Är inte Dirty Dancing den filmiska motsvarigheten till att ligga i hĂ€ngmattan och inte göra ett dugg? Hela filmen Ă€r som en glass som lĂ„ngsamt smĂ€lter. Allt i den gör att man tĂ€nker pĂ„ alla dessa kravlösa, ljumma sommarkvĂ€llar
 sĂ„dana dĂ€r
 sĂ„na som man
 typ aldrig upplevt egentligen. De tycks alltid finnas för ens inre som i trycksvĂ€rtan av ett nyprintat LP-omslag, eller Solero-fĂ€rgat glasspapper.

SÄ  I’ve had the time of my life
 verkligen? Vad Ă€r det egentligen Baby upplever hĂ€r som Ă€r sĂ„ himla speciellt? Är det inte snarare att inget sĂ€rskilt hĂ€nt som Ă€r charmen?

Jag ska i och för sig inte sticka under stol med att det kan vara en rent kemisk diff – jag har nĂ€mligen aldrig riktigt begripit mig pĂ„ Patrick Swayze, som jag tycker ser ut som en finsk raggare vid namn Jarmo eller möjligen Juha-Pekka (jag har sjĂ€lv finskt pĂ„brĂ„, sĂ„ jag fĂ„r inte bara sĂ€ga det, utan har Ă€ven erfarenhet om saken). Allt som saknas Ă€r förstĂ„s en tango.

Filmen utspelar sig 1963, ett faktum den inleder med för att sedan gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng glömma bort. Tanken ska vara att detta Ă€r oskuldsfulla tider, och Baby (Jennifer Gray) Ă€r en idealist som tror pĂ„ universell rĂ€ttvisa och en bĂ€ttre vĂ€rld. Hon Ă€r fortfarande daddy’s girl nĂ€r hon anlĂ€nder med familjen till det generiska sommarpensionatet. DĂ€r finnes Johnny (Swayze), ortens dansman
 exakt vad han gör dĂ€r Ă€r lite oklart, men han Ă€r hunsad worker i alla fall och fĂ„r aldrig en break, vilket gĂ„r hand i hand med Babys idealism och eventuella klassĂ„ngest.

Bortsett frĂ„n faktumet, dĂ„, att storyn Ă€r en konservburk av gamla ungdomsfilmer frĂ„n 50- och 60-talet. Johnny hade praktiskt taget kunnat vara Elvis i Jailhouse Rock eller Ung man med gitarr, allt som saknas Ă€r en lĂ€skback under armen. Teoretiskt sett borde han vara mer lik Elvis Ă€n han Ă€r om Ă„ret nu Ă€r 1963. Hans hockeyfrilla kĂ€nns dock betydligt mer 1987, för att inte tala om Jennifer Greys burr. Vi kan se en och annan vinylspelare och höra en och annan bit rock ’n roll men pĂ„fallande ofta verkar det som att nĂ„gon Ă„kt i en tidsmaskin och hĂ€mtat en synth för hĂ€lften av soundtracket bestĂ„r av go go-pop hĂ€mtat frĂ„n ett blandband frĂ„n Friskis & Svettis.

Filmen tycks liksom inte bry sig om sig sjĂ€lv. Dirty Dancing Ă€r en av de ultimata 80-talsfilmerna kanske just pĂ„ grund av denna passivitet – det Ă€r en slags ultimat glosoppa, den slutgiltiga kommersiella lösningen. Den begĂ€r ingenting av dig och den ger heller ingenting tillbaka.

Det finns praktiskt taget ingen konflikt i filmen. Babys pappa surar över att hans jĂ€nta hĂ€nger med raggare
 men vi fĂ„r inte veta exakt varför, och istĂ€llet för att explodera lĂ€gger han band pĂ„ sig sjĂ€lv. Det finns en dans som ska dansas, men det Ă€r ingen tĂ€vling och inte sĂ„ himla noga hur det ska gĂ„. NĂ„gon dejtar ett svin, nĂ„gon annan blir gravid
 men inget av det hĂ€r leder nĂ„gonsin till nĂ„gonting som Ă€r ens i nĂ€rheten av dramatiskt. SĂ„ fort det ser ut som att nĂ„got ska hĂ€nda
 sĂ„ backar alla karaktĂ€rerna, som för att inte skapa dĂ„lig stĂ€mning. SĂ„ fort karaktĂ€rerna stĂ„r inför en utmaning
 kommer ett montage, sĂ„ allt löser sig via snabbspolning. Vid ett tillfĂ€lle blir Johnny bannlyst och mĂ„ste sticka ivĂ€g frĂ„n filmen. Men sen kommer han tillbaka som om han aldrig Ă„kt. Detta Ă€r en av de mest passiva och stillastĂ„ende filmer som nĂ„gonsin blivit en stor succĂ©.

Visserligen har filmen ocksĂ„ ett blygsamt klassbudskap, som under omstĂ€ndigheterna Ă€r fint – de missförstĂ„nd som uppstĂ„r mellan karaktĂ€rerna (det Ă€r som sagt för starkt att kalla det konflikter) bygger pĂ„ fördomar och strukturer. Vi lĂ€r oss att dansande arbetarhunkar i denna vĂ„r vĂ€rld mĂ„ste lĂ€ra sig hur de ska leva, och Ă€ven att bortskĂ€mda medelklassjĂ€ntor mĂ„ste leva som de lĂ€r. Men jaha, Ă€r det bra sĂ„ eller? Kulturrevolutionen var verkligen lĂ„ngt borta i 80-talets Wall Street-vĂ€rld – hĂ€r betraktar vi politiska utvecklingar och progressiva kulturer som nĂ„gon arkaisk gammal saga för barn.

FREDRIK FYHR


1987 USA 100 min. fĂ€rg/35mm/1.85:1. R: Emile Ardolino. S: Jennifer Grey, Patrick Swayze, Jerry Orbach, Cynthia Rodes, Jack Weston, Jane Brucker, Kelly Bishop, Lonny Price, Wayne Knight, Charles ”Honi” Coles, Bruce Morrow.


Videosöndag