Jag Ă€r en av dem som anser att det finns stor konst i heminspelningar. Den Ă€r sĂ„ stor, faktiskt, att den överskuggar alla spelfilmer som gjorts, och den Ă€r sĂ„ sĂ€rskild att bara ett par kan ta del av den – förmodligen de som varit framför och bakom kameran. Det Ă€r mycket sĂ€llsynt att en film hittar sĂ€tt att förmedla speciella och svĂ„rdefinierade kĂ€nslor. KĂ€nslan av att ha en tanke i huvudet man inte kan fĂ„ ord pĂ„. KĂ€nslan av att man Ă€r del av en tid och en plats, medan tiden samtidigt gĂ„r och man lĂ„ngsamt blir en annan. De flesta kĂ€nner sĂ„dana saker pĂ„ daglig basis utan att tĂ€nka pĂ„ det. De flesta filmer handlar om mer konkreta saker.

Men nĂ„got hĂ€nder i SmĂ„stad, nĂ„got rör sig, nĂ„got fĂ„r marken under ens fötter att Ă€ndra form, nĂ„got kastar om ens blick sĂ„ att kĂ€nslan blir ny och sinnet yrt. Man mĂ„ste ge filmen en chans nĂ€r den börjar; kanske man tycker den verkar för rĂ„, för billig, för enkel, för digital; kanske den kĂ€nns som för mycket lokal-TV eller gymnasiearbete. En helt vanlig man som heter Björn stĂ„r uppklĂ€dd inne pĂ„ toa och försöker förbereda ett tal. Är han verkligen en skĂ„despelare? Repliker hörs, ibland lĂ„ter de trovĂ€rdiga, ibland som att din faster försöker spela teater i en film du gjort sjĂ€lv. Filmen vĂ€xlar mellan svartvitt och fĂ€rg, till synes utan struktur. Jaha, kanske man tĂ€nker, ska det vara nĂ„t slags konst det, eller?

Men ge det en chans. Dels mĂ„ste du hinna justera din blick lite grann – allt jag just nĂ€mnt Ă€r ju ens egna problem, inte filmens – och dels finns det en fin poĂ€ng med alltihop. NĂ€r man vĂ€l börjar förstĂ„ den poĂ€ngen behöver den inte förklaras, för man kĂ€nner den utan ord, men jag ska göra ett försök Ă€ndĂ„.

Filmen utspelar sig i Vadstena. MĂ€nniskorna vi ser dĂ€r Ă€r de mĂ€nniskor som bor dĂ€r. Regissören Johan Löfstedt kommer dĂ€rifrĂ„n, och han har i denna film Ă„tervĂ€nt och gjort en film om sin slĂ€kt. Björn spelar alltsĂ„ sig sjĂ€lv. Han Ă€r den yngste av sex syskon; han har fem storasystrar och Ă€r minstingen, fastĂ€n de alla nu Ă€r lika medelĂ„lders och alldagliga. De Ă€r inte karaktĂ€rer som befinner sig i en filmvĂ€rld. Det inledande drönarfotot ger oss Vadstena som vem som helst hade kunnat fota det och det Ă€r egentligen fel att sĂ€ga att dessa mĂ€nniskor ”spelar” sig sjĂ€lva; de Ă„terger sig sjĂ€lva, de Ă€r vilka de Ă€r.

Björn försöker hÄlla det dÀr talet, eftersom filmen börjar med en begravning. Det Àr syskonens pappa som dött. Det visar sig att han lÀmnat efter sig ett par videobrev, vilka inspirerar syskonen till att pÄ olika sÀtt göra förÀndringar i sina liv; nÄgon inser att hon vill byta jobb, en annan lÀr sig acceptera tonÄrsdottern som flyttat hemifrÄn, en tredje dottern som har familj i en annan stad. Björn mÄste lÀra sig tala inför publik. Det finns garanterat inga jordbÀvningar i filmen, ingen radioaktiv strÄlning som förvandlar folk till utomjordingar. Utmaningarna som karaktÀrerna i den hÀr filmen möter Àr sÄ vardagliga och odramatiska att det Àr direkt vÄgat att skriva dem i ett manus.

Men poÀngen Àr heller inte vad som hÀnder utan hur det Àr framstÀllt. KaraktÀrernas smÄ utmaningar ger filmen ett par narrativa stopp pÄ vÀgen, en hygglig stomme, men den verkliga storheten i filmen Àr hur den bekrÀftar mÀnniskorna vi ser i den. Den gör det inte genom att försöka övertyga oss om att de Àr vardagshjÀltar eller jordens tappra salt (verklighetens folk!), trots att nÄgra av dem för all del gör ett par hedervÀrda handlingar och stÄr upp för sig sjÀlva; den gör det genom sitt rena stoff.

SmÄstad Àr nÀmligen en virvelvind av fiktion, dokumentÀr, hemmavideor frÄn olika generationer (frÄn super-8 till modern digitalvideo, via 8mm frÄn 90-talet) som gör filmen till en impressionistisk slÀktkrönika; vi lÀr kÀnna dessa mÀnniskor nÀstan arkeologiskt, som vi lÀr kÀnna civilisationer i svunna tider. De fiktiva spÄr som ger filmen sin intrig Àr tunna, just för att de dÄ smÀlter in i det hÀr dokumentÀra stoffet; snart vet vi inte om vi ser fiktion eller verklighet och det gör ingen skillnad. Liksom vi glömmer att filmen hoppar frÄn svartvit till fÀrg glömmer vi vad som Àr gestaltat och vad som Àr autentiskt. Det som blir kvar Àr sanningen, verkligheten att dessa mÀnniskor finns, har funnits, förÀndrats, lever kvar; deras nÀrvaro.

Det gÄr att intellektualisera över det hÀr. Effekten pÄminner om den i bröderna Tavianis Caesar mÄste dö (2012), dÀr fÄngar spelade Shakespeare i en hybrid mellan verklighet och fiktion dÀr grÀnserna ocksÄ luckrades upp och bara mÀnniskorna fanns kvar. Man kan ocksÄ pÄpeka hur vackert det Àr att se svenskt smÄstadsliv ordentligt representerat; det hÀr Àr inte en ironisk storstadsfilm som gör om landsbygden till ett skÀmt och inte heller Àr det en tafflig sÄpopera. Vadstenabornas liv stiger ut ur filmen med fascinerande sjÀlvklarhet, utan att föraktas eller fördömas eller pÄ nÄgot sÀtt förnekas sin enkla vÀrdighet; man kan jÀmföra det med Gabriela Pichlers Amatörer (2018), en annan film som anvÀnder alla tekniker den kan, just för att tekniken inte ska komma i vÀgen för smÄstadens vÀrld och deras invÄnares sjÀlar.

Men mer Ă€n nĂ„got annat Ă€r jag imponerad bara av att Löfstedts film fungerar. Kanske det bara Ă€r en frĂ„ga om en snilleblixt, en jackpot i stunden; en perfekt idĂ©, en perfekt tillfĂ€lle och ett sĂ€tt att greppa tag om projektet och fĂ„ det att fungera, men med tanke pĂ„ hur enkel filmen ser ut – och att den i grunden Ă€r en upplyftande feel-good – Ă€r det lĂ€tt att underskatta. Ytterst fĂ„ mĂ€nniskor roas av andra mĂ€nniskors hemmavideofilmer och den kĂ€rlek och mening som vanliga mĂ€nniskor delar med varandra Ă€r ju privata fenomen som det inte Ă€r det lĂ€ttaste att fĂ„ nĂ„gon annan att förstĂ„.

Men Löfstedt har gjort SmÄstad med den outsÀgliga intuition som finns hos den som vet precis vad och vilka han har framför kameran, och hur han ska klippa ihop det, och ingen annan skulle heller kunna ha den intuitionen. NÀr allt kommer omkring Àr det en abstrakt film, gjord pÄ ett komplext sÀtt; ÀndÄ Àr den otroligt konkret och enkel att se pÄ och förstÄ, och den Àr lika sjÀlvklar och upplyftande som en solig dag i glada vÀnners lag.

FREDRIK FYHR


2017 SVERIGE 91 min. fĂ€rg, sv/HDV/16:9. R: Johan Löfstedt. S: Björn Löfstedt, Pelle Löfstedt, Anna Löfstedt, Bengt Sturzenbecker, Anders CarlsĂ©n, Maja Löfstedt, Ludvig CarlsĂ©n, Oliver CarlsĂ©n, Safaa Barakat, Saleh Ala Barakat, Bashar Abboud, Urban BĂ€ckström, Edvin CarlsĂ©n, Roland Chantre, Mikael Eldeblad, Niklas Forsberg, Örjan Friberg, Alf GivegĂ„rd, Peter GrefbĂ€ck, Susanne Hellgren, Niklas Hernstedt, Alisar Jabber, Thaer Jabber, Walter Langreiter, Emil Levin, Henrik Lidberg, Niklas Lindman, Lars Olofsson, Kjell Silverwitt, Björn Viking.


Videosöndag