———————————————————————————————

Gudfadern del III (The Godfather Coda: The Death of Michael Corleone, 1990/2020)

Tanken var aldrig att Gudfadern del III skulle vara Gudfadern del III. Som Francis Ford Coppola sÄg det var det tal om en epilog, inte en film att stÀlla jÀmte de monumentala föregÄngarna. BerÀttelsen om den ofrivillige maffiabossen Michael Corleone (Al Pacino) var i sak berÀttad. En tragisk berÀttelse, liksom ingen berÀttelse kan vara annat Àn tragisk nÀr den handlar om nÄgon som tycks ödesdömd att göra ont, vad Àn sjÀl, hjÀrta och samvete sÀger.

FrĂ„gan var dĂ€rför inte sĂ„ mycket vad som skulle hĂ€nda sedan. ”The Death of Michael Corleone”, som Coppola ville att filmen skulle heta, bekrĂ€ftade egentligen bara vad vi redan förstod i slutet pĂ„ den andra filmen; att Michael Corleone var en man som hade en chans att göra det rĂ€tta, men som inte backade undan frĂ„n att göra det onda och som till sist lĂ€t sig bli besegrad av svartsynen som bor i kĂ€nslor av uppgivenhet och skrĂ€ck. I den tredje filmen, den tilltĂ€nkta ”epilogen”, övervĂ€ger han pĂ„ gamla dar om det finns försoning för honom. Om han inte nu, pĂ„ andra sidan livslinjen, pĂ„ nĂ„got sĂ€tt sonat. Svaret Ă€r, sĂ„klart, nej. Ett nej med stora, grekiska förtecken; finalen sker vart om inte pĂ„ operan.

Det lĂ„ter hyggligt rimligt, alltihop, och skulle kunna vara ett utmĂ€rkt försvarstal till de som betraktar Gudfadern del III som den jobbiga kusinen som mĂ„ste bjudas till bröllopet fastĂ€n ingen riktigt orkar med honom. Nog för att det finns gott om folk som uppskattar filmen (”den Ă€r bara inte lika bra som de förra”, och sĂ„) men det Ă€r vĂ€l ingen hemlighet att de flesta i publiken kĂ€nde detsamma som Corleone sjĂ€lv: ”It was not what I wanted!”

Man kan peka hur mycket som helst pĂ„ allt som gör Gudfadern del III till en skicklig och vĂ€lgjord, bitvis fĂ€ngslande och fascinerande film. Den Ă€r allt det. Men, och det tror jag alla innerst inne kĂ€nner, det gĂ„r inte att komma ifrĂ„n att det Ă€r nĂ„got skumt med den. Varför har den gjorts? Varför tittar vi pĂ„ den? En epilog, sĂ€ger den gode Coppola. Jaha. Men
 varför dĂ„?

Svaret Àr grönt och rimmar pÄ stollar.

Naturligtvis hade det inte gĂ„tt en dag sedan 1974 dĂ„ inte Paramount tjatat pĂ„ Coppola om att göra en till film. Han kunde stoltsera med att vara den kompromisslöse konstnĂ€ren som sa nej. Och med rĂ€tta. En till Gudfadern? Varför inte lika gĂ€rna försöka sig pĂ„ ”Bibeln 2”? Somliga saker lĂ€gger sig bara dĂ„ligt i munnen. Coppola gjorde Apocalypse Now (1979) istĂ€llet. Enough said, kan man tycka.

Sedan gick han och gjorde One From the Heart (Älskling, jag hatar dig, 1982) och förlorade 25 miljoner dollar. Hela det glada 80-talet förvandlades för Coppola till en Titanicförlisning i slow motion och tillvaron för denna stolta indiepadrino – som chefade för flera egna smĂ„ produktionsförlag – blev plötsligt vĂ€ldigt, vĂ€ldigt skakig.

”SĂ„, hur var det nu” sa vĂ€l kostymnissarna pĂ„ Paramount, ”du Ă€r inte alls intresserad av en tredje Gudfader? An offer you can’t refuse, lĂ„ter det bekant?”

I ljuset av dessa krassa omstĂ€ndigheter börjar Coppolas vision för den hĂ€r filmen kĂ€nnas som dragna av en alkoholist pĂ„ vinprovning. Det Ă€r ju bara en epilog, trots allt, och den ska faktiskt heta ”The Death of Michael Corloene”!

”Nej, det ska den inte alls” sa de pĂ„ Paramount. ”Spoiler alert för fan! Du har redan sjabblat bort ett mindre lands BNP pĂ„ din förra film sĂ„ vi vet hur goda dina visioner Ă€r. Du vet vart motorvĂ€gen ligger!”

SĂ„, Coppola, gudfadern sjĂ€lv, fick vĂ€l som ett annat pĂ€ron till farsa le och hĂ„lla god min och göra Gudfadern del III och sĂ€ga att nej men vadĂ„, Gudfadern del III
 jojomensan! Köp gĂ€rna en biljett var till hela tjocka slĂ€kten.

Filmen var alltsÄ, i allra högsta grad, visst menad att heta Gudfadern del III. Det var nÀmligen Paramounts film. Varken Coppola eller Mario Puzo var auteurerna hÀr, hur sturskt de Àn pÄstod det. Detta var en film beordrad och definierad av studion. Det hade dÀrför aldrig kunnat sluta bra.

Nu vill jag pĂ„ intet sĂ€tt förringa allt Coppola gjorde med den hĂ€r filmen. TvĂ€rtom faktiskt. NĂ€r allt kommer omkring kĂ€nns Gudfadern III nĂ€stan som en lika stor kraftanstrĂ€ngning som Apocalpyse Now. Gudarna ska veta att Coppola verkligen försöker lyfta pĂ„ varje sten för att hitta kvarglömda poĂ€nger i filmen, ja han knĂ„dar den hĂ€r degen allt han kan för att baka fram nĂ„gon slags ny substans. MĂ„nga hyser fortfarande ett direkt förakt mot filmen, vilket Ă€r absurt och lite lĂ€tt suspekt, med tanke pĂ„ att scen efter scen Ă€r lika bildskön som vĂ€lgjord. Den som inte ser den sublima fasan i den vatikanska sidointrigen, eller den bokstavligt talat operatiska metaforen som blir Michael Corleones final (eller post scriptum, om man nu vill) vill helt enkelt inte möta filmen. Och det allra trĂ„kigaste med filmens skamfilade rykte Ă€r hur det tycks bekrĂ€fta, Ă„terigen, att Ă€ldre filmskapare som vill göra filmer om mognare teman hela tiden skrattas bort eller ignoreras till förmĂ„n för sin yngre ”storhetstid” av lĂ€ckert mörker och kompromisslöst vĂ„ld. Som jag ser det fanns det alltid ett latent spĂ„r av Ingmar Bergman i Coppolas blick pĂ„ Michael Corleone – jag tĂ€nker sĂ€rskilt pĂ„ sĂ€ttet kameran fetischerar Al Pacinos oĂ„tkomliga ansikte, det dĂ€r mĂ€nskliga anletet som Bergman alltid sa var det mest fascinerande att filma – och han drar hela den linjen till sin slutgiltiga punkt i Gudfadern del III dĂ€r Michaels kalla skal krackelerat och den oförsonade, förlorade potentialen av en en-gĂ„ng kanske god man runnit ut. Naturligtvis har de forna tidernas bubbla spruckit. Filmen utspelar sig 1979, i en tid dĂ„ familjen Corleones tid Ă€r ett minne blott. Att den Ă„ldrade Michael nu försöker, och nĂ€stan lyckas, bli legitim visar bara hur tom och meningslös hans existens Ă€r, hur bunden den Ă€r till vad den blivit, det vill sĂ€ga ett imperium av oförsonat vĂ„ld. Michael Corloene lever redan i helvetet, i nĂ„gon katolsk mening, men han kan bara inse det nĂ€r Ă„skan gĂ„r och han drabbas av panikĂ„ngestattacker. Han skriker sin brors namn, detta tabu som ingen vill prata om, och kan man inte se filmen Coppola försökt göra dĂ€r sĂ„ kommer man alltid vĂ€gra.

NÀr det begav sig skyllde alla pÄ Sofia Coppola, Francis dotter, som anlitades i sista sekunden nÀr Winona Ryder hoppade av. Hon var en glad amatör, inget snack om den saken, men hon gynnades av sin menlösa karaktÀr (Michaels dotter, vars hela poÀng Àr att vara ett oskyldigt offerlamm). Coppola sjÀlv skyllde pÄ att Robert Duvall inte ville göra filmen, eftersom han fick sÄ lite betalt. Hade Tom Hagen fÄtt vara med i filmen hade den blivit jÀttebra, har Coppola menat.

Jag tror att detta Ă€r en vĂ€ldigt avslöjande bit projicering. Gudfadern del III hade blivit ett mĂ€sterverk om Coppola sjĂ€lv faktiskt hade velat göra filmen. Men han ville aldrig helt, och det Ă€r hela problemet. Det Ă€r inte nĂ„gon enskild sak som stör, ingenting enskilt som förgör filmen. Inte heller finns det nĂ„got som direkt rĂ€ddar den eller gör att den lyfter. SpĂ„ren av Coppolas principiella apati syns i expositionen – sĂ€ttet karaktĂ€rer ibland pratar stolpigt och överförklarande, som om information bara dumpats utan vidare ceremoni pĂ„ papperet – men allra mest i filmens övergripande stĂ€mning. Hade Coppola verkligen velat göra den hĂ€r filmen hade han anstrĂ€ngt sig mer för att hĂ„lla Al Pacino borta frĂ„n sig sjĂ€lv (Pacino Ă„r 1974 var, trots allt, en helt annan varelse Ă€n Pacino Ă„r 1990) och pĂ„pekat för Andy Garcia att det ser fejk ut om han kör hundvalpsleendet i varenda scen han Ă€r med i. Överhuvudtaget kĂ€nns det som att skĂ„despelarna har svĂ„rt att slappna av, som om det hĂ€r helt enkelt inte Ă€r vad det borde vara och alla vet om det. Alla bra idĂ©er i vĂ€rlden – och de finns, överallt, i filmen – hjĂ€lper inte dĂ„. Det Ă€r inte en kalkon, ingen film som Ă€r sĂ„ hĂ€r pass vĂ€lgjord och intelligent och, som sagt, tapper, kan nĂ„gonsin vara i nĂ€rheten av ens medioker. Men den Ă€r, lustigt nog, inte heller nĂ„got annat Ă€n ett oundvikligt misslyckande.

Kanske Coppola en vacker dag kan operera in Robert Duvall i filmen digitalt för att bevisa sin tes, men för tillfĂ€llet fĂ„r en annan nöja sig med The Godfather Coda: The Death of Michael Corleone, som Ă€r Coppolas nya version av filmen; i speltid Ă€r den bara nĂ„gra minuter kortare, vilket skenbart gör den mindre radikal Ă€n den 170 minuter lĂ„nga Director’s Cut som Coppola redan gav ut pĂ„ video nĂ€r det begav sig. Ingen bör ha orimliga förvĂ€ntningar om att Coppola ”fixat” sin fula ankunge, men bortsett frĂ„n att fĂ„ tillbaka sin rĂ€ttmĂ€tiga titel sĂ„ Ă€r den nya trimmen absolut skönare att se Ă€n den ursprungliga bioversionen.

Det tycks vara versionen av filmen som Coppola borde ha gjort redan 1990, om han bara fÄtt nÄgon vecka till pÄ sig i klipprummet. Ett par scener har tagits bort och bytt plats, men för det mesta rör det sig om att scener förkortas. Coppola har sÀrskilt saxat mÄnga etableringar och inledande passager av chit-chat, sÄ att vi istÀllet hoppar in senare i scenerna, typiskt sett nÀr dialogen blir som mest relevant. Han följer alltsÄ det gamla skrivarskolerÄdet om att man bör börja en scen lite för sent och avsluta den lite för tidigt.

Den hÀr strategin gör att filmen fÄr ett mycket rappare flyt och Coppola lyckas sÀrskilt stÀda upp bland originalfilmens inledande narrativa brÄte sÄ att den inte kÀnns lika omedelbart grumlig; i den nya versionen börjar vi direkt med Michaels vatikandeal, i ett tappert försök att spegla den första filmens lÄnga dialogscen, och vÄra huvudsakliga karaktÀrer introduceras mycket snabbare. PÄ sÄ sÀtt vet vi Ätminstone vad filmen handlar om, vilket inte alltid kÀndes lika sjÀlvklart i originalversionen. Detsamma gÀller för allra den sista scenen, dÀr Michael (i originalversionen) bokstavligt talat trillade av pinn i en scen som var pÄ grÀnsen till att vara Mel Brooks-vÀrdig. Den nya versionen av filmen mÄ heta The Death of Michael Corleone men vi fÄr inte se honom dö; faktiskt antyds det att Michael inte alls dör, annat Àn vem-vet-nÀr, dömd till en plÄgsam Älderdom. Detta förstÀrker onekligen kÀnslan av att titeln Àr symbolisk snarare Àn krasst prepositionell; Michael dog redan pÄ 1970-talet och har sedan lÀnge varit ofrÀlsbar, oförmögen att komma undan sina gÀrningar frÄn de förra filmerna. I sin tur gör detta ocksÄ filmens klassiskt tragiska karaktÀr, dess katolska mystik, mer kÀnnbar och relevant.

Om det hĂ€r Ă€r en film du hĂ„ller nĂ€ra hjĂ€rtat – för jag vet att somliga tycker om filmen en hel del – sĂ„ har den precis blivit lite bĂ€ttre. De som föraktar den kommer sĂ„klart inte finna nĂ„gon glĂ€dje av den. Är man intresserad av film för filmens skull Ă€r den vĂ€ldigt intressant. Det Ă€r inte pĂ„ nĂ„got sĂ€tt en uppenbar eller omvĂ€lvande ny version, men det Ă€r ett slĂ„ende exempel pĂ„ hur smĂ„ förĂ€ndringar kan ha genomborrande betydelser. SĂ€rskilt nĂ€r de kommer frĂ„n kĂ€rleksfulla hĂ€nder som kan hantverket de arbetar med. Hela filmen mĂ„ ha varit en korrupt affĂ€r redan frĂ„n början, men det gĂ„r att andas tio djupa andetag och kĂ€nna att det finns ett ömsint och klokt Ă„ldrat hjĂ€rta som slĂ„r i den dĂ€r nĂ„gonstans. Det var bara, sĂ„ sant som det var sagt, ”not the right thing to do!”

FREDRIK FYHR


The Godfather: Part III. 1990 USA 162 min. fĂ€rg/35mm/1.85:1. R: Francis Ford Coppola. S: Al Pacino, Diane Keaton, Talia Shire, Andy Garcia, Eli Wallach, Joe Mantegna, George Hamilton, Bridget Fonda, Sofia Coppola, Raf Vallone, Franc D’Ambrosio, Donal Donnelly, Richard Bright, Don Novello, John Savage, Franco Citti, Mario Donatone, Vittorio Duse, Enzo Robutti, Michele Russo, Al Martino, Robert Cicchini, Vito Antuofermo, Robert Vento, Willie Brown, Jeannie Linero, Jeanne Savarino Pesch, Janet Savarino Smith, Tere L. Baker (Tere Livrano), Carmine Caridi, Don Costello, Al Ruscio, Mickey Knox, Brett Halsey, Gabriele Torrei, John Abineri, Marino MasĂ©.