Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

💿 Med nĂ€bbar och klor (1923)

NĂ€r stumfilmseran dog ut försvann Ă€ven mĂ„nga subgenrer i tiden för att aldrig riktigt hittas igen. Bergsfilmen, till exempel. Tyskarna gjorde bergsfilmer för glatta livet, men de handlade mest om att… tja, klĂ€ttra i berg. I USA var bergsfilmen en typ av Western och den utspelade sig av nĂ„gon anledning gĂ€rna i Kanada. Principerna var ungefĂ€r desamma – hjĂ€lte, skurk, damsell, nĂ„got byte som stulits eller nĂ„gon mördare som gick lös – men det fanns inga indianer och cowboys utan patrullmĂ€n och laglösingar.

DĂ„ och dĂ„ görs det sĂ„klart fortfarande filmer som utspelar sig i skog och mark, men de handlar oftast om överlevnad, och figurer som rĂ„kat krascha i nĂ„got flygplan eller annat. SĂ€llan fĂ„r vi en throwback till den gamla hederliga bergsfilmen; IñirratĂșs The Revenant (2015) Ă€r kanske en kompromiss, dels en vildmarksfilm, dels den typ av Western som genren frĂ„n början tog sin stomme frĂ„n.

Det Àr fascinerande att genren försvann nÀr ljud kom till filmen. Vad var det med dessa miljöer som inte lÀngre fungerade nÀr skÄdespelarna pratade? Var forsande bÀckar inte ett harmoniskt nog ljud? Eller fanns det nÄgot i ljudlösheten som gjorde att miljöerna kÀndes mer autentiska? Var det en slags theatre of the mind, dÀr vildmarken blev en magisk plats, en pseudovÀrld som gick bortom den realism som ljuderan innebar? Kanske det bara var en frÄga om att ljudfilmerna krÀvde stramare studiomiljöer och mer fokus pÄ dialoger och drama? Kanske det inte lÀngre ansÄgs lönsamt att slösa pengar pÄ vackra miljöer. Westernmiljöerna kunde Äterskapas, men höga bergskedjor och dundrande vattenfall fejkar man inte hur lÀtt som helst.

I Tiger Rose, som Ă€r originaltiteln pĂ„ den hĂ€r filmen, filmade man i Yosemite för att fĂ„ sina kanadensiska miljöer. Skogen Ă€r skog, vinden Ă€r vind, forsen Ă€r en fors. Allt Ă€r fullstĂ€ndigt autentiskt, trots att allting samtidigt Ă€r helt fejk. Tidigt i filmen hoppar en karaktĂ€r rakt ut för ett stup ner i den dĂ€r strömmande forsen, för att rĂ€dda damsellen Leonore Ulric; det Ă€r en scen snodd frĂ„n Cabiria (1914) men fortfarande lika hĂ€pnadsvĂ€ckande. ”Herregud!” sĂ€ger man, och tror för ett ögonblick att man ser nĂ„gon ta livet av sig.

Ulric spelar Rose, titelns Tiger Rose fĂ„r man anta. Hon spolas upp i den dĂ€r forsen utan förklaring. Hon kommer ”norrifrĂ„n”. Hennes pappa Ă€r död. Hon pratar med fransk brytning (”I lak you so ver’ much!”) och visar sig vara en hĂ„rdhudad brud; hon mĂ„ se ut som en vĂ€n stumfilmsstjĂ€rna men hon kan hytta med pistolen och svĂ€ra pĂ„ att den som kommer i hennes vĂ€g Ă€r dödens (”You believe I would? You know dam well I would!”)

Hon har nu ingen anledning att göra det pÄ en gÄng. Först faller hon för en ingenjör vid namn Bruce (Theodore von Eltz), en charmig och lite tanig typ som Àr ute och gör landmÀtningar. Utan förvarning visar det sig att han i sjÀlva verket Àr en hÀmnare som Àr ute efter att ha ihjÀl en doktor, pÄ grund av anledningar som lÀnge förblir mystiska.

Sagt och gjort, Bruce dödar doktorn och blir en jagad man. Dags för Rose att kavla upp Àrmarna, gÄ emot hennes lokala surrogatfamilj (ett gÀng irlÀndska filurer som stÄr för lag och ordning uppe i bergen) och hÄlla honom gömd undan Michael (Forrest Stanley), den lokala lagryttaren som dessutom Àr ute efter att sÀtta en ring pÄ hennes högra finger.

Med moderna ögon Àr storyn sÄklart helt irrationell och absurd. Varför skulle hon gÀnga med Bruce nÀr hon fÄr reda pÄ att han mördat nÄgon? Och hur kan han komma undan med att gömma sig i kÀllaren till högkvarteret, vilket vore det första stÀllet nÄgon skulle leta pÄ? Scenariot leder till en katt- och rÄttasekvens dÀr Rose mÄste ta sig ner till Bruce medan Michael sitter och sover; Àr det inte falluckan som vÀsnas sÄ Àr det den stora farfarsklockan som Michael tycker det Àr nÄt skumt med. Hon har nÀmligen gömt Bruce inuti klockan! SjÀlv gömmer hon sig under trappan, som om han inte skulle se henne dÀr. NÀr det sedan visar sig att kÀllaren faktiskt har en gigantisk utgÄng vid sidan av huset sÄ mÄste man ju kasta upp hÀnderna och undra hur fasiken de tÀnkte egentligen.

Tja, svaret Ă€r inte sĂ„ konstigt – filmen var baserad pĂ„ en BroadwaypjĂ€s och sekvensen Ă€r uppenbart teatral. Samtidigt Ă€r spĂ€nningen riktigt effektivt gjord, med parallellklippning och svettig timing som kör över Griffith i samma veva som den föregĂ„r Hitchcock.

Överhuvudtaget Ă€r filmen en rĂ€tt formidabel bit underhĂ„llning, med tanke pĂ„ dess ringa story och förutsĂ€gbara konventioner (filmen Ă€r över pĂ„ en timme; premiĂ€rprinten gick 82 minuter, men det kan ha att göra med projektionshastighet för det finns inga överdrivet uppenbara hĂ„l i berĂ€ttelsen). Fotot av den store Charles Rosher Ă€r fantastiskt, proppfullt med vackra vyer och suggestiva scener av det slag dĂ€r trĂ€dgrenar vĂ„ldsamt kastar sig in i fönster under stormiga nĂ€tter. Tempot Ă€r perfekt balanserat och ger skĂ„despelarna rum att vara romantiska och sentimentala, bara för att i nĂ€sta stund tjonga av nĂ„gra pickadoller och vara i vild jakt pĂ„ varandra.

SĂ„ skickligt gjord Ă€r filmen, faktiskt, att jag tycker den rymmer att par nivĂ„er utöver de rent maskinella. Jag uppskattar hur rollerna satts lite mot förvĂ€ntan – den fagre Theodore von Eltz ser inte alls ut som nĂ„gon vredgad mördare, och vi inser inte hur mycket hud Leonore Ulric har förrĂ€n hon fĂ„r anledning att ryta till (hon spelade Ă€ven rollen i pjĂ€sen). Jag uppfattar ocksĂ„ slutet som ambivalent; en epilog dĂ€r Rose enligt titelkorten sĂ€ger att hon ska gifta sig med Bruce och att allt gĂ„tt bra. Men Ulric öppnar aldrig munnen i bild. Replikerna kĂ€nns pĂ„lagda i efterhand och slutet – liksom i en och annan melodram av det hĂ€r slaget – kĂ€nns betydligt mer moloket Ă€n det lĂ„tsas vara.

Det kan ocksÄ vara min inbillning. Ens blick Àr friare nÀr man ser pÄ sÄ hÀr gamla filmer, ens omdöme har mer svÀngrum. OmstÀndigheterna Àr förlorade i tiden. De mysterier som finns hÀr förblir mysterier.

FREDRIK FYHR


Tiger Rose. 1923 USA 60 min. sv/35mm/1.33:1. Stumfilm. R: Sidney Franklin. S: Leonore Ulric, Forrest Stanley, Joseph J. Dowling, George Beranger, Sam De Grasse, Theodore von Eltz, Claude Gillingwater.


Videosöndag

Ett svar pĂ„ ”💿 Med nĂ€bbar och klor (1923)”

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *