The Hunger Games

Jennifer Lawrence stars as 'Katniss Everdeen' in THE HUNGER GAMES.

Regi: Gary Ross

2starrating

Jag undrar vad den slovenske filosofen och kulturkritikern Slavoj Žižek skulle säga om den här filmen – och jag har en känsla av att jag kommer få reda på det vilken dag som helst. The Hunger Games är en film Hitler och Mussolini skulle ha gillat, och om någon skulle ha pitchat idén till dom hade Goebbels säkert gett Leni Riefenstahl i uppgift att göra filmen. Den hyllar våld, lidande, konceptet att den starke har rätt att döda den svage och idén att en fascistdiktatur är ett helt okej samhälle bara man härdar ut. Uthärdandet. Något som filmen, som sagt, också hyllar.

Filmen utspelar sig i ett framtida fantasy-samhälle vid namn Panem, som uppstått efter att Nordamerika kollapsat på grund av ett sånt där apokalyptiskt inbördeskrig. Panem består av en huvudstad och tolv ”distrikt” och varje år anordnas en påkostad dödsturnering där en pojke och flicka mellan tolv och arton år vals ut ur varje distrikt för att slåss till döden i ett direktsänt TV-program. Huvudpersonen heter Katniss, kommer från det tolfte av dessa tolv distrikt. När hennes tolvåriga lillasyster blir utvald till tävlingen anmäler sig Katniss frivilligt i hennes ställe. Hon spelas av Jennifer Lawrence, den formidabla personligheten som var så minnesvärd i Winter’s Bone. Hon är en fenomenal skådespelare, även om den här karaktären tyvärr känns som en efterapning av den karaktären. Även här är hon händig, bor fattigt, har ett helt hushåll att ta hand om och får lida helvetets kval genom en hel långfilm med mycket lite tack för hjälpen i slutändan.

Filmen är byggd på första delen i en serie fantasyböcker av Suzanne Collins, och dessa intresserar mig inte. Om filmen kan man säga att den tydligt riktar sig till unga människor som inte vet att det här konceptet – filmer om dödsturneringar i dystopiska framtidssamhällen – redan använts i hundratals filmer tillhörandes en helt egen subgenre, i synnerhet populär på 80-talet med filmer som The Running Man med Arnold Schwarzenegger. Men till skillnad från till och med en sådan jönsig film som den – hell, till och med i jämförelse med direkt på video-skräp som Arena – är The Hunger Games en film som inte problematiserar den fascistiska kontext den är i. Tvärtom är det en film som antingen indirekt eller pang på rödbetan rakt av hyllar fascismens ideal.

Visst, man bär som åskådare på en förförståelse att det här naturligtvis (läs: förhoppningsvis) inte är en pro-fascistoid film. Man ska automatiskt utgå ifrån att filmen ”kritiserar” denna TV-gameshow som hålls av en schablonmässigt överspelande Stanley Tucci i ful, blå frisyr (och en Toby Jones som märkligt nog knappt är med). Som skurkaktiga figurer – även om vi nästan aldrig får se dom göra eller säga något avgörande – har vi dels Wes Bentley (den skumma killen från American Beauty) i ett störtlöjligt, Star Trek-inspirerat skägg och Donald Sutherland som Panems president som vid ett (1) tillfälle påpekar á la Macchiaveli att folket måste kontrolleras med lite hopp men inte för mycket, ty uppror ska vi förstås inte ha. Någonstans mitt emellan finns Woody Harrelson som spelar en tjomme – han spelar alltid tjommar – som vunnit tävlingen förut och nu figurerar som coach åt Katniss och Peeta (Josh Hutcherson), den manliga kontrapunkten från det tolfte distriktet.

Vi befinner oss i en dystopi enligt konstens alla regler, men det är inte en dystopi som kritiseras. Dystopin är tvärtom bara en ”opolitisk” dekor, en snygg backdrop, ett designval. Jag noterade att filmen oväntat nog ganska sällan visade hur människor satt och tittade på dessa ”hungerspel” i direktsänd TV. Jag kan tänka mig att det är för att man själv som åskådare skulle få en dålig smak i munnen. Till skillnad från till exempel The Truman Show finns inget metaperspektiv mellan TV-tittarna i filmen och vi, åskådarna, och filmen är gjord till synes helt aningslöst. Men precis på samma sätt som ”hungerspelen” sänds som underhållning är The Hunger Games en spänningsbaserad underhållningsfilm. Tonåringar har ihjäl varandra i en tävling för att du och jag tycker det är spännande. Filmen är inte alls ironisk eller satirisk eller postmodernt självmedveten eller ens genomtänkt, utan i det här sammanhanget bara ideologiskt körd i huvudet.

Jag begick lite research efter att jag sett filmen och noterade att Collins två uppföljare till den första boken handlar om hur ett uppror mot den fascistoida ordningen i Pandem sakta men säkert uppstår. Man kan se spår av det, antar jag, i början av filmen då vi introduceras för en karaktär vi sen knappt får se spåret av, spelad av Liam Hemsworth, som mumlar något om att fly till Sherwoodskogen [sic]. Vi får även se hur Katniss skiljs från sin lillasyster; det är en stark scen eftersom tolvåringar som gråter för sina liv är en stark bild hur man än fotar den (någon som inte håller med?). Katniss råd till sin mamma är att vara stark, visa lillasystern vem som bestämmer, ”don’t cry”. Den moderna människans liv mynnar ut till en fråga om vem som styr, som Nietzsche menade. Också Katniss är en karaktär med fascismens spöknippe i ryggraden. Den starkaste överlever. Att de två uppföljarna – som givetvis kommer filmatiseras – behandlar ett uppror mot den fascism den första filmen hänger sig åt gör att man bara kan dra slutsatsen att The Hunger Games är ideologisk kitsch, fascist-fluff som flörtar med den underhållande tanken att mänskligheten, till exempel biopubliken, kan försättas i bojor och acceptera det som dumma, aningslösa slavar.

Efter att Katniss förs till Pandams huvudstad för att delta i hungerspelen finns inget tecken på att filmen har något emot Pandems styrelseskick, eller hungerspelen som anordnas där. Mediashowen är bara en makaber twist till en äventyrsfilm där åskådaren hejar på Katniss – vi vill att hon dödar 23 personer, för annars dör hon ju själv. Det gynnar alla inblandade att större delen av dessa 23 personer är elaka idioter som av någon anledning tycker det är kul att döda folk. Synd på en och annan tolvåring förstås, men c’est la vie när vi följer djungelns lag.

Första halvan av filmen består av sekvenser där de deltagande tränas i olika färdigheter de kan behöva om de ska lyckas överleva. Inte heller här finner vi någonting annat än en hyllning av ideal som känns hämtade ur de olympiska spelen i Berlin 1936. En person är bra på att kasta knivar. En annan har ett svärd som en annan person stulit – detta ska åskådaren förstå som ett kul och listigt memo att även list och inte bara styrka är bra när man slåss – och pojkspolingen Peeta visar upp sin kamouflagekonst. Frågan som hänger genom hela filmen är Expedition Robinson-klingande ”vem vinner och vem försvinner”, och det är menat på precis samma sätt som i den dokusåpan.

Andra halvan av filmen, som består av själva spelen, fortsätter bekräfta tesen att The Hunger Games vänder sig till Xbox-generationen. Katniss blir ”sårad” men kan använda  en ”salva” för att ”heala” sig själv. Det är svårt att föreställa sig att någon annan än hon kommer vinna spelen – vem skulle annars göra det? Det är ju hon som är huvudspelaren, player 1. Det är förstås inte omöjligt att någon kan koppla in en andra kontroll och vara player 2, så det kan finnas två vinnare i slutändan, men vem orkar tänka på teknikaliteter.

Filmen är distribuerad av Lionsgate – som blev kända för sina lika spekulativa Saw-filmer – och de har cyniskt nog sett till att göra filmen PG-13 (och den är även från 11 år i Sverige). Detta leder till att vi inte får se några mord utan kidsen svänger sina machetes i luften, blod skvätter och utan att vi riktigt registrerar det har en annan unge dött. Åksjukefoto ála Bourne och femtiofem klipp i minuten bidrar till att ögat inte uppfattar allt som händer i bild. Filmen liksom snabbspolar förbi en del av våldet, som om det vore alltför uppriktigt att visa det rakt upp och ner.

En film som säkerligen kommer dras upp av vissa är den japanska Battle Royale, som purister säkerligen kommer kalla en ”äkta” film kontra denna mer Twilight-anpassade historia. Battle Royale handlade också om kids som hade ihjäl varandra i en dödsturnering; den (överskattade) filmen var inte så bra den heller, men den var så pass hysterisk att den inte riktigt gick att ta på allvar. Filmen jag snarare kom att tänka på var Paul Verhoevens fascinerande Starship Troopers, där Verhoeven använde klassiska fascistiska inslag för att göra en science fiction-krigsfilm där hjältarna var Mussolini-aktiga krigsvurmare som krigade mot gigantiska kryp. Genom klassisk fascist-propaganda lyckades Verhoeven övertyga den ouppmärksamma publiken, och flera kritiker, att dras med i krigshetsen. Det indirekta budskapet i den filmen var: ”Gillade du det här? Great! Du skulle säkert gilla att leva i en fascistoid stat!” Det indirekta budskapet i The Hunger Games är exakt, på pricken, samma budskap – men det är inte menat som ett skämt. För en som är intresserad av vad filmer egentligen handlar om nuförtiden så är det en deprimerande upplvelse.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *