Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

📚 Auteurathon: Arzner (del 1)

aut

Dorothy Arzner

f. 3 januari 1897

d. 1 oktober 1979


LÄngfilmer som regissör:

Fashions for Women (1927, förlorad)

Ten Modern Commandments (Den moderna kvinnan, 1927, förlorad)

Get Your Man (Skaffa dig en man, 1927)

Manhattan Cocktail (Frestelsernas stad, 1928, förlorad)

The Wild Party (Vildkatten, 1929)

Sarah and Son (1930)

Paramount on Parade (Paramount-paraden, 1930, medverkande regissör)

Anybody’s Woman (Kring en kvinna, 1930)

Honor Among Lovers (NĂ€ra Sing-Sing, 1931)

Working Girls (1931)

Merrily We Go to Hell (1932)

Christopher Strong (En stor mans Àlskarinna, 1933)

Nana (1934)

Craig’s Wife (BerĂ€knande fruar, 1936)

The Bride Wore Red (En brud i rött, 1937)

Dance, Girl, Dance (Det gÄr som en dans, 1940)

First Comes Courage (1943)


Introduktion

Följande arbete handlar om Dorothy Arzner. KÀnd, av vissa, som den enda kvinnliga regissören under Hollywoods gyllene era. Omskriven, av vissa, för sina beska melodramer; för sin kvinnliga blick; till viss del har man hittat den genom att omvÀrdera filmerna (sÀrskilt inom genusstudier pÄ 1970-talet) för att i dem finna idéer som inte gjorde sig synliga pÄ 1920- och 30-talet. Till viss del, vill jag sjÀlv pÄstÄ, var Arzners subversiva syn pÄ Àktenskap, maskulinitet och kvinnlig solidaritet, glasklar redan pÄ en gÄng. Det var publiken som inte var redo.

Att skriva om Arzner Ă€r en intressant utmaning av flera olika anledningar. Arzner var enigmatisk och privat, sĂ€llan en som yttrade sig om nĂ„gra ideologiska eller ens konstnĂ€rliga stĂ„ndpunkter. Hon Ă€r svĂ„r att hitta, enkelt uttryckt, och det har pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt inte blivit lĂ€ttare av att Arznerstudier blivit lite lĂ€tt shanghajade av genusvetenskapen, dĂ€r Arzners persona – hur hon var öppet homosexuell, och klĂ€dde sig i manligt kodade klĂ€der, i ett till synes uniformt heteronormativt Hollywood – blivit mer relevant Ă€n filmerna hon gjorde.

Jag hade dĂ€rför tur, pĂ„ sĂ€tt och vis, som börjat pĂ„ detta arbete efter att ha skrivit om Lois Weber. Jag brukar vanligen inte jĂ€mföra regissörerna jag hoppar mellan (jag vĂ€ljer alltid en som börjar dĂ€r den andra slutat och det sĂ€ger sig sjĂ€lvt att de ofta Ă€r ganska olika varandra) men det Ă€r vĂ€rt att nĂ€mna de ironiska kontrasterna mellan Arzner och Weber. Å ena sidan har de gemensamt en uppenbar ensam krona; innan Dorothy Arzner var Hollywoods enda kvinnliga regissör var Lois Weber det (och innan Weber var det sĂ„ var film en ”kvinnosyssla”, detta i en tid ingen lĂ€ngre minns eller tycks bry sig mycket om). Det Ă€r ocksĂ„ dystert hur de i princip erfor samma lĂ€rdom: Det gick inte att vara en auteur pĂ„ egna villkor i den gyllene erans Hollywood, och som kvinna innebar det dessutom Ă€nnu fler kompromisser och komplikationer.

Denna sanning visar sig med Ànnu större tyngd om man betÀnker hur Arzner och Webers likheter dÀrefter tar slut. Weber sÄg sig sjÀlv som en stor entreprenör och opinionsbildare. Hon ville höras och synas och hon ville att hennes filmer pÄverkade samhÀllet. Hon hade en aktivistisk agenda som man inte hittat i Hollywood förrÀn i vÄr tid, tÀmligen nyligen dessutom. Hennes Äsikter och ideal blev dock snabbt omoderna och vÀrlden överröstade henne, vilket inte enbart kunde skyllas pÄ ett alltmer patriarkalt Hollywood. Hon ville, till sin död, fortfarande vara en angelÀgen person, och hon levde flera Ärtionden av sitt liv mer eller mindre okÀnd.

Dorothy Arzner var lika spÀnnande, eller mer, just för att hon var raka motsatsen. DÀr Weber var nÄgot av en diva hade Arzner en cool, rationell instÀllning till saker och ting. DÀr Weber trodde pÄ en gammal viktoriansk moral av dygd, dÀr mÀn var mÀn och kvinnor kvinnor och storsint solidaritet bara kunde fungera inom vÀldigt snÀva normer, var Arzner homosexuell, i en tid och en plats dÀr sÄdana saker existerade utan att nÄgon nÄgonsin pratade om det högt. DÀr Weber var ett modedjur frÄn 1910-talet, med stora klÀnningar och en och annan vÄgad frisyr, gick Arzner kortklippt i kostym och kavaj, varför hon ocksÄ blivit en tidig queersymbol (i en genusdiskurs som stötts och blötts och som jag, förhoppningsvis av förklarliga skÀl, inte har jÀttemycket att sÀga om). DÀr Webers filmer var högljudda moralpredikande melodramer om medelklassens bestyr sÄ var Arzners filmer kommersiella melodramer om mestadels unga kvinnor som försökte hitta sÀtt att leva tillsammans som systrar, utan mÀn eller sociala fÀllor. DÀr Webers filmer basunerade ut sina budskap klart och tydligt var Arzners budskap insmugglade, dÀr i konsekvenserna av handlingarna; Weber försökte fÄ sin röst hörd, men ingen ville höra den. Arzner lÀt bli att tala överhuvudtaget, men riggade sina filmer sÄ att budskapet syntes för den som hade ögon skÀrpta nog att se dem med. DÀr man alltid visste vad Weber tyckte och tÀnkte var Arzner en figur som nÀstan helt rörde sig i det privata och fördolda. DÀr Weber trodde pÄ filmen som konstform och samhÀllsförÀndring sÄ var Arzner pÄ det klara med att samhÀllsförÀndringen mÄste ske hos var och en, i allt man företer sig, och att film bara Àr en liten detalj i mÀngden.

Vad nĂ„gon vet trĂ€ffades de tvĂ„ kvinnorna aldrig, vilket inte Ă€r speciellt konstigt. Vad skulle de sĂ€ga till varandra? Å ena sidan, tanten som visste bĂ€st i en vĂ€rld dĂ€r ingen ville lyssna. Å andra sidan, queerkvinnan som inte ville tala i en vĂ€rld dĂ€r alla andra visste bĂ€st hela tiden. Arzners persona var förmodligen byggd pĂ„ ren sjĂ€lvbevarelsedrift. Det var en sval och oĂ„tkomlig image, som hon bar just för att vĂ€rlden förmodligen inte var redo för den hon faktiskt var. Eller som Bob Dylan uttryckte det: ”If my thought-dreams could be seen, they’d probably put my head in a guillotine.”

Större delen av sitt liv levde Dorothy Arzner med koreografen Marion Morgan. Den som studerar Arzner mĂ€rker snart att höjdpunkterna i hennes liv inte skedde i filmens vĂ€rld. Att vara filmregissör verkar Arzner ha betraktat som ett jobb, mer eller mindre, och inte ett hon alltid behövde Ă„ta sig eftersom hon hade Ă€rvt en del pengar frĂ„n sina förĂ€ldrar. I ”Directed by Dorothy Arzner” citerar Judith Mayne ur nĂ„gra av de mĂ„nga brev som Marion skrev till Arzner under tiden hon var pĂ„ resande fot. I ett av dem, skrivet nĂ„gon gĂ„ng mellan 1933 och 1934, skriver Marion:

Ingenting spelar roll för mig lĂ€ngre, annat Ă€n att medvetandegöra mĂ€nniskor – en gigantisk uppgift, nĂ€r man betĂ€nker att man har att göra med det mĂ€nskliga sinnet, inte bara ens eget utan de vĂ„ldsamma angreppen frĂ„n alla de sinnen som söker kontakt…. FortsĂ€tt med det mentala arbetet, för sinnesfriden, det kommer pĂ„ nĂ„got sĂ€tt leda till harmoni. Vi har bĂ„da en vĂ€g att vandra – jag Ă€lskar dig fortfarande. Marion.

Arzners sida i denna korrespondens Àr inte bevarad, mig veterligen, men uppenbarligen Àr detta inte brevvÀxlingen man hittar mellan, sÀg, Buñuel och Cocteau. Arzner och Marion var aktiva konstnÀrer, pÄ var sitt fÀlt, men de hade uppenbarligen annat pÄ hjÀrtat Àn filosofiska utlÀggningar om konstens meningar.

HÀr uppstÄr ett fÀngslande krux för en filmfantast. Troligen var Dorothy Arzner inte i första hand passionerad för filmen. Hon var inte, eller kunde inte vara, nÄgon stor konstnÀr. BerÀttelsen om hennes karriÀr handlar dÀrför om andra saker. Inte minst handlar den om just karriÀren i sig. Hur gjorde hon för att fÄ in en fot i en strikt mansdominerad bransch? Hur lyckades hon parera sin nÀstan anarkistiska feminism i ett USA som blev mer och mer konservativt? Vad fick hon göra för att inte vara för mycket kvinna, inte för mycket man? Vad för linor gick hon pÄ, vad fick hon offra och vad tÀnkte hon egentligen?

Å andra sidan. Filmerna Ă€r sĂ€llan trĂ„kiga att tala om heller. Bland Arzners sexton lĂ„ngfilmer blev ytterst fĂ„ stora succĂ©er, och de allra flesta passerade vĂ€rlden förbi liknöjt, vare sig de ansĂ„gs bra eller dĂ„liga. I efterhand Ă€r det förundransvĂ€rt att ingen reagerade pĂ„ hennes kvinnor, som alla gick sin egen vĂ€g pĂ„ sĂ€tt som inga andra, och hennes mĂ€n, som var mjuka och svaga i en vĂ€rld av Humphrey Bogarts och Gary Coopers. Man skulle kunna tro att vilken som helst av Arzners filmer borde ha skakat om sin samtid, sĂ€rskilt under det 1930-tal dĂ„ hon var kontinuerligt verksam. Men Arzners filmer var fortfarande paketerade som mainstreamvaror. De handlade fortfarande om kĂ€rlek och svek, intriger och spĂ€nning. PĂ„ ytan sĂ„g de helt enkelt ut att vara nĂ€stan som vilka andra Hollywoodfilmer som helst.

Det Àr inte förrÀn nu, runt hundra Är senare, som vi kan se Arzner som en filmskapare som tÀnkte som en filmskapare gör Är 2020. En filmskapare som sÀtter samhÀllet sÄ lÄngt före filmen att filmen i sig nÀstan inte syns. Det sker sÄklart pÄ gott och ont, men att resa genom Arzners filmografi ger fortfarande en fascinerande studie i kodad feminism. En kod som egentligen Àr helt uppenbar. Det finns inte en enda kvinnlig huvudperson i nÄgon av Arzners filmer som nÄgonsin sÀtter mannen före sig sjÀlv. Somliga av dem kompromissar med kÀrleken, andra hamnar i olycklig ensamhet, ett par av dem dör. Men de slutar alltid fria. Eller, Ätminstone pÄ en punkt som innebÀr den maximala mÀngd frihet som finns att fÄ. Den enda trösten för en olycklig kvinna i en Arznerfilm Àr att det alltid finns en annan kvinna att gÀnga med.

FREDRIK FYHR

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *