I ett avseende Àr Woody Allens Interiors en unik film. Det Àr den enda film jag kan komma pÄ som Àr ett överlagt misslyckande. Rimligen mÄste en film satsa nÄgot för att kunna misslyckas, men Woody Allen krattade manegen för sitt eget fall hÀr. Allt föreslÄr att Interiors Àr en film som inte vill fungera. Allen kan inte vara Ingmar Bergman och han Àr inte sÄ dum att han inte begriper det. Allen har heller inte mycket att sÀga, och har aldrig haft, som filmskapare; ingenting föreslÄr att han nÄgonsin riktigt trott pÄ den typ av film som Ingmar Bergman gjorde, Àven om han uppenbarligen hÀnförts av den.

Kanske Allens beundran för Bergman bottnade i en slags projektion. Bergman gjorde mystik av Ängest, och trollade fram en slags dyrbar mening ur livets ofta Àltade meningslöshet. Det var samma saker som Woody Allen anvÀnde som humorved. NÀr Max von Sydow biktar sig i Det sjunde inseglet (1957) Àr det ju inte helt vÀsensskilt frÄn nÀr Woody Allen ligger i terapistolen. Men dÀr Allen Àr besatt av att söka mening dÀr han vet ingen finns tycks Bergman istÀllet stirra gud i ögonen, oavsett vad det innebÀr; kroppsligt Àr hans karaktÀrer bundna till jorden men deras blickar slungar sig fram, lÄngt bort, som om de kan se nÄgot bortomliggande stup i kosmos ytterrand.

Guuuuuuuud vad Woody Allen suktar efter att frammana nĂ„got liknande, om Ă€n sĂ„ bara fĂ„ suga pĂ„ Bergmans stortĂ„ (som karaktĂ€rer gör i Buñuels GuldĂ„ldern). Interiors Àr stram, suggestiv, Ă„terhĂ„llsam, lagd i ett precist tonlĂ€ge, den Ă€r vacker och poetisk och stĂ€mningsfull, jag tror Woody Allen hade kunnat regissera ihjĂ€l sig hĂ€r. ÄndĂ„ har han inte gjort mer Ă€n att ta ”Wayne’s World” frĂ„n kĂ€llaren ut till en dyr studiomiljö. Det Ă€r ett ekande formellt projekt, som en övning pĂ„ en skrivarskola; karaktĂ€rerna Ă€r tomma schackpjĂ€ser pĂ„ ett godtyckligt brĂ€de.

Trots den pretentiösa utformningen sÄ Àr Allen, som sagt, inte ute efter att utmana sig sjÀlv för mycket. Interiors handlar om tre systrar som upplever varsin kris nÀr deras förÀldrar skiljer sig och det gÄr upp för dem att deras labila mamma varit en överkontrollerande streber som pÄ olika sÀtt gett dem dÄlig sjÀlvkÀnsla och sociala tillkortakommanden. Vi kan notera att vi alltsÄ har att göra med en film om karaktÀrer som inte kan kommunicera med varandra och som i grunden inte bryr sig om varandra. Allen hittar ingen första sten att kasta, ingen konflikt som kan skapa lite emotionella nyanser.

Som ren expressionism hade filmen kunnat fungera. Den Àr, som sagt, utstuderat vacker pÄ sitt klaustrofobiska och perfekta sÀtt. Men nÀr vi har skÄdespelare som Allen likt en besatt James Stewart försöker göra om till Liv Ullmann och Bibi Andersson mÄste man frÄga sig vart och nÀr det ska gÄ att tas pÄ allvar.

”PĂ„ en gĂ„ng” anser Allen, som gör det fatala misstaget att göra filmen helt straight, som om varje ord i manuset Ă€r vĂ€rt sin vikt i guld och som om vi inte kan se att han leker SmĂ„stjĂ€rnorna med en filmskapare han Ă€lskar, förmodligen för mycket.

Han har, kort sagt, inte vad som krĂ€vs. Manuset till Interiors Àr den typ av halvformulerade önsketĂ€nkarprosa som omogna författare ger sig pĂ„ i hopp om att skriva den stora romanen (tro mig) dĂ€r karaktĂ€rernas relationer inte Ă€r helt jĂ€ttetajta, men det fĂ„r gĂ„ Ă€ndĂ„, och mycket som hĂ€nder verkar lite oformulerat och motsĂ€gelsefullt, men det fĂ„r gĂ„ Ă€ndĂ„, och vi fĂ„r inte lika mycket tid med de olika figurerna sĂ„ balansen Ă€r lite oklar, men det fĂ„r gĂ„ Ă€ndĂ„. Dialogerna varierar frĂ„n de brĂ„dmogna formuleringarna (”I took great pleasure in my cruelty. My anger scares me…!”) till ren pinsam symbolism; som nĂ€r de tre systrarna i sista scenen stirrar ut pĂ„ en strand och konstaterar att ”havet Ă€r lugnt nu”. Hujjjjjj!

Att filmen inte fungerar Ă€r sĂ€rskilt klart dĂ€r, nĂ€r Allen Ă€ntligen slutar gömma sig bakom de stora krukvĂ€xterna och vĂ„gar föreslĂ„ en konkret, dramatisk punkt.  Men den dramatiska twisten mot slutet – ocksĂ„ ett pseudo-Bergmanskt ”droppen över bĂ€garen”-ögonblick – kĂ€nns inte som följden av en serie hĂ€ndelser utan som ett oförtjĂ€nt avfyrande av ett Tjechovs gevĂ€r som aldrig riktigt hĂ€ngt pĂ„ vĂ€ggen… men det fĂ„r gĂ„ Ă€ndĂ„, och sĂ„ vidare.

Havet Àr vackert, dock, sÄklart. Interiörerna Àr stiliga. Filmen gör allt vad den kan för att ha en sÀregen stil och en sÀrskild kÀnsla. Den har en sÀregen stil och en sÀrskild kÀnsla. Men vad Àr den? Ett amatörmÀssigt kammarspel berÀttat genom taxidermi; Allen mÄ ha regisserat filmen i en Bergmansk Vertigo-virvel men skÄdespelarna kÀnns bara som Norman Bates uppstoppade djur, nÀr de dött och stelt förs fram genom scenografin som via trÄdar.

Det Àr nÀstan ett grymt skÀmt att Bergman sjÀlv gjorde Höstsonaten samma Är. Snacka om att visa vart skÄpet ska stÄ. Den hade Liv Ullmann, pÄ riktigt, och interiörerna var bara interiörer; inte den fetischerade idén som Allen kopplar till kÀnslan av Bergmans vÀrld. Interiors Àr onekligen en titel som inte ljuger. Det Àr, praktiskt taget, en film om möbler.

FREDRIK FYHR


1978 USA 92 min. fÀrg/35mm/1.85:1. R: Woody Allen. S: Geraldine Page, Diane Keaton, Mary Beth Hurt, Kristin Griffith, Richard Jordan, E.G. Marshall, Maureen Stapleton, Sam Waterston.


Videosöndag