De fyra pojkarna lÀmnar sin stad. De ger sig ut i vildmarken. De har hört talas om ett lik. NÄgra dagars vandring bort ska det ligga. Naturligtvis mÄste de se efter, och kanske bli kÀnda pÄ kuppen. De Àr tolv. Deras vandring Àr lika sjÀlvklar som obegriplig, lika dum som meningsfull. Livet Àr bara nÀsta dag som följer den som gÄtt och vÀrlden har bara precis börjat komma i fokus. Skenet som man befinner sig i Àr det som man lÄngt senare i livet ska kalla och förstÄ som nostalgi.

NÄgot av allt det dÀr mÄste ha att göra med den hÀr filmens oerhörda popularitet. Det Àr den mest symptomatiska av 80-talsfilmer, för den blickar nostalgiskt tillbaka 30 Är i tiden och 30 Är senare ser man om den och om den och om den Ànnu.

Fast kanske inte av mig, dĂ„, för jag har bara sett Stand by Me nĂ„gra gĂ„nger och jag tycker inte den Ă€r bĂ€ttre Ă€n en smĂ„mysig matinĂ©. Det Ă€r inte en film som tillhör mig, antar jag. Den tillhör dem för vilka tonen slĂ„r an och upplevelsen blir mer Ă€n bara tidsfördriv eller underhĂ„llning – filmen berör, och tar med en till en annan nivĂ„, bĂ„de emotionellt och intellektuellt, dĂ€r man inte riktigt Ă€r i verkligheten och inte helt insjunken i fantasi utan nĂ„gonstans emellan, i filmens sanningslandskap. Vi kĂ€nner igen oss i pojkarna, vi minns de barn vi sjĂ€lva var; vi förstĂ„r nostalgins kraft, tilltalas av kontrasterna mellan vuxenlivets kranka facit och den tidiga ungdomens nyfikna djĂ€rvhet. Hur stolt man kan vara som tolvĂ„ring. Hur synen av en död kropp för med sig ett alldeles tydligt allvar, fastĂ€n man kanske inte riktigt Ă€r gammal nog att förstĂ„ vidden av en vuxen mĂ€nniskas död. Vi minns de barn vi var, ja, och vi önskar nĂ„gonstans att vi skulle kunna fĂ„ vara sĂ„ okrĂ€nkbara och sjĂ€lvklara igen. Eller, om inget annat, att nĂ„got av det dĂ€r Ă„tminstone levt kvar, i vuxenlivets trista grĂ„zoner och kompromisser. Att vi ocksĂ„ kan slĂ„ tillbaka om vi möter provokation, eller stĂ„ pĂ„ oss om vi upplever oss krĂ€nkta, och gĂ„ vĂ„ra egna vĂ€gar och hitta sĂ€tt att lura systemet, om vi mĂ€rker att vi plötsligt mĂ„ste ta oss dit, dĂ€r, nĂ„gonstans utanför den sĂ€kra zonen, för att utforska nĂ„got.

Det mesta av de hĂ€r sakerna kĂ€nner jag ocksĂ„ i Stand by Me, men kanske mer som spöken som fladdrar runt nĂ„gonstans mellan filmens bilder och orden i Stephen Kings novell ”The Body”, som filmen bygger pĂ„. Jag har inte lĂ€st den, men nĂ€r jag ser Stand by Me kĂ€nns det pĂ„ nĂ„got mĂ€rkligt sĂ€tt som att jag gör det. SjĂ€lva filmen Ă€r mest en illustration, en som aldrig helt gĂ„r till botten med de sakerna som orden försöker förmedla.

Det tydligaste exemplet Ă€r Brodie, den av de fyra killarna som ska vĂ€xa upp och bli författare – han Ă€r alltsĂ„, med andra ord, det smĂ„tt obligatoriska King-alteregot. Även om berĂ€ttelsen handlar om fyra pojkar Ă€r det vĂ€ldigt kĂ€nnbart hur Bordie Ă€r berĂ€ttaren, och hur denna lilla bildungsroman Ă€r en som drabbar honom först och frĂ€mst.

De andra tre killarna Ă€r lite mer stereotypa – den impulsive och hetsige Corey Feldman, som blir arg om nĂ„gon förolĂ€mpar hans pappa, den stolte och högreste River Phoenix, tuffa ruffungen med ett hjĂ€rta av guld, och Jerry O’Connell, lite yngre och lite kortare och lite mulligare och helt klart kvartettens ”okej dĂ„, du fĂ„r vĂ€l ocksĂ„ följa med”-maskot. De Ă€r stereotypa inte nödvĂ€ndigtvis pĂ„ det dĂ€r filmiska sĂ€ttet, utan pĂ„ sĂ€ttet vi minns vĂ€nner vi hade frĂ„n barndomen, ofta reducerade i vĂ„ra huvuden till ett personlighetsdrag, nĂ„gra laster och ovanor, nĂ„gra goda sidor. Jag minns sjĂ€lv en kille, frĂ„n högstadiet tror jag det var, som pĂ„ sin gamla nokiatelefon hade lyckats med konststycket att varva Snake. Det Ă€r det enda jag minns av honom.

Pojkarnas Ă€ventyr Ă€r mer eller mindre ansprĂ„kslösa och liksom i mĂ„nga av Kings berĂ€ttelser har denna inte sĂ„ mycket en story som en situation. NĂ„gon form av konflikt uppstĂ„r, liksom nĂ€stan, av ett par vandaler ledda av Kiefer Sutherland – ocksĂ„ vĂ€lbekanta skurkar i Kings repertoar. De Ă€r bara as, av ingen annan anledning Ă€n att de Ă€r as, och allt de vill göra Ă€r livet surt för andra. De dyker upp i Stand by Me ungefĂ€r som ett punkband vars spelning i sista stund stĂ€lls in. För sĂ„dĂ€r jĂ€ttemycket hĂ€nder inte i filmen och sĂ„dĂ€r jĂ€ttespĂ€nnande Ă€r det inte.

Vilket Ă€r frid och fröjd och lugna gatan. Stand by Me Ă€r en liten film. Mitt enda egentliga problem med filmen Ă€r adaptionen. Brodies berĂ€ttarröst förklarar att denna sommar förĂ€ndrade hans liv och att han upplevde bĂ„de det ena och det andra av introspektiva fenomen. Men bilderna hittar aldrig riktigt nĂ„got sĂ€tt att ordentligt visa oss det. Filmen inramas i Werther’s Original-stil av Richard Dreyfuss, som spelar Brodie som vuxen, vilket aldrig blir mer Ă€n en sentimental bild, nĂ„got som stannar pĂ„ ytan och aldrig pĂ„ allvar tar sig in i ens huvud.

Vi fÄr ramen till berÀttelsen, frÄn en narrativ som jag utgÄr ifrÄn Àr mycket trogen förlagan. Filmen Àr fin och lÀtt att se och tycka om, men den har ocksÄ en vag kÀnsla av otillrÀcklighet, som att mycket av berÀttelsens sjÀlva kropp och sjÀl inte följt med i adaptionen; filmen Àr bra men inte-riktigt-pÄ-riktigt, med en och annan placeboeffekt dÀr vi förstÄr vad vi borde kÀnna, insikterna vi borde fÄ, men vi kan inte kÀnna dem mer Àn som en sentimental dust, en touch av nÄgot grÄtmilt. Det kan ju för all del vara jÀttefint och sÄ, men jag har en kÀnsla av att boken helt enkelt var lite bÀttre.

FREDRIK FYHR


1986 USA 89 min. fĂ€rg/35mm/1.85:1. R: Rob Reiner. S: Wil Wheaton, River Phoenix, Corey Feldman, Jerry O’Connell, Kiefer Sutherland, Casey Siemaszko, Gary Riley, Bradley Gregg, Jason Oliver, Marshall Bell, Frances Lee McCain, Bruce Kirby, William Bronder, Scott Beach, Richard Dreyfuss.


Videosöndag