Det mÄste vara nÄgot fel pÄ mig, ty jag provocerades av The Hunger Games men inte av Red Sparrow. Francis Lawrence regisserade bÄda filmer och Jennifer Lawrence (ingen relation) hade huvudrollen. I den populÀra Young Adult-succén sÄg jag en hutlös och korrupt film som inte kunde lÄta bli att strunta i satiren och göra smaskig underhÄllning av barn som dödar barn, fast det skulle vara just det som var problemet i berÀttelsen.

Red Sparrow har ett mycket liknande problem, men den lyckas Ă„tminstone vara lite obehaglig och deprimerande. Gott sĂ„. MĂ„nga kritiker sköt ifrĂ„n sig filmen, som om de fĂ„tt för sig att en film om en ofri, rysk kvinna som tvingas gĂ„ ”horskola” Ă„t KGB skulle vara en trevlig upplevelse.

Jag tycker tvÀrtom att filmen Àr alldeles för tam och lÀttillgÀnglig. BerÀttelsen gÄr ut pÄ att en prima ballerina (Lawrence) rÄkar ut för en olycka och plockas upp av underrÀttelsetjÀnsten för att bli spion. Hon har nu inte mycket till fri vilja att komma med. Hela scenariot har att göra med hennes farbror, som jobbar Ät sÀkerhetstjÀnsten, och hennes mamma, som Àr fattig och sjuk och som hon inte kan lÀmna bakom sig. Farbror Staten behöver en spion. Hon fÄr acceptera jobbet eller finna sig likviderad.

I andra Ànden av intrigen vandrar Joel Edgerton omkring i rollen som FBI-agent pÄ plats i Ryssland. Oundvikligen ska de tvÄ mötas, med ömsesidig information, och naturligtvis ska de ha olika hÄllhakar pÄ varandra, sÄklart ska de falla för varandra och en radda kontraspionage dominofalla som i en heistfilm.

Om Ă€n en vĂ€ldigt grĂ„ och besk sĂ„dan. Innan de möts mĂ„ste Lawrence nĂ€mligen gĂ„ i ”horskola”
 ja, de kallar det sĂ„ i filmen alltsĂ„, den sĂ„ kallade ”sparvskolan” dĂ€r ryska spioner lĂ€r sig hur man stĂ€nger av hjĂ€rnan, smickrar sina offer och ”ger” sig sjĂ€lva. Matriarken som leder hela hĂ€rligheten spelas av Charlotte Rampling. Man vet alltid att nĂ„got Ă€r fel nĂ€r hon vĂ€lkomnar en vid en marmortrapp, iklĂ€dd en stram kavaj och en blick som ser ut som den grĂ„ast tĂ€nkbara novembermorgonen.

Den hĂ€r delen av filmen utgör bara en marginell del av speltiden men möttes Ă€ndĂ„ av en hel del kritisk uppmĂ€rksamhet. Man fĂ„r anta att filmens PR-ansvariga slĂ€ngde ut köttstycken i form av ”skandalomsusade sexscener” varpĂ„ kritiker gick in och letade efter nĂ€sta Fifty Shades of Grey. Jag hittar ingen annan förklaring till varför sĂ„ pass mĂ„nga klagat pĂ„ att filmen Ă€r osexig. Man mĂ„ste ha letat efter en sexig film och man mĂ„ste ju ha gjort det av nĂ„gon anledning.

Ser man sjĂ€lva filmen rakt upp och ner, som jag gjorde (jag lĂ€ste inte pĂ„ om saken förrĂ€n efterĂ„t), sĂ„ finns det ingen tillstymmelse till nĂ„gon slags gömd erotik alls i sekvenser dĂ€r Jennifer Lawrence tvingas stĂ„ naken inför publik och begĂ„ oralsex. Senare blir hon torterad – i en nĂ„gra sekunder kort scen – och Edgerton fĂ„r för den delen ocksĂ„ utstĂ„ tortyr med nĂ„gon slags elektrisk osthyvel. Ska vi tolka det som sexuellt ocksĂ„?

Jag har svĂ„rt att tro det, och finner det lustigt att en sĂ„ hĂ€r pass osĂ€ker och förvirrad film kan vĂ€cka sĂ„dana moraliska reaktioner
 allt pĂ„ grund av
 ja, sex och vĂ„ld? Ser mina ögon rĂ€tt? Den svenska synden mĂ„ste verkligen vara död.

SjÀlv tycker jag vÄldet och obehagligheterna i Red Sparrow Àr det enda som gör den intressant. Filmen gör verkligen sitt yttersta för att de ska vara legitima och snarare Àn nÄgon slags Fifty Shades of Grey-kink tycks scenernas grÄdaskiga rakhet vara inspirerad av den moderna europeiska arthousefilmen, rak och basal i den knÀskÄlsreaktiva Haneke-traditionen, som ju ingen skulle fÄ för sig bÀr pÄ gömda lustar.

Lawrences rollfigur vÀgrar, för den delen, utstÄ sig förnedringen. Hela poÀngen Àr att hon har för mycket mod, vÀrdighet och autonomi för att skolan ska komma Ät henne. Filmen skÀmtar aldrig nÄgonsin pÄ hennes bekostnad och antyder aldrig pÄ nÄgot sÀtt att hon blivit utsatt för vÄrt nöjes skull. Filmen Àr visserligen lÄngt ifrÄn sÄ brutal och ocensurerad som den borde vara, men den Àr lÄngt ifrÄn smygporr.

Samtidigt har jag förstĂ„else för att Red Sparrow lĂ€mnar en handfallen. Om vi nu kan förestĂ€lla oss en Tom Clancy-thriller via Lilja 4-Ever och Salo
 ska den verkligen göras av Francis Lawrence?

Nej, förmodligen inte. Ett av filmens stora problem ligger i gestaltningen, som aldrig vÄgar gÄ dit den mÄste gÄ för att filmen ska kunna fungera. Red Sparrow har ansatsen till en grÄdaskig, dyster, saklig ton, men den finner inte sjÀlva utloppet. Man mÄste vara uppmÀrksam för att hitta de nyanser som ÀndÄ ligger och skickar sina svaga signaler.

Jennifer Lawrence Ă€r inte ett dĂ„ligt exempel. Jag Ă€lskar vissa saker hon gör hĂ€r, till exempel nĂ€r hon som en rak höger stirrar pĂ„ sin farbror och sĂ€ger: ”You send me to whore school.”

Det Àr en replik nÀrapÄ genialt framförd av Lawrence. Den ligger precis pÄ grÀnsen till ett skÀmt, men förblir stram av situationens allvar och kontextens tydlighet.

Men det Àr som att Francis Lawrence inte ser vad han har framför ögonen. Liksom The Hunger Games var en satir som inte utförde nÄgon satir sÄ Àr Red Sparrow en kompromisslös spionfilm full av kompromisser. Jag har inget smickrande sÀtt att sÀga det pÄ, men det verkar inte bÀttre Àn att Francis Lawrence inte Àr speciellt bra pÄ det han hÄller pÄ med. Kanske att han inte kunde klandras för The Hunger Games, som skulle ha gjorts till en sÄ bred publik som möjligt oavsett vem som satt bakom kameran, men hÀr har han haft en barnförbjuden (R-rated) kategori att utnyttja. Det Àr, trots allt, samma plats som Quentin Tarantino arbetar frÄn.

HĂ€r kanske nĂ„gon pĂ„pekar att vi Ă€ndĂ„ inte kan vĂ€nta oss Andrej Zvjagintsev av en sĂ„dan hĂ€r film
 men nĂ€r vi ser berĂ€ttelsen pĂ„ papperet ser vi att filmen borde vara mycket mer obarmhĂ€rtig. Inramningen av Hollywoodfilm, som hĂ€r blekts sĂ„ lĂ„ngt man kunnat bleka den, borde helt förintats. Det finns fortfarande sekvenser dĂ€r riter frĂ„n Mission: Impossible och Ocean’s Eleven alldeles för lĂ€tt hittar sina gĂ€ngor. Jag menar
 jo, faktiskt, det hĂ€r borde vara Andrej Zvjagintsev eller ingenting alls.

Jennifer Lawrence och Joel Edgerton blir aldrig nĂ„gra ryska spioner, inte för att de inte kan utan för att formen inte tillĂ„ter dem. Om det sexuella vĂ„ldet, bĂ„de det psykologiska och fysiska, kan anklagas för att vara exploativt sĂ„ Ă€r det inte för att det pĂ„ papperet Ă€r det (filmen ska handla om en ofri mĂ€nniska som gör sitt bĂ€sta under omstĂ€ndigheterna och försöker hitta ut) utan för att filmens sjĂ€lva framstĂ€llning Ă€r för glansig och oĂ„tkomlig. Ingenting, vare sig hopp eller förtvivlan, svek eller trogenhet, vĂ„ld eller sex, fĂ„r nĂ„gon ordentlig funktion eller kontext som filmen Ă€r gjord
 eller snarare ogjord.

FREDRIK FYHR


2018 USA 140 min. fĂ€rg/ARRIRAW 2.8K, 3.4K, DI 4K/2.39:1. R: Francis Lawrence. S: Jennifer Lawrence, Joel Edgerton, Matthias Schoenaerts, Charlotte Rampling, Mary-Louise Parker, CiarĂĄn Hinds, Joely Richardson, Bill Camp, Jeremy Irons, Thekla Reuten, Douglas Hodge, Sakina Jaffrey, Sergei Polunin, Sasha Frolova, Sebastian HĂŒlk.