En ny start (We Bought a Zoo)

3starrating

Regi: Cameron Crowe

När jag såg den här filmen kände jag mig som min gamla engelsklärare i gymnasiet måste ha känt sig när hon sa till mig att jag inte tekniskt sett uppfyllt kraven för MVG men att hon inte hade hjärta att sätta något annat. Cameron Crowes We Bought a Zoo (som fått den förnedrande dåliga svenska titeln En ny start) är inte en film som förtjänar ett VG men jag antar att jag sätter det betyget ändå. Det är en feel-good-film som är sentimental och förutsägbar, alldeles för lång (124 minuter), har minst tre såsiga montage, ett par moll-perioder som man bara sitter och väntar ut och vissa menlösa scener som enkelt hade kunnat klippas bort… men damn it, jag gillade den och jag måste stå för det.

Kanske är det mer adekvat att säga att det jag gillade gillade jag verkligen. Jag tror det kan ha haft att göra med att filmen, någonstans, har ett lite mer subtilt budskap än vad sådana här filmer brukar ha; det är optimistisk film, men den dummar inte ner åskådaren. Den försöker faktiskt berätta en historia med något som ska likna riktiga karaktärer i någon slags riktig verklighet, och sånt är alltid värt att berömma.

Eller så kanske det bara är en film som helt enkelt skickligt manipulerar sin åskådare. Eftersom det är en feel-good har den karaktärer som oundvikligen, vid ett eller flera tillfällen, måste ohejdat le eller skratta till svulstig musik. En teori jag hade var att skådespelarna därför blivit valda i enlighet med sina leenden. Föreställ er, för ert inre, Matt Damon, Scarlett Johansson, Elle Fanning, till och med Thomas Haden Church, när de ler. Det är leenden som smittar av sig med högre frekvens än en vårförkylning.

Filmen – byggd på verklig händelse, den här också – handlar om feel-good-karaktären Benjamin (Damon) som i början av filmen är i en sits som många feel-good-film-män varit i förut: Hans älskade fru, vilken varit navet i hans själ och hjärta, har gått bort. Nu är han kvar i staden där minnet av henne är allt han ser och han måste dessutom blidka sina barn, sjuåriga Rosie (Maggie Elizabeth Jones) och struliga tonårssonen Dylan (Colin Ford). Precis som till exempel Tom Hanks i Sömnlös i Seattle måste han börja om med sitt liv, och även se till att dom får en bra uppväxt. Men istället för den mer modesta idén att flytta till en annan stad slutar det med att Benjamin köper ett gammalt nedlagt zoo.

Från början ser han bara huset som mäklaren lite försynt visar, utan att ställa några frågor om de arton hektar mark som huset vilar kring. När det går upp för honom att platsen faktiskt är ett zoo är hans första tanke att gå vidare till nästa tomt – men lilla Rosie tycker ju påfåglarna är så fina, så med den enkla frågeställningen ”Why not?” köper han hela härligheten.

Den nedlagda – och nedgångna – djurparken sköts av ett gäng kvasi-hippies ledda av Kelly (Scarlett Johansson), en tjugoåttaårig tjej som har sina av björnbajs skitiga fötter på jorden, som lagt hela sitt liv – inklusive fritid, vänner, utbildning – åt sidan för att sköta djurparken. Hennes knappa personal består bland annat av en whiskyslurpande skotte (Angus Macfadyen) och trettonåriga Lily (Elle Fanning) som omedelbart noterar Benjamins son och vice verca.

Alla vet ungefär vad som kommer hända från och med denna punkt. Djurskötargänget kommer skeptiskt undra vem Benjamin är, och påpeka att han inte vet någonting om djur, men med tiden kommer de förstås bli goda vänner och de kommer få anledning att arbeta hårt tillsammans för att rusta upp djurparken tills dess att det är dags att öppna portarna igen; om dom kommer förbi inspektionen förstås, utförd av ett nitiskt slisko (John Michael Higgins). Under tiden kommer det förstås finnas Huset fullt-aktiga moralkakor mellan far och son, vagt existentiella samtal mellan de vuxna och en spirande pre-teen-romans mellan tuffa killen från stan och den osminkade lantistjejen. Om inte fredagsmys varit ett sådant förskräckligt begrepp skulle det finnas fog att använda det.

Men We Bought a Zoo fungerar. Visst, det är vad man på amerikanska kallar en ”curveball”. Den ändrar riktning halvvägs in; filmen i sig förändras inte, men ens mottaglighet för den gör det. Man vänjer sig vid filmens ton och stil och snart börjar den ta sig in dit där den vill. Vem som helst kan inledningsvis sucka åt filmen och klaga på att man sett intrigen tusen gånger förut, att mycket känns formulistiskt, klyschigt, förutsägbart, såsigt… Men filmen ger sig inte. Och den blir inte sämre. Det finns förstås större cyniker ute i världen än jag, men jag tror många härdade åskådare som ser filmen kommer uppleva samma känsla av okej, visst, jag ger upp, den här filmen fungerar.

Det blir i slutändan en film som fungerar av just de anledningar man kan tänka sig: Alla andra utöver storyn. I en film som är så här pass förutsägbar är det nämligen ofta detaljerna som kan göra skillnaden – om intrigen är förutsägbar till det oundvikligas gräns, vad för kvalitéer är den utsmyckad med?

En bra start är skådespelarna. Det gynnar ekvationen att karaktärerna utgör ett team – de ska rusta upp parken, banne mig – och medan man ser på filmen lär man känna karaktärerna, man tycker om dom, de framstår som människor som någonstans i någon verklighet faktiskt håller på och meckar med det här projektet. Jag vet inte om det är manusets eller enbart skådespelarnas förtjänst, men det fungerar i vilket fall som helst.

Matt Damon är en underskattad skådespelare som på grund av sin lite stoiska utstrålning ofta avfärdas som ”träbock” fastän han tagit på sig mängder av olika typer av roller i många olika typer av filmer (vilken enskild skådespelare kan du tänka dig som skulle kunna gestalta både Jason Bourne, menige Ryan och Will Hunting?) och alltid lyckas genomföra rollerna helt utan att man ifrågasätter dom; så också här.

En annan sevärdhet är Scarlett Johansson som får spela en normal, vanlig människa och därmed får chansen att visa att hon faktiskt är en begåvad skådespelare – inte alla i Hollywood får möjligheten att ta ett steg utanför typecast-facket och om dom gör det kan deras bristande talanger så att säga demaskeras. Men Johansson är i den här filmen fascinerande naturalistisk, och jag hade till min förvåning inga problem att se henne som oglamorös djurskötare. Många kritiker har kallat henne ”för snygg” för rollen, men det säger mer om dessa kritiker än vad det gör om henne.

Birollerna är också stabila, nog för att de tillsammans ska bära upp hela filmen. Thomas Haden Church har en typisk Thomas Haden Church-roll som Benjamins grabbiga brorsa som inledningsvis tycker han är galen som köper zoo, men efterhand sitter där själv och matar grisar ändå. Fjortonåriga Elle Fanning – Dakotas lillasyster – är också förkrossande bra och tar här ett kvantsteg från Super 8 där hon var mer barnskådis-manerad i rollen som den Stephen King-aktiga ”tjejen i killgänget”. Här gör hon den intelligenta men oerfarna och vidöppet sårbara lantistjejen – som helt utan minsta emotionella skyddsnät blir jättekär i storstadskillen – så hjärtskärande bra att man nästan borde se filmen för att studera vad jag hoppas är en framtida världsstjärna. Hade hon haft fler scener hade hon stulit hela filmen.

Lika mycket cred som skådespelarna ska ha, bör väl Cameron Crowe också ha. Efter att ha gjort tre fantastiska filmer – Singles, Jerry Maguire och Almost Famous – gjorde han två besvikelser – trista Vanilla Sky (byggd på en lika pretentiös spansk film) och förglömliga floppen Elizabethtown – och även om We Bought a Zoo inte direkt är en return to form (jag hoppas ingen tror att jag tycker att det här är ett mästerverk för det är egentligen bara en mellanmjölksfilm som jag råkar tycka om) så är det kanske nära nog. Han får snålskjuts av lysande fotografen Rodrigo Prieto, som fotat Brokeback Mountain och de flesta av Iñirratus filmer; tillsammans får dom fram skådespelarna i ett autentiskt ljus så att deras au naturel-kvalitéer kommer fram. Det här är första gången jag sett Johansson och känt att jag stått inför en människa av kött och blod; det har inte gått upp för mig tidigare att hon har lite konstiga ögonbryn, och en slags rynka mellan näsan och läppen. Liknande kan sägas om Matt Damon, även om det var längesedan man misstog honom för en fotomodell.

Eftersom filmen är regisserad av Crowe har den också ett irriterande bra soundtrack; även om han gjort misstaget att låta isländska indie-hissmusiksflummaren Jónsi stå för den sövande musiken så bryter han emellanåt av med låtar som är så bra att man sjunger med i dom och kommer ut ur filmen.

Vilket är lite poängen med såna här filmer också, kan man väl tycka. En feel-good ska vara en upplevelse som, per definition, känns bra. Då är detaljerna inte så viktiga, även om de i det här fallet är vad som räddar allting.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *