry Goodrow, Carol O’Leary, Constance Egan.

Blume In Love. 1973 USA 115 min. fĂ€rg/35mm/1.85:1. R: Paul Mazursky. S: George Segal, Susan Anspach, Kris Kristofferson, Marsha Mason, Shelley Winters, Donald F. Muhich, Paul Mazursky, Erin O’Reilly, Annazette Chase, Shelley Morrison, Mary Jackson, Ed Peck, Jo Morrow, Gigi Ballista, Ian Linhart, Mario Demo, Erica von Kessler, Dennis Kort, Judynn Elder, Carol Worthington, Virginia Denison, Warren Stagg, George Reynolds, Carol O’Leary, Karl Lukas, Louis Gottlieb, Ray Schmidt.


Videosöndag