aut

<- del 1.

Det Àr inte kÀnt nÀr Dorothy Arzner föddes. Hennes födelseattest försvann i den stora branden i San Fransisco Är 1906, varefter hennes officiella födelseÄr fick bli 1900; det verkar som att 1897 Àr mer nÀra sanningen, det Àr Ätminstone det mest citerade Ärtalet, men det gÄr inte att sÀga sÀkert.

Hennes far var Louis Arzner, en icke utmÀrglad man som Àgde ett par caféer och restauranger i Hollywood, dÀribland Hoffman Cafe pÄ South Spring Street; ett tillhÄll för allsköns filmstjÀrnor och businessfigurer. För Dorothy Arzner var det dÀrför vardagsmat att omgÀrdas av Hollywoods elit, men om detta avskrÀckte henne frÄn filmens vÀrld eller fick henne att drömma om den Ànnu mer Àr svÄrt att sÀga. Det Àr, uppenbarligen, mycket som Àr svÄrt att sÀga.

Louis Arzner hade hursomhelst gott om resurser att lĂ€gga pĂ„ Dorothy. Hon gick pĂ„ fin flickskola, kanske för att hennes styvmor oroade sig för hennes tendens att vilja gĂ„ i pojkklĂ€der (hon tycks till och med haft ett maskulint alter-ego, pojken ”Garth”). Louis var av allt att döma en förstĂ„ende och generös person som inte kan ha gjort annat Ă€n uppmuntrat henne till att fortsĂ€tta vara sig sjĂ€lv; Dorothy var alltid Ă€lskad och uppmuntrad; pappas pengar fortsatte komma. Hon hade ett gott sinne för ekonomi – vilket hennes HollywoodkarriĂ€r skulle bevisa – och hon tog hand om sin egen utan överflöd. Men Louis generösa resurser stod ocksĂ„ i konflikt med den sjĂ€lvstĂ€ndighet som Dorothy sökte. Det kom att bli hennes livslĂ„nga begĂ€r att stĂ„ ekonomiskt fri frĂ„n sin far, men denna paradox – att vilja vara ekonomiskt oberoende, samtidigt som man redan Ă€r ekonomiskt oberoende – verkar ha blivit svĂ„r för Dorothy att lösa.

Hon var emellertid mycket mĂ„lmedveten. Hennes första mĂ„l var att ha ett högbetalat prestigejobb som skulle garantera en ekonomisk sjĂ€lvstĂ€ndighet. Hon bestĂ€mde sig för att bli lĂ€kare, men kom ganska snart att backa ifrĂ„n beslutet nĂ€r hon faktiskt stĂ€lldes inför sjuka mĂ€nniskor. ”Jag ville vara som Jesus och lĂ€ka de sĂ„rade” har hon sagt i en intervju om sina lĂ€karförestĂ€llningar som ung. Men verkligheten var för trist och vetenskapen för komplicerad.

Yrkesvalet Ă€r Ă€ndĂ„ talande, likasĂ„ Dorothys grundlĂ€ggande situation. Hon var helt ovillig att bli sin pappas Ă€delsten och likasĂ„ oförmögen att bli den eleganta societetsladyn som det rimligen förvĂ€ntades av henne att bli. Förutom sin ”pojkighet” – ett personlighetsdrag som Ă€r dĂ€r frĂ„n början – söker hon sig till manligt kodade statusyrken. Hon siktar högt pĂ„ en gĂ„ng och vill bli lĂ€kare. Detta sker pĂ„ 1910-talet. Hennes mĂ„l Ă€r sjĂ€lvstĂ€ndighet frĂ„n sin pappa och hans pengar. Ironiskt nog Ă€r det ocksĂ„ de sakerna som ger henne möjligheten.

En tonÄrig Dorothy Arzner.

Dorothy Arzner som ”Garth”

Hoffman Cafe, tidigare Levy’s, den kĂ€ndistĂ€ta restaurangen Ă€gd av Louis Arzner.

Det stÄr inte helt klart hur det kom sig att Dorothy Arzner dÀrefter vÀnde sig till filmens vÀrld. Judith Mayne, som skrivit den enda ordentliga boken om Arzner, understryker att vi inte ska gÄ pÄ den automatiska myten om cafét dÀr vi kanske kan förestÀlla oss att en ung Dorothy satt och blev inspirerad av Hollywood.

NÀ, kanske verkligheten var mer realistisk. Men hur sÄg det dÄ ut?

Det mest solida svaret Àr vÀl: Vem vet. Hur mÄnga mÀnniskor vet pÄ förhand vilket jobb de kommer sluta med?

I Dorothy Arzners karriÀr finns en stÀndig paradox mellan det mystiska och det jordbundna, det oklara och det sjÀlvklara. Arzner förblev pÄ mÄnga sÀtt en gÄta, ja, men mycket av det handlar bara om att hon helt enkelt hade integritet. Hennes karriÀr bÀr ocksÄ pÄ en befriande tydlighet. Det finns ingen mytisk berÀttelse att berÀtta om Dorothy Arzner. Hennes barndom och uppvÀxt har inte gett upphov till rent litterÀra tolkningar, som hos en Orson Welles, och hennes karriÀr Àr inte prÀglad av en pÄhittad narrativ om det stora geniets uppgÄng och fall, som hos en D.W Griffith (eller Orson Welles!)

BerÀttelsen om Dorothy Arzners karriÀr Àr, helt enkelt, berÀttelsen om en karriÀr. Hur blev hon en regissör i Hollywood? Tja, hur fÄr man ett jobb? Hon infann sig. Hon lÀrde kÀnna de hon behövde, gjorde bra ifrÄn sig (som manusförfattare och klippare) och nÀr tiden var mogen tog hon saken i egna hÀnder, vÀssade armbÄgarna och begÀrde att fÄ regissera.

OmstĂ€ndigheterna Ă€r kĂ€ndare Ă€n detaljerna. Efter att Arzner hoppat av lĂ€karutbildningen arbetade hon som volontĂ€r Ă„t Los Angeles ambulanskĂ„r. Under första vĂ€rldskriget var chefen för kĂ„ren William De Mille (bror till Cecil B, mĂ„n om att dra ett mellanrum i efternamnet) som basade pĂ„ Famous Players-Lasky, vilka senare blev Paramount. PĂ„ nĂ„got sĂ€tt fick De Mille dĂ€rför upp ögonen för Arzner – om det nu inte var tvĂ€rtom – och sagan om hennes karriĂ€r börjar Ă„r 1919 nĂ€r han bjuder över henne till Famous Players-Lasky för att diskutera hennes framtid i företaget.

Å ena sidan: Vem vet vad som hĂ€nde egentligen.

Å andra sidan var det, sĂ„vitt nĂ„gon vet, inte mer spĂ€nnande Ă€n hur nĂ„gon karriĂ€r blir till.

William De Mille

En rimlig frÄga att stÀlla sig Àr sÄklart hur det kom sig att hon fick chansen att trÀffa De Mille överhuvud taget, men sÄdana frÄgor fÄr man sÀllan svar pÄ. Myten om meritokratin Àr för gynnsam för att skingra med den enkla sanningen, det vill sÀga att marknader inte Àr vÀlgörenhetsorganisationer eller ideella platser för kreativa uttryck; de styrs av makt, och den som vill ha en karriÀr fÄr se till att finna sin plats i stegen.

Hur det nu Ă€n kom sig att de möttes sĂ„ ska De Mille ha gett Arzner en guidad tur genom studion. Vad ville hon göra? Filmbranschen Ă€r ”ett modernt jobb för en modern kvinna”!

”Tja” hade Dorothy svarat. ”Jag skulle kunna göra dekorer.”

”Stanna kvar ett tag!” hade den entusiastiska De Mille sagt. ”Se vad som faller dig i smaken.”

Arzner gjorde sĂ„ och fann efter nĂ„gon vecka att regissören var den som hade mest att göra i filmbranschen. Skulle man börja arbeta i Hollywood sĂ„ kunde man lika gĂ€rna vara regissör, resonerade hon. Hon gick tillbaka till De Mille och bad om jobbet som författare pĂ„ scenarioavdelningen (”scenario” var begreppet man anvĂ€nde innan man talade om manus) trots att hon inte var mycket till typograf. I en intervju minns Dorothy en stor, rödhĂ„rig irlĂ€ndsk manhaftig tant som klappat henne pĂ„ huvudet och sagt att hon kanske borde pröva nĂ„got annat; detta ledde henne till klipprummet och det var som klippare hennes karriĂ€r verkligen tog fart.

NĂ€, jag vet inte heller, men det Ă€r sĂ„ historien berĂ€ttats i alla fall. Det Ă€r hursomhelst en ljusĂ„r mer realistisk och trovĂ€rdig berĂ€ttelse Ă€n vad man hör frĂ„n andra ”auteurer”. Jag Ă€r ocksĂ„ övertygad om att ytterst fĂ„ demonregissörer i verkligheten hade lika spĂ€nnande resor som deras myter dikterat. Hollywood Ă€r en stor bransch men den Ă€r, till syvende och sist, bara en bransch. Den fungerar som vilken annan bransch som helst. Har du ett kapital och social begĂ„vning behöver du inte nödvĂ€ndigtvis nĂ„gon ohygglig mĂ€ngd talang. Det Ă€r dĂ€rför den som vill vara en regissör i första hand – frĂ„n Hitchcock till Shyamalan, via Welles och Von Stroheim – sĂ„ ofta fĂ„r möta oförtjĂ€nta motgĂ„ngar. Den som vill vara en tjenis typ som kliar din rygg tillbaka, men inte nödvĂ€ndigtvis insisterar pĂ„ nĂ„gon kreativ vision, kan bli en Ron Howard eller Joel Schumacher och fĂ„ göra hur mĂ„nga filmer som helst.

Dorothy Arzner tycks ha existerat i ett mellanting. Ironiskt nog verkar det som att hennes kön hjĂ€lpte henne, om man ser det ur det hĂ€r perspektivet. Hennes far bekostade till stor del hennes liv, sĂ„ hon hade inga akuta behov. Av allt att döma avancerade hon ocksĂ„ i karriĂ€ren pĂ„ grund av flitigt arbete och gott humör; hon var omtyckt och blev mer och mer respekterad. Jag förestĂ€ller mig att hennes kvinnlighet, oavsiktligt eller ej, blev en del av hennes strategi. Rimligen bör hon ha kunnat utnyttja en viss passivitet – den passivitet som en kvinna i 1930-talets Hollywood mĂ„ste ha representerat. Inte kunde hon vara ett hot mot nĂ„gon som ocksĂ„ ville upp och fram. Hon gjorde inte mycket vĂ€sen av sig heller, med sin svala attityd och sin undflyende stil. Men hon hade uppenbarligen integritet. Och förutom att hon klĂ€dde sig som en man uppfyllde hon Ă€ven flera andra (mans)ideal. Hon var fokuserad, oerhört kunnig, visste hur hon ville ha saker och var inte rĂ€dd för att sĂ€ga Ă„t folk vad de borde göra. Hennes trumfkort var att hon nĂ€stan alltid hade rĂ€tt och att hennes beslut alltid gjorde saker bĂ€ttre. Samt, sĂ„klart, att hon hade en god kĂ€nsla för ekonomi och aldrig riskerade att nĂ„gon skulle förlora pengar. Arzners tidiga karriĂ€r var ett avancemang av klassiskt slag. Hon höll sig pĂ„ god fot efter att hon fĂ„tt in en, och hennes karriĂ€r vĂ€xte sig dĂ€refter större, bit för bit.

HĂ€r Ă€r det viktigt att pĂ„peka att vi talar om en tĂ€mligen ansprĂ„kslös serie hĂ€ndelser i en del av Hollywood som inte skapade stora rubriker eller satte nĂ„gon gigantisk prĂ€gel pĂ„ filmhistorien. Jo, Dorothy Arzner var den enda kvinnliga regissören i Hollywood. Men det betyder inte att hon syntes och hördes, eller att filmerna hon gjorde blev mytomspunna klassiker, eller att hennes karriĂ€r blivit en legend. Arzner hade inga konkurrenter, ingen mytomspunnen nemesis, hon gick inte upp mot nĂ„gon Goliat. Den enda kvinnliga regissören i Hollywood hade den enda kvinnliga regissörskarriĂ€ren, men det var ocksĂ„ vad det var – en karriĂ€r, som vilken som helst. Att skriva myter Ă€r, uppenbarligen, en manssyssla. BerĂ€ttelsen om Arzners karriĂ€r Ă€r en saklig och prydlig serie helt verklighetsförankrade omstĂ€ndigheter som inte syftar till att berĂ€tta nĂ„got annat Ă€n hur det kom sig att Arzner blev klippare och manusförfattare och sedan regissör, innan hon lĂ€mnade branschen 1943, efter tjugofyra Ă„r.

Fast, det Ă€r klart. Allting Ă€r inte alldeles sjĂ€lvklart. Det gĂ„r inte att veta exakt hur det kom sig att Arzner fick till ett möte med William De Mille eller, för att ta ett annat intressant exempel, hur hon kom i kontakt med den legendariska divan Alla Nazimova och hennes bolag. Nazimova, till skillnad frĂ„n Arzner, representerar allting mytiskt och excentriskt med 1920-talets Hollywood och man skulle kunna stanna lĂ€nge i kaninhĂ„let som Ă€r deras relation. Hur den nu sĂ„g ut… i min vĂ€rld hade det funnits en hel del fan fiction skrivet om saken.

En annan frĂ„ga som stĂ„r mĂ€rkligt obesvarad Ă€r varför Arzner ville arbeta i filmens vĂ€rld överhuvudtaget. Tolkar man henne sjĂ€lv, utifrĂ„n hur hon berĂ€ttat om saken i intervjuer, hade hon inga illusioner om saken, dĂ„ hon blygsamt bett om att fĂ„ jobba med ”dekor”. Men jag finner det otroligt att Arzner skulle ha gĂ„tt frĂ„n att vilja bli lĂ€kare till scenograf, i synnerhet inte för att uppnĂ„ ekonomiskt oberoende frĂ„n Louis. Hon kan inte heller ha varit oviss om Lois Weber, eller faktumet att filmbranschen bara nĂ„gra Ă„r tidigare varit full av kvinnor. Mot slutet av 1910-talet, nĂ€r Arzner kom till nuvarande Paramount, höll en snabb ”maskulinifiering” pĂ„ att gĂ„ mot sitt slut; det mansdominerade Hollywood som vi kĂ€nt igen sedan vĂ„r tid hade tagit sin första skepnad. Film var nu en mansbransch dĂ€r det förut ansetts vara en kvinnosyssla.

I brist pĂ„ bĂ€ttre data misstĂ€nker jag att Arzner insĂ„g detta pĂ„ nĂ„got sĂ€tt. Hon mĂ„ste ha identifierat Hollywood som en ytterst lukrativ bransch – för en man, det vill sĂ€ga. Samtidigt mĂ„ste hon ha varit medveten om att Hollywood fortfarande varit en rik plats för arbetsföra kvinnor och att den spelplanen fortfarande fanns kvar, om Ă€n bara pĂ„ nĂ„gon intuitiv nivĂ„. Jag tror hon visste att hon kunde komma in genom dörren som kvinna – kanske en som bara ville jobba med ”dekor” – men ta sig fram som en man. En man var pĂ„ sĂ€tt och vis vad Dorothy Arzner i de flesta sociala avseenden var. Hon tycks ha bevisat tesen att om en kvinna inte kunde jobba i Hollywood sĂ„ fick kvinnan helt enkelt ta och byta kön. PĂ„ mĂ„nga sĂ€tt sĂ„ fortsatte hon ocksĂ„ göra karriĂ€r genom att pĂ„ olika sĂ€tt ”passera” som man.

HĂ€r börjar man förstĂ„ varför Arzners framstĂ€llning av sig sjĂ€lv studerats lĂ„ngt mycket mer Ă€n filmerna hon gjorde. För min del ska jag försöka lĂ„ta detta vara det sista jag sĂ€ger om saken. Det finns mycket intressant att sĂ€ga om Arzners persona och jag hĂ€nvisar till Judith Maynes bok (”Directed by Dorothy Arzner”) för flera genusvetenskapliga utlĂ€ggningar om saken. I fortsĂ€ttningen som följer lĂ„ter vi fokuset gĂ„ över till filmerna. Och som det ska visa sig sĂ„ behöver det ena verkligen inte utesluta det andra.

FREDRIK FYHR